Det här är svår film för mig att bedöma. Å ena sidan är
den helt fantastisk, manuset och slapstickkomiken är helt briljant! Ändå är den
subtil, inte ett dugg förutsägbar och med helt fenomenal mise-en-scène. Jag får
verkligen känslan av det den utspelar sig på en semesterort och att den här klantskallen,
som förvisso vill väl, strular till allt för de andra gästerna. Det är som Herr Gunnar Papphammar fast utan
överspelet och tramset, det är som Blake
Edwards Pink Pantherfilmer med Peter
Sellers fast utan skrattsalvorna. Allt som kan går fel för Monseiur Hurlot
gör också det, det är bara det att det inte orsakar kramp i skrattnerven,
snarare ler vi igenkännande och känner oss lite skamsna över att vi faktiskt känner
igen oss i situationerna.
Därigenom är också filmens styrka dess svaghet. Tempot
blir lite lågt och humorn som skulle underhålla oss är visserligen
underhållande men blir aldrig riktigt rolig. Antagligen beror detta på att Monseiur
Hurlot porträtteras som en riktig människa och inte bara som karaktären som
ställer till allting hela tiden. Det är nog förresten det som skiljer den här
filmen från de uppenbart skrattframkallande filmerna – den mänskliga sidan av
tönten, klantarslet ät mycket varmare än i alla de andra filmerna.
Men trots all fabulös briljans är det inte en film som
passar mig. Jag gillar slapstick lika mycket som någon annan men det blir lite
för långsamt tempo för mig. Det är inte tillräckligt uppenbart roligt för att
jag ska uppskatta humorn. Så nu står jag inför uppgiften att balansera min
högst personliga smak med den här filmens reella kvaliteter. Ingen lätt uppgift
kan jag säga.
6/10
