Strippers Vs. Zombies - 2008 - Lika korkat som det verkar!

Strippers Vs. Zombies

Aka: Zombies! Zombies! Zombies!

Regi: Jason Murphy

2008

Komedi/Horror

Efter att en drog av misstag hamnat i händerna på fel person står det klart att alla som använder sig av den blir förvandlade till blodtörstiga zombies. De som först kommer i kontakt med den är hallicken ”Big Daddy” som i sin tur leder till att hans horor provar preparatet. Samtidigt är några strippor från en lokal strippklubb i närheten, de får fly hals över huvud tillbaka till strippklubben där de barrikaderar sig mot de hungriga zombiesarna som irrar utanför. Det blir en blodig uppgörelse där stripporna får bekämpa zombiesarna med alla medel som står till buds, allt från högklackade skor till motorsågar.

Det här är verkligen lika löjligt som det låter men om man tar det hela för vad det är får mig sig åtminstone ett stycke underhållning under de cirka åttio minuterna den varar. Inledningen är under all kritik, men får sin förklaring så stäng inte av innan denna har kommit. Det är förstås ingen häpnadsväckande förklaring och man räknar lätt ut den i förväg, men jag tänkte ändå inte gå djupare in på den just nu.

                                     

Man ska som sagt vara på det klara med att det här är en film med glimten i ögat och en film som driver med klichéerna, genom att anamma dem. Det kan tyckas vara ett ovanligt grepp, men kan inte dra några andra slutsatser. Emellanåt upplever jag att man kanske underskattar åskådaren en smula, men det är väl i och för sig inget ovanligt när det gäller filmer av det här slaget. Filmer där mycket fokus läggs på välsvarvade damer, som dessutom inte tycks ha något emot att klä av sig på överkroppen. Jag ska väl inte sticka under stol med att dylika tilltag kan vara underhållande, men det kan bli lite för mycket av det goda också!

Skådespelarmässigt är det ingen höjdare, även om man tar den förut nämnda glimten i ögat med i beräkningen. Det kan ju i och för sig vara en ursäkt för att dölja filmen problem också. Sminket däremot är oftast utmärkt och de övriga effekterna också klart underhållande. Det ser inte helt perfekt ut alla gånger och filmen är som sagt fjantig och tramsig som få andra, men det har trots allt en charm som gör att den underhåller i alla sin uselhet. Det är en kalkonrulle som utnyttjar just detta faktum och vi kanske ska låta den vara just det!

Ett par referenser hittar jag i filmen, men jag är inte helt säker på att jag inte överanalyserar. Det finns några scener där man får följa de zombies som befinner sig utanför barrikaden i svartvitt, vilket jag genast kopplar samman med den zombiefilmens fader Night of the Living Dead och en avslutningsscen som jag får till en hommage till Charlies Angels, vad nu det har med zombies att göra? Nä, jag överanalyserar nog i vanlig ordning…

Zombiesarna i sig är av det klassiska Romero-snittet, det vill säga långsamma och missfärgade i nyanser av blått och grönt och det är för väl att man inte försökt sig på att göra något modernare, som det är nu blir det lite hyllning och lite parodi av det hela och det är precis rätt blandning för några skratt. Dock tror jag att man bör vara någorlunda bevandrad med zombiegenren för att uppskatta referenserna. Ser man det här som en isolerad zombiefilm blir man nog besviken.

4/10

Zombie Flesh Eaters 2 - 1988 - Zombi 3

Zombie Flesh Eaters 2

Aka: Zombi 3

Regi: Bruno Mattei, Claudio Fragasso, Lucio Fulci

1988

Horror

Den topphemliga forskningen med Död 1, ett bakteriologiskt vapen pågår för fullt. Dock får man inte riktigt ordning på detaljerna utan biverkningar, som skulle kunna döda (om nu experimentets intention inte vara att väcka döda till liv) förekommer. Vad värre är, en väska med det mycket potenta viruset stjäls mitt framför näsan på både militären och forskarna. Väska återfinns dock – öppnad, men forskarna bedyrar att ingen skada är skedd. Viruset är mycket känsligt för syre och dess effekt ytterst kortfattad i vanlig atmosfär. Vad ännu värre är, så smittas dock tjuven vilket innebär att smittan kan föras vidare. Ett massivt uppbåd anordnas för att hitta honom. Det är inga större svårigheter och militären bränner liket. Nu börjar de riktigt svåra konsekvenserna, viruset muteras av värmen, blir luftburet och resistent mot syre…

Hur mycket av filmen som egentligen är regisserad av den enda krediterade regissören Lucio Fulci är väl inte riktigt klart. Är man ett fan av hans filmer hoppas man förstås att det faktiskt är Mattei, som tydligen fick det slutgiltiga ansvaret för filmen när Fulci drabbades av en stroke, som bär ansvaret för stora delar av filmen, för det är inte mycket av Fulcis kvalitéer som återfinns. Å andra sidan har Njutafilms, som gett ut denna svenska utgåva, själva kallat Bruno Mattei för Italiens Ed Wood, så man kanske inte ska ta filmen på allt för stort allvar.

Nu tillhör jag visserligen dem som inte blev lika imponerad av Fulcis klassiker Zombie Flesh Eaters när jag nyligen såg om den som jag blev i mina ungdomsår, men att kalla den här för uppföljare till den filmen måste ändå anses vara en styggelse i sig själv. Den har inte samma närvaro, ingen inspirerad regi, tämligen usla skådespelare och är undermåligt redigerad om jag får säga min mening. Detta förstås inte utan att den i vissa scener innehåller en tämligen klassisk mise-en-scène, som siluetter i en mörk gränd eller liknande.

Den är heller inte trogen den zombiemytologi som det mestadels refereras till när det gäller zombiefilm det vill säga Romeros variant av saker och ting – zombies som är levande döda för att helvetet är fullt och som enbart går att föda genom att skjuta dem i skallen. Nä, här har man istället inspirerats av Return of the Living Dead där smittan kontaminerar via luften. Det finns också experiment i bakgrunden som förklaring till händelserna och det är väl egentligen den enda kopplingen till Zombie Flesh Eaters. Missförstå mig inte nu, jag välkomnar alla försök till att hitta logiska förklaringar till zombieliknande tillstånd (därmed inte sagt att Romeros mytologi är förkastlig), ibland håller de och ibland inte och det här är ett försök så gått som något.

Till filmens försvar måste dock sägas att den håller ett förvånansvärt högt tempo, det tar inte särskilt lång tid innan saker och ting börjar hända. Den är tämligen underhållande, även om detta är av en omedveten anledning eller på grund av ett idiotiskt manus, och innehåller mycket gore som faktiskt ser ganska bra ut emellanåt.

3/10

Zipang - 1990 - En annan fullständigt galen film!

Zipang

Aka: Jipangu

Regi: Kaizo Hayashi

Fantasy/Komedi

Jigoku är en bandit med ett pris på sitt huvud och med många många prisjägare efter sig. Han är dock skicklig som få med sina svärd som dessutom är numrerade och med väldigt individuella och specifika egenskaper och gör därför processen kort med alla sina fiender – nästan. En av dem lyckas komma honom nära – Yuri med pistolen! Detta eggar dock bara honom och han förälskar sig i denna kvinna. Tillsammans hamnar de i ett äventyr, där det gäller det gyllene svärdet öppnar dörren till ett rike bortom detta där allt skimrar av guld. Samma rike försöker dock att nås av en mystisk ninja som förfogar över allehanda mystiska vapen och tekniska färdigheter.

Det här är en film vars handling är mycket svår att beskriva. Den liknar inget annat jag hittills sett och att försöka sätta bara en etikett i form av genre är helt omöjligt. Den är dock fantastiskt underhållande och pendlar främst mellan komik och fantasy. Det kryddas förstås med en hel del visuella kameraåkningar och det flirtas en hel del med andra filmhistoriska verk och har inte den här filmen, eller åtminstone dess inledande scener, dragit inspiration från samma källor som inspirerat Tarantinos asiatiska ådra så vet jag inte vad! Det är som sagt mycket underhållande och tankarna far fram och tillbaka mellan Lone Wolf and Cub eller den mer kända Shogun Assassin och andra asiatiska svärd- och samurajfilmer.

                                          

Det är dock gjord med glimten i ögat hela tiden och ibland vet jag inte riktigt vilken den tilltänkta målgruppen är. Till exempel så är flera av karaktärerna så överspelade och överdramaturgiska att det leder mig att tro att det är en film främst gjord för barn. Dessa tankar blåses dock bort när vi får oss en riktigt blodsprutande fontän till livs! Den konstgjorda elefant i plast(?) som finns med i några scener av filmen har jag ingen aning om vad jag ska tycka om. Eller, det är klart att jag tycker om den i sin absurditet, men vilken betydelse den egentligen har i sammanhanget förstår jag inte.

Men det finns i alla fall ett äventyr inbakat i konstigheterna. Jigoku, ger sig ut på skatjakt med sina vänner, och hittar ett mystiskt svärd som senare visar sig vara nyckeln till Zipang, en gyllene värld bortom vår egen. Han möter en ninja, med en hel armé andra ninjor bakom sig, som verkar vara klädd i en dräkt av svarta sopsäckar (Absurditeterna håller i sig hela filmen igen) som han slås med i kampen om att lägga beslag på svärdet. Det tillkommer också en mystisk man som är tatuerad på halva kroppen och som verkar ha mycket med själva myten om det gyllene riket att göra.

Samtidigt får vi ta del av vad som händer på andra sidan, i det mystiska landet Zipang och det är nästan obeskrivbara varelser som befolkar denna plats. Jag vet uppriktigt sagt inte var jag ska börja! Det är inte ofta jag blir mållös och inte vet vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det jag tycker är bra och underhållande, men den här filmen lyckas nog med det. Det finns inget som den här filmen inte har i underhållningsväg. Den är medvetet underhållande och driver med sig själv samtidigt som den också hyllar andra filmer eller gör narr av dem. Den är charmigt usel men på ett intelligent sätt och ska man bara se en film av det här slaget (jag tror i och för sig bara att det existerar den här) så är det den här! Den är obeskrivbar och helt underbar!

9/10