Recension: Histories Extraordinaires - 1968




Histories Extraordinaires
Aka: Sagor från de Döda, Spirits of the Dead
Regi: Federico Fellini, Louis Malle, Roger Vadim
1968
Horror

Tre historier ur Edgar Allan Poes rika arkiv berättas. Först är det Metzengerstein i en medeltida miljö som handlar om den exentriska grevinnan som blir så kär i sin egen kusin att hon blir helt besatt. William Wilson tar sedan över med en berättelse om grymhet och dubbelgångare för att slutligen avslutas med Toby Dammit som kommer till Rom för att spela in en katolsk västern men mest tycks vara intresserad av sin ersättning för rollen.

Jag har läst samtliga av Edgar Allan Poes Sällsamma Historier och är väl bekant med två av de här historierna sedan tidigare. Den tredje, den som sista historien i filmen – Toby Dammit, bygger på känner jag inte alls igen. Antingen har jag mer eller mindre sovit mig igenom den historien eller så finns den inte alls med i Sällsamma Historier. Ett tredje alternativ är förstås att den är så omgjord att jag inte längre känner igen den. Hur som helst kan det inte vara en av de mest kända historierna vilket jag dock anser de två första vara.

Därmed inte sagt att de tillhör det absoluta toppskiktet av fantasi eller fasansfullhet. Och det är självklart svårt att slå den spridning som exempelvis Den Svarta Katten har fått genom åren. Men nog om det! Det här är tre historier som utspelar sig i olika tid och rum och formmässigt inte heller påminner särskilt mycket om varandra. Den första - Metzengestein, är onekligen den mest erotiskt laddade av de tre. Jane Fonda är oerhört vacker och gör en utomordentlig tolkning av den lössläppta grevinnan. Hennes galenskap är påträngande och hennes makt är total verkar det som. Det är bara en sak hon inte rår över och det råkar vara den hon mest av allt vill ha. Inget konstigt egentligen kanske men det blir en mycket trevlig tolkning av berättelsen som jag tycker är rejält omgjord, vilket är bra. Det är roligare när historierna har gjorts personliga av regissörerna än när de bara berättas efter Poes manus.

William Wilson känns inte riktigt lika personlig i mina ögon. Jag kan inte heller säga att den är lika tacksam att göra till något eget. Det finns en inneboende moralisering i själva berättelsen som är svår att ignorera och det är också precis vad som berättas. William Wilson som är allt annat än trevlig råkar ut för sin dubbelgångare som är den enda som sätter sig upp mot honom och tillrättavisar honom. Denna dubbelgångare avslöjar honom när han fuskar och sätter honom på plats. Det är en effektivt berättad historia men jag hade önskat att det fanns en lite vassare sluttwist på historien. Det tar liksom bara slut…

Det gör också den tredje berättelsen – Toby Dammit, som jag inte känner igen alls. Jag tycker också att det är den klenaste historien av dem alla även om den framåt slutet blir relativt gruvlig. Jag tycker dock inte att genomförandet är riktigt i klass med de två första berättelserna och det blir en ganska klen avslutning på antologin.

Det som är roligt är att det faktiskt inte är helt uttjatade historier som berättas. Den Svarta Katten, som jag nämnde tidigare har till exempel filmatiserats till leda och det har vissa andra av Edgar Allan Poes berättelser gjorts också. Detta gör att den här antologin faktiskt känns lite fräsch trots allt – även om den är gjort i slutet av sextiotalet!