Barbarella – 1968 – Queen of the Galaxy

Regi: Roger Vadim

Sci-Fi/Fantasy/Komedi

Barbarella får i uppdrag att spåra Dr Duran Duran som har lyckats utveckla något så fruktansvärt som ett vapen. Vad nu det skulle vara bra för? Världen är ändå en enda lycklig plats där kärleken regerar. På sin resa, sanktionerad av jordens president, träffar hon på många underliga figurer och hamnar i märkliga situationer och miljöer.

Frågan är om det finns någon annan film som är mera sexualiserad än den här? Inledningsscenen kan knappast beskrivas som något annat än en strippscen i tyngdlöshet och den som blir av med plagg efter plagg är förstås Jane Fonda, som till slut inte har en tråd på kroppen. Det är i sig inte en särskilt sleazig film. Det visas inte upp några obsceniteter utan man får tänka sig det mesta men situationerna som Barbarella hamnar i kan inte ses som något annat är sexuella. Hon byter kläder flera gånger under äventyret och några av hennes outfits är så sexistiska att det hade blivit ramaskri om filmen hade gjorts idag.

Samtidigt får man vara på det klara med att det är frågan om exploatering, av kvinnokroppen inte minst. Hela produktionen är hur ostig som helst och det kräver nog att man har ett brinnande intresse för hur man såg framtiden på sextiotalet. Det är en oerhört futuristisk film men det är också uppenbart vilken era den gjordes i. Det är alltså frågan om en tidstypisk betraktelse av framtiden som idag känns väldigt daterad.

Jag hade önskat att det var frågan om en mer seriös framtoning är vad det visar sig vara. Det är möjligt att man hade en seriös intention en gång i tiden men i så fall har den gått förlorad över tid. Det som återstår är i bästa fall ett spoof över science fiction filmer som genre. Jag tror inte att filmen någonsin har tagit sig själv helt på allvar men det är i alla fall omöjligt att göra det nu. Miljöerna och de fantastiskt fantasifulla apparaterna är en njutning för en sann 60tals-sci-fi-freak.

Men egentigen borde jag inte gilla det här. Det är för tramsigt och för medveten sexualiserat. Jag hade nog gillat om man hade valt att tona ner sensualismen en smula och kört med subtilare antydningar, som det är nu blir det lite för mycket. Det är alltsammans på en gång och det finns lite utrymme för avvikelser. Men det är något som gör att jag trots allt attraheras. Det är på något sätt oerhört stiliserat. Det är helt utan kompromisser och det är faktiskt en mycket vacker film i all sin ostighet.

7/10

Recension: Histories Extraordinaires - 1968

Histories Extraordinaires

Aka: Sagor från de Döda, Spirits of the Dead

Regi: Federico Fellini, Louis Malle, Roger Vadim

1968

Horror

Tre historier ur Edgar Allan Poes rika arkiv berättas. Först är det Metzengerstein i en medeltida miljö som handlar om den exentriska grevinnan som blir så kär i sin egen kusin att hon blir helt besatt. William Wilson tar sedan över med en berättelse om grymhet och dubbelgångare för att slutligen avslutas med Toby Dammit som kommer till Rom för att spela in en katolsk västern men mest tycks vara intresserad av sin ersättning för rollen.

Jag har läst samtliga av Edgar Allan Poes Sällsamma Historier och är väl bekant med två av de här historierna sedan tidigare. Den tredje, den som sista historien i filmen – Toby Dammit, bygger på känner jag inte alls igen. Antingen har jag mer eller mindre sovit mig igenom den historien eller så finns den inte alls med i Sällsamma Historier. Ett tredje alternativ är förstås att den är så omgjord att jag inte längre känner igen den. Hur som helst kan det inte vara en av de mest kända historierna vilket jag dock anser de två första vara.

Därmed inte sagt att de tillhör det absoluta toppskiktet av fantasi eller fasansfullhet. Och det är självklart svårt att slå den spridning som exempelvis Den Svarta Katten har fått genom åren. Men nog om det! Det här är tre historier som utspelar sig i olika tid och rum och formmässigt inte heller påminner särskilt mycket om varandra. Den första - Metzengestein, är onekligen den mest erotiskt laddade av de tre. Jane Fonda är oerhört vacker och gör en utomordentlig tolkning av den lössläppta grevinnan. Hennes galenskap är påträngande och hennes makt är total verkar det som. Det är bara en sak hon inte rår över och det råkar vara den hon mest av allt vill ha. Inget konstigt egentligen kanske men det blir en mycket trevlig tolkning av berättelsen som jag tycker är rejält omgjord, vilket är bra. Det är roligare när historierna har gjorts personliga av regissörerna än när de bara berättas efter Poes manus.

William Wilson känns inte riktigt lika personlig i mina ögon. Jag kan inte heller säga att den är lika tacksam att göra till något eget. Det finns en inneboende moralisering i själva berättelsen som är svår att ignorera och det är också precis vad som berättas. William Wilson som är allt annat än trevlig råkar ut för sin dubbelgångare som är den enda som sätter sig upp mot honom och tillrättavisar honom. Denna dubbelgångare avslöjar honom när han fuskar och sätter honom på plats. Det är en effektivt berättad historia men jag hade önskat att det fanns en lite vassare sluttwist på historien. Det tar liksom bara slut…

Det gör också den tredje berättelsen – Toby Dammit, som jag inte känner igen alls. Jag tycker också att det är den klenaste historien av dem alla även om den framåt slutet blir relativt gruvlig. Jag tycker dock inte att genomförandet är riktigt i klass med de två första berättelserna och det blir en ganska klen avslutning på antologin.

Det som är roligt är att det faktiskt inte är helt uttjatade historier som berättas. Den Svarta Katten, som jag nämnde tidigare har till exempel filmatiserats till leda och det har vissa andra av Edgar Allan Poes berättelser gjorts också. Detta gör att den här antologin faktiskt känns lite fräsch trots allt – även om den är gjort i slutet av sextiotalet!