Recension: Hard Candy - 2005



Hard Candy
Regi: David Slade
2005
Drama/Thriller

Fjortonåriga Hayley Stark (Ellen Page) har i några veckor chattat med “Lensmaster319” eller Jeff Kohlver (Patrick Wilson) som han egentligen heter. Det är en trettiotvåårig modefotograf som över nätet flirtar vilt med henne. Slutligen stämmer de, trots det stora ålderskillnaden, möte på ett kafé i stan. Hayley flirtar vilt med Jeff medan han håller sig mera reserverad, hans motståndskraft är dock inte tillräcklig för att avvisa Hayley när hon bjuder hem sig själv till hans hus. Väl där börjar saker och ting förändras och den förut så trevliga Hayley förvandlas till Jeffs värsta mardröm.

Jag måste erkänna att jag egentligen inte hade någon riktig koll på vad det här var för typ av film när jag väl satte mig ned för att titta på den. Enbart omslaget var lockande nog för att få mig att förstå att det här är något man bara måste se!
                     
Redan från i första scenen förstår man att deras möte inte kommer att båda gott. Exakt hur detta kommer att uppenbara sig är inte helt självklart och den första delen av filmen fortlöper som ett slags introduktion till vad som komma skall, den bygger även upp karaktärerna på ett bra sätt. Båda två är ganska hala och det är lite svårt att få grepp om dem. Detta är bara bra och ger ett par pluspoäng åt filmen. Som tittare innebär detta att man svävar i viss ovisshet med en mängd obesvarade frågor. Är verkligen Jeff en Pedofil? Är Hayley komplett galen? Det är fyra av fem doktorer överens om hävdar hon ett par gånger i filmen. Båda karaktärerna spelas med bravur och det kräver lite extra talang för att fixa ett sånt mångfacetterat porträtt.

Jag tror också filmen hade förlorat ganska mycket på att ha väletablerade och superkända skådespelare i rollerna, på det här viset blir det lite mera realistiskt. Det är inte skådespelerskan Ellen Page vi ser, det är Hayley Stark!

Trots att man inte får se några grafiskt utstuderade scener, eller kanske tack vare avsaknaden av dessa, är filmen ganska obehaglig och är man karl har man nog en automatisk avsmak mot den långa kastreringsscenen. Som vanligt gäller förstås att även om det är en känsla av avsky så är det positivt att filmen försmår frammana den även hos en så luttrad recensent som undertecknad. Det finns samma känsla av oundviklighet som det gjorde i till exempel One Hour Photo och avsaknaden av konventionellt användande av filmmusik bidrar också till att hålla stämningen uppe.

Ska man dra till med en smått opassande jämförelse skulle man kunna jämföra Ellen Pages karaktär med den Clint Eastwood spelar i till exempel High Plains Drifter eller Pale Rider. Med det menar jag inte att filmerna skulle vara lika varandra på något sätt, bara det att karaktären (utan namn) dyker upp, utför sin hämnd, och försvinner igen. Samma sak kan sägas om Hayley Stark, hon medger ju till och med själv i filmen att Jeff inte vet någonting om henne, hon kunde ju ha ljugit från dag ett. Det gäller ju naturligtvis även oss tittare, vi vet egentligen inte ett smack om henne, mer än det hon själv påstår.

Men det här är alltså i högsta grad en film jag rekommenderar, framförallt om man vill ha en film som väcker massa frågor men inte levererar några svar. Det är upp till tittaren att avgöra och tolka och det är precis så det ska vara i en film som denna!