Recension: amatörfilmen Smugglers Boulevard - 2006

En gång i tiden skrev Johan Nord recensioner för Fanatisk Film. Jag fick sedan den här filmen i brevlådan för att jag skulle tycka till om den och recensera den. Minns jag rätt var det någon sorts examensarbete...

Smugglers Boulevard

Regi: Johan Nord & Dan Svensson

2006

Thriller

När poliserna Chris Sawyer (Niklas Holm) och Brian Cox (Dan Svensson) undersöker en misstänkt smugglarliga blir Brian tragiskt nog dödad. Några månader senare lägger fortfarande Chris skulden för händelsen på sig själv, men blir trots detta övertalad av sin gamle vän och chef, Matt Stevenson (Joakim Jakobsson) att återgå till sin tjänst som polis. En ny våg av insmugglade cigaretter har upptäckts och Matt behöver den bästa polisen i tjänst för att fallet ska kunna lösas.

Från allra första början måste det naturligtvis klargöras att det här inte rör sig om en kommersiell film utan om en amatörinspelad sådan. Detta märks inte minst på en oprofessionell ljussättning och på att teamet kanske inte haft tillång till den allra bästa utrustningen som finns att tillgå. Men det är ju en del av charmen med amatörfilm också och jag vill nog påstå att skaparglädjen är det viktigaste! Någon som också hör amatörfilmen till är ”lånade” inspelningsplatser och det märks ganska tydligt även i den här att så är fallet.

Filmen är tydligen baserad på en verklig historia i Stugun men utspelar sig nu i den fiktiva staden Splitville. Den är skriven av regissörerna Johan Nord och Dan Andersson och själva historien och historieberättandet är faktiskt inte alls dumt. Det tråkiga är att man valt att göra filmen på ett språk man inte behärskar – engelska. I stort sett samtliga skådespelare har ett fruktansvärt dåligt uttal (undantaget är Sara Maritz som reportern April O’Neal) men det är kanske ett sätt att avskärma sig från sig själv och på så sätt lättare gå in i rollen? Det funkar kanske till viss del för jag tycker helt klart att karaktärerna förblir intakta. Dock är det ju mindre trovärdigt att hela polisstyrkan samt skurkarna består av 18-20 åringar.

Bildspråket är delvis klichéfyllt men det finns en väldig närvarokänsla som jag gillar! Tillsammans med musiksättningen, som används riktigt bra som stämningshöjare både i fartfyllda sekvenser och i mera lågmälda partier, anser jag det vara filmen kanske största tillgång. Att det finns klichéer och att poliserna äter donuts gör inte så mycket, det ska helt enkelt vara lite på det viset i amatörfilm. Man måste ju få visa sina influenser och ingen kan väl heller begära att man ska kunna vara hur innovativ som helst i sin debut?

Men visst finns det negativa saker som det här gänget bör tänka på till nästa gång också. Alldeles för frekventa fade out/fade in klipp till exempel, något som också störde mig ofantligt mycket var det otroligt utdragna slutet av filmen. Vi behöver inte 30 minuter övertydliga förklaringar av vad som hänt, vi fattar ändå.

Något som jag däremot gillar är de informativa textskyltar som förklarar de odefinierbara platser som filmen utspelar sig på. Miljöerna är också överlag bra även om man, som jag nämnde till en början, ser att det ofta rör sig om lånade inspelningsplatser. De Doominspirerade skjutscenerna är ju också en klassiker man sällan tröttnar på även om ljudeffekterna från leksaksvapnen kändes lite överdrivna.

Blir filmen allmänt tillgänglig tycker jag absolut att den som uppskattar bra amatörfilm ska spana in den här!

Recension: Wes Cravens fjärde skrikfest - Scream 4 - 2011

Scream 4

Regi: Wes Craven

2011

Horror/Komedi

Nu har det gått tio år och Sidney Prescott återvänder till sin hemstad. Som den enda överlevande i massakern för ett decennium sedan har hon blivit något av en celebritet och de ursprungliga morden har också inspirerat en hel filmserie – Stab-filmerna! Men nu är hon tillbaka med en egen bok i bagaget tillskillnad från de som Gail Weathers skrev om henne. Knappt har hon hunnit dit förrän en ny serie mord börjar inträffa. Någon håller på att upprepa de ursprungliga dåden men med en ny twist.

Trots att det bara är fjärde delen i serien känns det lite som om själva idén bakom redan har överlevt sig själv. Det är referenser till olika klyschor i skräckfilmer mest hela tiden och även om jag verkligen gillar det draget blir det lite för mycket – även för mig. Skådespelarearsenalen känns igen från tidigare delar, åtminstone själva kärnan: Courteney Cox, Neve Campbell och David Arquette och de gör väl det som förväntas av dem. Dessutom medverkar några kända skådespelerskor i några mycket små roller, till exempel Kristen Bell, Anna Paquin och Hayden Panettiere. Men även om rollerna är små tillför de faktiskt filmen något. Och på tal om detta så kryllar det av twists och vändningar som sig bör.

Men jag tycker som sagt att det blir lite för mycket. Jag är inget större fan av de tidigare delarna och har inga större minnen av dem, men var det verkligen så här klämkäckt? Var det så här humoristiskt från början? Dialogen är hur kul som helst tycker jag och det märks att det är Kevin Williamson som varit inblandad i manusarbetet. Säga vad man vill om honom men skriva intriger i småstadsliv kan han i alla fall.

Nu är ju komiska, eller klichékomsiska inslag en viktig del av slasherkulturen så dess förekomst borde inte förvåna. Det är bara lite för ensidigt och inte mycket annat. Det här är en film som trots allt får räknas som neoslasher och när det gäller blodiga mord har man inte sparat på krutet. Det här är den överlägset mest blodiga av alla fyra filmerna så långt och det kanske kan räknas som något positivt om man är på rätt humör. Men filmen hittar aldrig någon spännande nerv, den är allt för komisk hela tiden och det finns ingen direkt poäng med den. Den tillför inte något nytt till serien och den tillför inte något nytt till genren. Vi bjuds på gammal skåpmat som man har försökt fräscha till genom att byta datummärkning på förpackningen. Det enda positiva jag har att säga är egentligen en av slutpläderingarna om man kan kalla det så, som konstaterar att stjärnor numera föds på internet och numera inte ens behöver ha genomfört något speciellt för att bli stora. Exponering är allt!

Nja… en ganska onödig film on Ni frågar mig!

Recension: Superman Returns - 2006

Superman Returns

Regi: Bryan Singer

2006

Action

Stålmannen återkommer till jorden efter att ha sökt efter sin förstörda hemvärld Krypton i fem år. Mycket har förändrats i hans frånvaro, världen har bestämt att den klarar sig utan superhjältar och Lois Lane är gift och har barn med Perry Whites brorson. I hans frånvaro har dock det onda geniet Lex Luthor fortsatt att smida sina mörka planer. Med hjälp av kryptoniska kristaller planerar han att skapa en ny kontinent. Kruxet är bara att Nordamerika måste förstöras i processen vilket i förlängningen kan kosta miljarder människor livet. Stålmannen kommer till undsättning men har inte räknat med att den nya kontinent som skapats innehåller kryptonit – det mest dödliga ämnet i universum för honom…

Jag tyckte det mesta var fel med den här filmen faktiskt! Brandon Touth funkar mycket bättre som Clark Kent än som mannen av stål, vilket är en lite besvikelse för mig som anser att Kal-El’s alter ego och tillika hemliga identitet bör hålla sig lite i bakgrunden av historien. Dock måste jag tillstå att han faktiskt liknar Christopher Reeve ibland, vilket jag upplever som enbart positivt. Jag tror egentligen inte heller att nåt annat hade varit möjligt efter att Herr Reeve blev den ikon i sammanhanget som han faktiskt blev! Hur som helst blir det för mig en liten hyllning till den invalidiserade hjälte som ägnade återstoden av sina dagar åt att hjälpa andra med liknande handikapp! Ett klart plus i kanten!

Största besvikelsen med filmen är annars inte dess lite krystade manus som saknar en massa information jag gärna hade velat ha reda på. Eller att specialeffekterna tar för mycket plats eller något annat problem som hör moderna filmer med storslagna ambitioner till. Nej, största besvikelsen för mig var Kevin Spacey! Jag hade väntat mig en riktigt karismatisk Lex Luthor men det finns ingen gnista bakom ögonen. Detta är oerhört irriterande när jag VET att Kevin Spacey verkligen KAN leverera!

Även många av de andras skådespelarprestationer drog ned upplevelsen lite för mig, eller kanske snarare själva skådespelarensemblen. Jag klarar bara inte av t.ex. Kate Bosworths tolkning av Lois Lane när jag vet att Margot Kidder gjorde så mycket bättre i 80-tals filmerna. Sam Huntington är lika fel som Jimmy Olsen, Frank Langella som Perry White osv. Listan kan göras hur lång som helst.

Jag känner mig lite som en bakåtsträvare men för mig var det här en oerhört onödig film som mänskligheten hade klarat sig bra utan!