Anvil! The story of Anvil
Regi: Sacha Gervasi
2008
Dokumentär
Vid fjorton års
ålder ger Robb Reiner och Steve ”Lips” Kudlow varandra ett löfte, de ska rocka
tills de blir gamla och grå och de ska ha förbannat roligt under tiden. Åren
går och även om deras band – Anvil, är ansedda av kollegor som lyckas stort –
såsom Anthrax, Slayer, Metallica och Motörhead uteblev det stora genombrottet.
Man kan fråga sig varför, vad var det som gick fel och vem är egentligen den
skyldige till varför det blev som det blev. Det är i alla fall några av de
frågor som filmen försöker besvara.
Redan innan jag börjar måste jag nog erkänna att jag
aldrig lyssnat på Anvil med någon
reda. Självklart är det ett bekant namn och ett namn som jag ofta bläddrade
förbi i skivbackarna under tonåren. Men jag vet inte riktigt varför, kanske var
det för att de var lite okända för mig och att man faktiskt inte kan köpa på
sig allt, i synnerhet inte i tonåren när pengarna tycks rinna tvärs igenom
fingrarna. Det har ju i och för sig pengar en tendens att göra fortfarande men
inkomster (och räkningarna) har blivit större.
Filmen börjar med att några kända ansikten uttalar sig om
Anvils storhet. Det är Lemmy, Lars Ulrich, Scott Ian
och Slash för att nämna några. De
verkar alla hysa den yttersta respekt för bandet och förundras över varför de
aldrig ”lyckades”. Efter detta förändras filmen en smula, nu får vi istället
följa de två drivande figurerna i bandet. Sångaren och gitarristen ”Lips” och trummisen Robb Reiner, som Lars Ulrich tydligen vara i en alldeles egen klass av teknisk
kompetens.
De har aldrig lagt av utan har hållit ihop och spelat sin
musik de senaste trettio åren. Det är anmärkningsvärt att se vilken entusiasm
de visar vid fyllda femtio och utan att ett stort genombrott fått dem att bli
miljonärer. De har vanliga jobb för att kunna betala räkningarna och musiken
får ske på fritiden. En turné ordnas i Europa men den går inte allt för bra på
grund av många omständigheter. Entusiasmen att spela finns dock kvar och det är
faktiskt mycket rörande att se hur känslosamma de är inför uppgiften. De älskar
verkligen att spela sin musik och väntar fortfarande på att ”bli upptäckta”
efter så många år. Faktum är att ”Lips”
ibland påminner om en tonåring som vägrar bli vuxen. Hans ögon tindrar och allt
han lever för verkar vara musiken.
Det är en mycket utlämnande dokumentär där vi får se
mycket känslor. Vänner och familjer får komma till tals och säga sitt och även
om alla inte är lika entusiastiska som dem själva råder det inget tvivel om att
de har en trogen fanskara och nära vänner som tror och hoppas att det ska
lossna för dem. Vänner som inser hur viktigt det de håller på med är för dem.
Det finns också en del extramaterial på DVD, (sådant som jag i allmänhet brukar
vara tämligen ointresserad av) som är mycket intressant. Till exempel en
trettio minuter lång intervju med Lars
Ulrich – den killen kan verkligen lägga ut texten! Men oavsett
extramaterial är det här en mycket intressant dokumentär som jag tycker att
alla metalfans borde ta och se!
…och förresten så ska jag införskaffa några skivor med Anvil efter det här!
