Eat the Rich - 1987 - Lemmy i en riktigt svart komedi!



Eat the Rich
Regi: Peter Richardson
1987
Komedi

Alex (Alan Peelay) är en sur och missnöjd servitör på den svindyra och exklusiva restaurangen Bastard. Han har inte mycket till övers för samhällstoppen och efter att ha fått sparken och blivit utslängd på gatan tvingas han ta itu med problemen på allvar. Han är övergiven av sina forna vänner och bryter med hela etablissemanget. Revolten är ett faktum och med hjälp av några likasinnade tar han upp kampen mot överklassen och tar också över restaurang Bastard med våld. Det nya namnet blir Eat the Rich som också beskriver restaurangens nya meny på pricken…

Det här är en riktigt svart komedi som inte sällan är tämligen smaklös i sin humor. Inte för att det är någon nackdel, snarare tvärtom. Stilmässigt påminner den allt som oftast om filmer från John Waters skalle, till exempel filmer som Pink Flamingos, Serial Mom, Pecker och Cecil B. Demented – fast brittisk. Jag finner alltså att historien har en poäng bortom filmteknisk dramaturgi och utan vidare kan appliceras på en verklig kontext. Det finns en mening med de samhällsparodiska och satirpolitiska inslagen som återspeglas direkt på samhällsstrukturen i den fiktiva värld filmen utspelar sig i.

Handlingen kretsar dels, som nämns ovan, kring den avskedade servitören Alex och dennes anarkistiska kamp mot överheten, dels runt Home Secretary Nosh (Nocher Powell) som dessutom kandiderar för premiärministerposten. Det är en grovhuggen och burlesk typ som inte drar sig för att dricka öl direkt ur burken och lägga av ljudliga rapar på de finaste middagar. Dessutom finner vi i bakgrunden den hemliga brittiska agenten Commander Fortune (Ronald Allen) som dessutom är rysk dubbel agent. Med hjälp av sin underhuggare Spider (Lemmy) manipulerar han Alex och hans anhang dit han önskar med målet att undergräva Nosh’s kandidatur.

Visst verkar det rörigt? Det är det som är lite av humorn! Filmens parallellhandlingar sluter sig sakta samman och korsar också varandras väg emellanåt. Men inte bara historien är klurig, skådespelarna är också bra och det vimlar av kändisar från musikbranschen i rollerna. Allt från cameos där man bland annat kan se Bill Wyman och Paul McCartney till ganska stora roller där framförallt Lemmy från det brittiska hårdrocksbandet Motörhead kan nämnas. Motörhead är förresten också ansvariga för filmens soundtrack och det var faktiskt så jag fick nys om den här filmen för rätt många år sedan nu.

Detta soundtrack består naturligtvis av hård rockmusik och vid ett tillfälle i filmen får vi till och med se när Motörhead framför Dr Rock på en klubb. Bara detta är säkerligen värt pengarna som filmen kostar för de riktiga Motörheadfansen! Själv har jag länge väntat på en ordentlig utgivning av den här filmen men den som väntar på något gott väntar ju som bekant aldrig för länge!