Recension: Hard Candy - 2005

Hard Candy

Regi: David Slade

2005

Drama/Thriller

Fjortonåriga Hayley Stark (Ellen Page) har i några veckor chattat med “Lensmaster319” eller Jeff Kohlver (Patrick Wilson) som han egentligen heter. Det är en trettiotvåårig modefotograf som över nätet flirtar vilt med henne. Slutligen stämmer de, trots det stora ålderskillnaden, möte på ett kafé i stan. Hayley flirtar vilt med Jeff medan han håller sig mera reserverad, hans motståndskraft är dock inte tillräcklig för att avvisa Hayley när hon bjuder hem sig själv till hans hus. Väl där börjar saker och ting förändras och den förut så trevliga Hayley förvandlas till Jeffs värsta mardröm.

Jag måste erkänna att jag egentligen inte hade någon riktig koll på vad det här var för typ av film när jag väl satte mig ned för att titta på den. Enbart omslaget var lockande nog för att få mig att förstå att det här är något man bara måste se!

                     

Redan från i första scenen förstår man att deras möte inte kommer att båda gott. Exakt hur detta kommer att uppenbara sig är inte helt självklart och den första delen av filmen fortlöper som ett slags introduktion till vad som komma skall, den bygger även upp karaktärerna på ett bra sätt. Båda två är ganska hala och det är lite svårt att få grepp om dem. Detta är bara bra och ger ett par pluspoäng åt filmen. Som tittare innebär detta att man svävar i viss ovisshet med en mängd obesvarade frågor. Är verkligen Jeff en Pedofil? Är Hayley komplett galen? Det är fyra av fem doktorer överens om hävdar hon ett par gånger i filmen. Båda karaktärerna spelas med bravur och det kräver lite extra talang för att fixa ett sånt mångfacetterat porträtt.

Jag tror också filmen hade förlorat ganska mycket på att ha väletablerade och superkända skådespelare i rollerna, på det här viset blir det lite mera realistiskt. Det är inte skådespelerskan Ellen Page vi ser, det är Hayley Stark!

Trots att man inte får se några grafiskt utstuderade scener, eller kanske tack vare avsaknaden av dessa, är filmen ganska obehaglig och är man karl har man nog en automatisk avsmak mot den långa kastreringsscenen. Som vanligt gäller förstås att även om det är en känsla av avsky så är det positivt att filmen försmår frammana den även hos en så luttrad recensent som undertecknad. Det finns samma känsla av oundviklighet som det gjorde i till exempel One Hour Photo och avsaknaden av konventionellt användande av filmmusik bidrar också till att hålla stämningen uppe.

Ska man dra till med en smått opassande jämförelse skulle man kunna jämföra Ellen Pages karaktär med den Clint Eastwood spelar i till exempel High Plains Drifter eller Pale Rider. Med det menar jag inte att filmerna skulle vara lika varandra på något sätt, bara det att karaktären (utan namn) dyker upp, utför sin hämnd, och försvinner igen. Samma sak kan sägas om Hayley Stark, hon medger ju till och med själv i filmen att Jeff inte vet någonting om henne, hon kunde ju ha ljugit från dag ett. Det gäller ju naturligtvis även oss tittare, vi vet egentligen inte ett smack om henne, mer än det hon själv påstår.

Men det här är alltså i högsta grad en film jag rekommenderar, framförallt om man vill ha en film som väcker massa frågor men inte levererar några svar. Det är upp till tittaren att avgöra och tolka och det är precis så det ska vara i en film som denna!

Recension: Harry Potter and the Goblet of Fire - 2005

Harry Potter and the Goblet of Fire

Regi: Mike Newell

2005

Fantasy

Under Harrys fjärde år på Hogwarts inträffar den legendariska Triwizard tävlingen där tre elever från tre olika magiska skolor ska tävla med varandra om det åtråvärda priset – evig ära och berömmelse! Den här gången inträffar dock en överraskning. Den flammande bägaren, i vilken de elever som vågat anmäla sig till den farliga tävlingen stoppat sin anmälan, väljer ut fyra namn till tävlingen. Hogwarts ska ha två representanter och en av dem är Harry Potter – som inte ens anmält sig till tävlingen! Samtidigt får Voldemart och hans mörka anhängare nya krafter och är åter igen ett hot mot den unge trollkarlen. Ska Harry klara av den svåra tävlingen när han dessutom måste tampas mot den mörka lorden för sin överlevnad?

Vore det inte för den här recensionens skull hade jag nog aldrig kämpat mig förbi de ytterst ointressanta inledningsscenerna, men jag är glad att jag gjorde det. Inte för att jag fick speciellt stort utbyte av filmen utan för att den faktiskt blir betydligt bättre än vad den svaga inledningen vittnar om. Det är visuellt intressant och påhittigt i vanlig ordning och effekterna ser bra ut, det är med andra ord inget fel på förpackningen.

Handlingen däremot är seg och mycket av den tycks finnas till för att kunna fördjupa karaktärerna och det är väl i och för sig inget fel, men det blir så tråkigt i längden. I den här typen av fantasyfilm gör det inget om svart är svart och vitt är vitt. Man måste inte nödvändigtvis skapa nyanser i skalan för att få det att fungera och man kan till och med göra filmen en otjänst genom att göra det.

Dessutom gör man misstaget att inte göra jobbet ordentligt, antingen berättar man en historia ordentligt eller så struntar man i det och koncentrerar sig på visuella tricks. Det är kanske bara jag, men något svartsjukedrama vill jag inte se när jag sätter i en Harry Potter film. Visserligen har våran hjälte och hans vänner vuxit och hamnat i den ålder där man kan och kanske ska vara emotionellt förvirrad, men det här är ju trots allt inga vanliga ungdomar! Det blir varken hackat eller malt och det i kombination med att filmen hoppar fram och tillbaka mellan dröm/fantasi och verklighet gör den svåröverblickad. Dessutom saknas den dynamik som så väl skulle behövas. Kvar blir en färglös smet som inte sticker ut i någon riktning, slutsatsen blir tämligen flegmatisk.

Men trots att jag spytt en hel del galla över filmen här ovan ser jag fram emot nästa del och skulle inte vilja hoppa över den här som jag trots allt anser vara en viktig del av helheten. Inget kan dock få mig att ändra min åsikt och jag anser att den här är den absolut svagaste i den annars mycket underhållande filmserien… än så länge!

Recension: Luftslottet som Sprängdes - 2009

Luftslottet som Sprängdes

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth ligger på sjukhus och vårdas för de skador hon ådrog sig i slutet av förra filmen. Hon är misstänkt för mordförsök på sin pappa Alexander Zalachanko, men är ännu för svag för att förhöras av polis och läkaren tillåter ingen annan än hennes advokat – Mikael Blomkvists egen syster, att träffa henne. Tillsammans smider de planer att ställa de ansvariga för de juridiska övergreppen på Lisbeth Salander till svars för sina handlingar. Det visar sig handla om en betydligt större och hemligare organisation än vad någon hade kunnat förvänta sig. De drar sig heller för något för att förbli hemliga och det som börjar med hotmejl till Millenniums ansvariga utgivare Erika förvandlas snart till en fråga om vad som det är värt att riskera livet för.

Noomi Rapace gör åter igen en mycket bejublad insats som Lisbeth Salander och det skulle förvåna mig mycket om inte hon kan välja och vraka bland erbjudandena efter den här trilogin! Jag vill heller inte förringa Michael Nyqvist eller någon av de andra rollerna såsom Lena Endre, som förstås alltid är bra, men det är Noomi som är de stora och starkt lysande stjärnan i filmen! Hennes roll är destruktiv och när man följt hennes berättelse i tre filmer är det inget konstigt att hon är som hon är. Man känner sympati för hennes situation och frustration och ilska över det rättssamhälle som kan hållas ansvariga för hennes svåra uppväxt.

Den här filmen har ett lite annorlunda upplägg och annan approach än de två föregående filmerna Män Som Hatar Kvinnor och Flickan Som Lekte Med Elden då den inte alls är lika våldsam och påträngande på ett omedelbart sätt. Här fokuserar man inte på omedelbara övergrepp som en våldtäkt som sker just nu i detta nu, utan snarare på den ackumulerade smärta Lisbeth fått uppleva under i stort sett hela sitt liv. Att hon har svårt för att lita på människor är inget som är svårt att förstå och torde heller inte komma som någon nyhet av dem som sett de två föregående filmerna, men här känns det som att hon öppnar upp sig lite. Och framförallt är det så att vi som åskådare blir berörda av de osjälviska och uppoffrande handlingar som några av filmens karaktärer gör för hennes välbefinnande. Det är helt klart att det inte behöver handlar om stora saker, små gester kan uppskattas minst lika mycket beroende på vilka förutsättningar som finns.

Men innan jag går in och agerar för mycket amatörpsykolog är det kanske bäst att jag går vidare i min bedömning av själva filmen. Ska man jämföra den här med de två föregående filmerna, som jag redan till viss den gjort ovan, kommer kanske den här lite till korta. Åtminstone om man förväntar sig samma typ av chockartad upplevelse som framförallt den första filmen lyckades uppbringa. Det betyder inte att den är mindre intressant men kanske lite långsammare i sig berättelse och så kan man ju stora delar av historien sedan tidigare också.

Det är också så att man (jag) numera börjar bli så kräsen att man nästan kräver att bli totalt överrumplad om man ska bli riktigt nöjd. Detta gäller framförallt upplösningar och efter att ha väntat i tre filmer på att få alla mina svar, hade jag väl kanske velat ha något mer än vad filmen erbjuder. Men kraven är som sagt enormt högt ställda och kanske egentligen mer mitt personliga problem är filmens. Kul är förresten att vi får se min gamle hjälte Hasse Alfredson i en inte helt obetydlig roll!

Recension: Whore - 1991

Whore

Regi: Ken Russell

1991

Drama/Komedi

Vi får följa Liz genom at hon berättar olika händelser som har inträffat under hennes ”karriär”. Vi får se tillbakablickar på särskilt viktiga ögonblick med en ständig närvaro av ironi och cynism. På baksidan av omslaget rubriceras filmen som Drama men jag vill gärna lägga till komedi för det är inte sällen ganska humoristiskt berättat även om ämnet i sig förstås är tämligen tragiskt. Jag vill inte sträcka mig så långt som att påstå att det är en film att skratta åt, men mungiporna kan man åtminstone dra på vid tillfällen.

Det är således ingen tvättäkta komedi men skådespelet är så pass överdrivet och överspelat att det får en komisk ton ganska snabbt. Huruvida detta är meningen eller ej är svårt att sia om men man vänjer sig i alla fall efter ett tag och lägger inte märke till det på samma sätt.

Vår ciceron och guide genom prostitutionsträsket (Liz) talar direkt till oss och in i kameran vid många tillfällen. Jag vet inte om det är någon speciellt tilltalande berättarteknik egentligen men det känns genomtänkt och det är inte alltid självklart om det vi ser är en tillbakablick eller om Liz ska till att förklara något under tiden som vi ser på vad som har hänt.

På tal om informationen på omslaget så jämförs filmen med den romantiska komedin Pretty Woman och påstår att det här är den riktigt historien. Om det är sant att filmen bygger på verkliga händelser eller inte vet jag inte men det är helt klart att den inte är lika romantiserad som Pretty Woman. Jag skulle kunna tänka mig en mycket skitigare film med mer naket våld och sleaze men visst hamnar filmen inom en helt annan genre än den romantiska komedin!

Theresa Russell gör bra ifrån sig trots det initiala överspelet. Hennes framställning av horan är helt enkelt mycket realistisk! Men man ska komma ihåg att handlingens centrum inte kretsar kring någon på samhällets absoluta bottenskikt, Liz har trots allt en del värdighet kvar och gör inte riktigt allting för pengar.

Ska man jämföra med den enda referenspunkt jag har för tillfället med Ken Russell – Crimes of Passion är det här en mycket mer lättillgänglig film som inte kräver någon direkt eftertanke för att underhålla. Men där försvinner också på något sätt en del av behållningen.

5/10