Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood

Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.

Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!

10/10

Recension: Torso - 1973

Torso

Aka: Corpi presentano tracce di violenza carnale, I

Regi: Sergio Martino

1973

Thriller/Horror

När ett par unga collagestudenters sargade kroppar återfinns står polisen maktlös och med endast ytterst få spar att följa. Det viktigaste är att mördaren har en röd och svart skarf, vilket ringer en klocka i Janes (Suzy Kendall) öron, när hon får veta det genom polisens desperata försök att fiska fram vittnes bland medstudenterna. Strax blir hon hotat till livet om hon ens försöker minnas vem hon sett med en sån skarf och för att lugna ned nerverna tar hon tre kompisar med sig och åker till farbroderns sommarställe för att vila upp sig. Mördaren är dem dock hack i häl och snart är mardrömmen i full gång igen.

Torso borde väl, med tanke på originaltiteln (I corpi presentano tracce di violenza carnale), egentligen hetat någonting i stil med – Kroppar med spår av köttsliga sår, vilket förvisso är en något omständligare titel. Torso funkar fint, det har en rak och brutal klang och insinuerar dessutom den översättning jag själv tog mig friheten att göra. Dessutom anspelar den också, åtminstone i viss mån, på sex. Vilket också är en viktig ingrediens i den här rullen.

                                                         

Den är nämligen ganska rejält sleazy och även om det inte förekommer någon fullskallig penetration, så är nakenhet en naturlig del av filmen. Dels tillåter några av flickorna sig att bli fotograferade utan en tråd på kroppen, dels så tycks lesbianism vara ordentligt utbrett bland studentskorna, vilket bland annat föranleder några av de komiska poängerna i filmen. För naturligtvis blir byns cyklande livsmedelsbud vittne till tösernas softcoreorige i samband med en leverans till lantstället. Ingen tror honom naturligtvis, men bilderna på näthinnan får han ju ha kvar i alla fall.

Men trots denna nakenhet blir det aldrig pornografiskt eller nedvärderande. Det är smakfullt iscensatt och också humoristiskt självcensurerat, definitivt med glimten i ögat från regissörens sida. Till exempel vid panoreringar där naturlig könsbehåring skulle ha varit närvarande, har man istället blockerat denna vy med föremål, som dessutom får en metaforisk betydelse med smekningar och dylikt. Mycket underhållande måste jag säga!

Så till avdelningen våld då. Där är det naturligtvis mycket stilistiskt och estetiskt tilltalande, som sig bör i en giallo. Dock skulle jag nästan vilja kalla Torso för en hybrid mellan genrerna, då det återfinns även karateristiska drag från slashern här. Det tydligaste är väl kanske den maskbeklädda mördaren, som förvisso bär svarta handskar på bästa giallomanér och storyn som man också känner igen en smula från slashern som genre, eller snarare reagerar man på avsaknaden av klassiska gialloingredienser som till exempel själva utredningen där villospåren lurar publiken både till höger och vänster. Den här filmen bygger mera på spänning eller som någon så fint uttryckte det en gång – Mer yta än innehåll! Jag ser absolut ingenting negativt i detta och det är en fröjd att få ta del av de eleganta kamerarörelserna, den effektiva musiken och den smakfulla fokuseringen på ögon, som inte är helt ovanlig inom italiensk film, utan att behöva koncentrera mig på någon djupliggande handling. Man nöjer sig helt enkelt med att konstatera en traumatisk barndoms upplevelse ligger i grunden och sedan är det inte mer med det.

Ologiskt kan tyckas, men väldigt vackert!

She Devils of the SS - 1973 - Nakna bröst och nazister

She Devils of the SS

Aka: Eine Armee Gretchen

Regi: Erwin C. Dietrich

1973

Dr Felix Kuhn är läkare och har hand om undersökningen av de unga kvinnor som frivilligt ansöker om att få ingå i den tyska armen. Eftersom han, enligt SS, underkänner allt för många för tjänstgöring på medicinska grunder råkar han ut för trubbel. Han skickas till fronten och han båda döttrar tvångsrekryteras till armen.

Det finns egentligen inte mycket handling än så i filmen, den känns bara som en enda lång ursäkt för att kunna visa så mycket sleaze som möjligt. Det är mycket nakna bröst och de unga kvinnorna vill inget heller än att ha sex med allt och alla. Tonen sätts redan i inledningsscenen när vi får se unga marscherande kvinnor i uniform. Allt är ackompanjerat av glad marschmusik och skulle det eventuellt finnas några tvivel, så tar hakkorsen som vägen kantas av genast bort dessa. Det här är inget annat en ren nazisploitationrulle.

Det är dock en glad film och inget fokus läggs på nazisternas grymma koncentrationsläger eller judeutrotning. Den framställer heller inte tyskarna på något negativt sätt men å andra sidan så glorifieras de heller inte. Nej, det är sexet som står i centrum och det är mycket naken hud i tid och otid. Det är fina flickor och vackra kroppar och även om de är patriotiska mot fosterlandet vill de inget hellre än att rulla runt i sänghalmen med första bästa karl. Det vill säga, nästan alla. För vad vore en sexploitationrulle utan minst en lesbian? Naturligtvis finns den en sån officer med!

Visuellt är den här filmen riktigt bra, fotot är snyggt, färgerna rena och komponerade med en till synes konstnärligt touch. Om det beror på att Erwin C Dietrich under stundom arbetat tillsammans med Jess Franco eller på ren slump är svårt att sia om men man undrar ju lite då många av filmens övriga kvalitéer är tämligen undermåliga. Fast om sanningen ska fram har jag faktiskt inte, i skrivandets stund, sett en enda film till av Dietrich. Det är kanske lite konstigt eftersom han är lite av en legendar i branschen och producerade massvis med film på 60-70-80-talen.

Personligen tycker jag alltså att den här är riktigt usel och ofta är den enda behållningen av rena kalkonkalibern. De enda som bör ha något intresse av den är de som verkligen måste se allt i nazispoitationgenren eller om man är i desperat behov av nakna kroppar.

Recension: Robin Hood - 1973

Robin Hood

Regi: Wolfgang Reitherman

1973

Animerad

Robin Hood lever i Sherwoodskogen tillsammans med munken Broder Tuck, Lille John och alla de andra laglösa. Hans brott är att han vågat sätta sig upp mot Prins John, som i sin brors – Kung Richard Lejonhjärta, frånvaro styr riket med järnhand och med enda ambition att utöka sina egna rikedomar. Till sin hjälp har han Sir Väs och den trogna sheriffen i Nottingham som utför Prins Johns minsta befallningar. Robin Hood å andra sidan är trött på att folket slås ned, fängslas och får gå hungriga när den girige prinsen fyller sina skattkistor och börjar istället stjäla från de rika och ge till de fattiga. Dock planerar prinsen att fånga honom och arrangerar en bågskyttetävling där han hoppas att Robin Hood ska avslöja sig genom sin notoriska skicklighet med detta vapen. Givetvis ställer Robin, under förklädnad, upp. Han kan inte försitta någon chans att få se sin älskade Marion…

Det här tillhör definitivt en av Disneys klassiker och en film som var och en borde ha en personlig relation till. Det är lite mera ”grabbig” än vad man kanske är van vid om man jämför med de mer romantiska och ”söta” filmerna som Törnrosa och Askungen och som kille värmer det kanske mitt hjärta lite extra.

Att karaktärerna är tecknade som djur förhöjer historien också. Var och en är av den art som passar så perfekt in i sammanhanget. Robin Hood Själv är en listig räv, både prins John och Kung Lejonhjärta är givetvis Lejon som sig bör och armén består bland annat av noshörningar, men även andra djur som passar sammanhanget. Vilken är till exempel bättre lämpad att sköta fanfarerna än elefanter? Icke att förglömma är förstås heller inte den utsökta Sir Väs, som namnet insinuerar naturligtvis är en orm. Han får stå ut med mycket och avslöjar egentligen både den ena och den andra kuppen mot prinsen utan att för den skull ha möjlighet att avstyra något då prinsen, i sitt högmod, är mer upptagen av sig själv och av det smicker och fjäsk som finns runt omkring honom än att lyssna på rim och reson.

När det gäller de svenska rösterna brukar jag med bestämdhet hävda att man alltid för att se en film i så nära originalskick som möjligt. Disneyfilmer av det här måttet är dock undantagna från den tumregeln och jag ser dem helst med det svenska språkalternativet faktiskt. Den svenska språkensemblen är nämligen helt perfekt. Rolf Bengtsson som Allan-i-Dalen – trubadurtuppen som egentligen står för hela berättelsen, Ingvar Kjellson som den självkäre Prins John, Björn Gustavsson som Broder Tuck, John Harrysson Som den elaka sheriffen av Nottingham och Birgitta Andersson som Lady Kluck för att bara nämna några. Den enda nackdelen är kanske att Beppe Wolgers, som gör rösten åt Lille John, låter precis som om han fortfarande var Baloo i Djungelboken…

Hur som helst så blir det ett lyckligt slut på historien, den har en sensmoral som är lätt att ta till sig och några sköna skratt där emellan. Det här är helt klart en adaption av den klassiska historien som står sig i mängden om man bara tar den för vad den är

Bilder © Disney

Recension: Lady Snowblood - 1973

Lady Snowblood

Regi: Toshiya Fujita

1973

Drama

Yuki (Meiko Kaji) existerar för ett enda mål i livet, att utkräva hämnd för sin mors räkning. Några skurkar har nämligen utrotat nästan hela Yukis familj redan innan hon fötts och dessutom förlustat sig med modern. Det enda som håller modern vid liv efter denna händelse är den hämnd som hon senare ska utkräva via sin dotter. Hon ser till att bli med barn men även om hon dör i barnsäng är redan Yukis uppväxt arrangerad. Hon tränas redan från sina första spröda och staplande barnsben i hämndens ädla konst.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade speciellt stor koll på den här filmen när jag såg den inför recensionen. Visst kände jag väl till Tarantinos sagda inspiration till Kill Bill men mycket mer än så var det inte. Med detta i åtanke och med trailern i minnet hade jag förväntat mig en actionfylld svärdsballet där blodet skvätte riklig omkring a la Shogun Assassin, men det var inte riktigt vad jag fick mig till livs.

                               

Visserligen kan man inte sticka under stol med att blodet faktiskt skvätter omkring en hel del och att det faktiskt förekommer blodsfontäner i samma stil som nämnda Shogun Assassin, men tempot uteblir. Det är en mer stabilt berättad historia, där effekterna finns till mer för att illustrera våldet snarare än för att exploatera det. Detta innebär naturligtvis inte att filmen inte är stilistiskt vacker, för det är den absolut. Det är bara det att det ligger mer fokus på handlingen och på karaktärernas relationer till varandra än vad jag hade förväntat mig. Detta är väl i sig ingen negativt, även om det också förekommer en hel del överspel i filmen.

Hämnden gestaltas inte som svart eller vit och även de skurkar som Lady Snowblood, kanske med all rätt, hämnas på har anhöriga såsom döttrar och söner som i sin tur påverkas av hennes handlingar. Man får sig en tankeställare om hur långt man kan driva saker och ting, finns det verkligen ingen plats för förlåtelse och måste man verkligen kämpa till sista blodsdroppen?

Filmen berättas i fyra tydligt uppdelade kapitel, där varje del har en början och ett slut. Allt knyts naturligtvis samman i slutändan och vägen dit är kantad av en berättarröst som ger oss vissa detaljer och som förklarar en del av bakgrunden för oss. Denna berättarröst finns med redan från början och ger intrycket av att det vi får se är en verklig händelse, möjligen dramatiserad i efterhand men trots allt med en verklighetsbaserad förlaga. Jag har dock ingen aning om det verkligen förhåller sig så. Faktiskt så tvivlar jag på det, men tekniken är intressant.

Är det här bra då? Jo, det måste jag nog påstå att det är, även om det inte nödvändigtvis är otroligt underhållande. Skulle jag säga att jag satt trollbunden skulle jag ljuga, men visst var den intressant och den episka historien lyfte filmen en hel del. Dessutom är det här en av de blodigaste dramafilmer jag har sett, vilket ger ett extra plus när samurajer, svärd och hämndteman är inblandade!

Recension: The Holy Mountain - 1973

The Holy Mountain

Regi: Alejandro Jodorowsky

1973

Drama/Fantasy/Äventyr

Vi får följa en Jesus-liknande figur (Horácio Salinas) genom olika bisarra och groteska scener fyllda med massor av religiös symbolism. Han träffar på en mystisk guide (Alejandro Jodorowsky) som tycks vara allvetande och denne introducerar honom i sin tur för ytterliggare märkliga människor. Det är dessa sju, som var och en representerar en planet, som tillsammans med guiden och huvudpersonen ger sig ut för att söka det heliga berget. En plats för att nå insikt, absolut makt och odödlighet.

Det är svårt att skriva en mer utförlig handling om denna film. Mest på grund av det faktum att jag inte är helt säker på vad den handlar om. Till en början känns det nästan bara som löst sammansatta scener som egentligen inte bildar någon historia. Trots detta känner man sig dock fångad av filmen, man undrar om man kommer att förstå den och om Jodorowsky gett oss några ledtrådar längs vägen eller inte.

Efter ungefär en halvtimme ändrar filmen karaktär och går in i andra episoden kan man säga. Vår huvudfigur, som refereras till som tjuven, har träffat på den mystiske guiden som frågar honom om han vill ha guld. Självklart är tjuven intresserad av detta och genom diverse metoder tillverkar också denne alchemist-guide guld av tjuven bajs. Denna episod är enligt mig den mest underhållande och kanske framförallt för den introduktion av de andra karaktärerna som följer. Denna presentation kantas även den av symbolik men även av paradoxer och rena absurditeter. När den är klar känner man dock att åtminstone ett par av de frågetecken som uppkom i filmens första del har rättats ut, i alla fall till hälften.

Filmens tredje del tar oss med på den både själsliga och fysiska vandringen deltagarna måste genomgå för att nå sitt mål – det heliga berget. Vilka uppoffringar de måste göra genom att både göra sig av med sina tillhörigheter och förmögenheter samt även de kroppsliga delar som kan vara till hinder för vägen till odödlighet. Det här är enligt mig filmens mest nihilistiska del och andemeningen, enligt mitt sätt att se det, är att verkligheten bara är en illusion.

Jag skulle tro att den som gillar David Lynch obegripliga filmer även gillar det här ytterst surrealistiska guldkornet! Själv tycker jag filmen är bra, mycket bra till och med, utan att för den sakens skull vara riktigt säker på varför. Det är en film som får en att fundera, den saken är klar!

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

Recension: Earthquake - 1974

Earthquake

Regi: Mark Robson

1974

Action/Drama

Vad skulle hända om en av världens största städer plötsligt drabbades av en våldsam jordbävning? Det är precis vad som händer LA i denna film. Hus rasar samman, vägar spärras av och gasledningar exploderar. Dessutom står stadens stora damm i centrum, hur allvarliga skador har den egentligen fått? Hur länge till kommer den att hålla? Livet för invånarna i LA blir aldrig mer sig likt. Byggnadsingenjören Stuart Graff (Charlon Heston) som vänstrar med Denise Marshall (Geneviève Bujold), som är hans före detta kollegas änka. Hans fru Remy (Ava Gardner) som samtidigt försöker att övertala sin far, Sam Royce (Lorne Green), som är Stuarts arbetsgivare att använda sitt inflytande för att stoppa Stuart från att träffa Denise. Lew Slade (George Kennedy) som är polisman och just har blivit suspenderad och är bitter över rättvisans långsamma kvarnar och överväger att sluta i poliskåren. Jody (Majore Gortner) som är en perverterad butiksföreståndare som trånar efter Rosa Amici (Victoria Principal) som är syster till Sal (Gabriel Dell) som i sin tur är assistent till Miles Quade (Richard Roundtree), en motorcyklist som drömmer om att lyckas stort med sina våghalsiga stunts. Alla påverkas de av den stora katastrofen som en jordbävning innebär.

Det som skiljer den här och modernare katastroffilmer som t.ex. Volcano, Dantes Peak, Daylight och Deep Impact, är delvis den stjärnspäckade rollbesättningen. Många av namnen som räknas upp ovan i resumén var riktigt stora stjärnor när filmen gjordes, dessutom ser vi Walter Matthau riktigt kanonpackad i en bar. På grund av olika omstruktureringar är i princip den typen av stjärnsamlingar omöjliga att uppnå idag, inte minst av ekonomiska skäl.

Delvis är det också den genomarbetade historien och vilket fokus som ägnas åt själva katastrofen. Man skulle kunna säga att filmen skulle fungera utmärkt enbart på sitt dramaturgiska innehåll och att jordbävningen bara är ytterliggare en krydda i historien. Man lägger alltså inte speciellt stor tyngdpunkt på själva katastrofen utan berättar en historia om människorna som råkar befinna sig i den.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på här, och det vore väl skam om man skulle behöva det med såna namn i rollistan. Mest imponerar nästan George Kennedy som faktiskt känns helt perfekt i rollen som suspenderad och melankolisk polis. Självklart är filmens stora stjärna (Charlton Heston) också superb i sin roll men man hade liksom bara väntat sig att han skulle vara det. Dessutom tillåter jag mig att anse att han faktiskt ofta spelat i princip samma roll.

Något som också är kul är att man, trots att filmen har ett antal år på nacken vågat experimentera lite men vem som ska överleva katastrofen. Den mäktige företagsledaren som faktiskt inte är så självisk som man brukar framställa honom i den här typen av filmer? Den sköna älskarinnan? Frun? Eller rent av huvudrollsinnehavaren själv?

Se filmen och ta reda på hur det ligger till.

Recension: Dværgen - 1973

Dværgen

Aka: The Sinful Dwarf

Regi: Vidal Raski

1973

Drama/Horror

Olaf och hans mamma driver ett nedgånget vandrarhem där gäster utan allt för höga krav på komfort kan övernatta relativt billigt. Detta är dock en täckmantel då den verkliga verksamheten istället handlar om bordellverksamhet med kvinnor som Olaf helt enkelt har kidnappat från sina vardagliga liv och håller inspärrade som sexslavar på vinden för att tillfredsställa diverse torskars innersta sexuella fantasier. För att hålla dem i schack förser han dem också med lagom mycket heroin, detta håller dem lugna och ökar deras foglighet. När ett yngre par checkar in för några nätter inser de att kvinnan skulle vara ett lyckat tillskott på vinden…

Det här är en kultrulle av stora mått och Njutafilms har åter igen begått en riktig kulturgärning genom att släppa den på DVD. Det är en mycket märklig historia som är minst sagt absurd och tämligen svår att beskriva. Till det yttre har den formen av vilken europeisk skräpfilm som helst, men när absurditeterna, eller kanske snarare exploitationvärdena, staplas på höjden växer också underhållningsvärdet och kultstatusen är ett faktum. Lägg också till en hel del nakna kvinnokroppar i sadomasochistiska sammanhang och succén måste vara ett faktum.

                     

Fast kultvärde behöver ju inte med nödvändighet innebära kvalité, det räcker, åtminstone i viss mån, att en film är tillräckligt omtalad så måste alla ha den oavsett om det finns några kvalitativa egenskaper eller inte. När det gäller den här får jag ibland lite vibbar av samma smaklöshet som kantade John Waters Pink Flamingos. Det vill säga att den har sin charm men lider av många stora problem. Skådespeleriet är en sak till exempel, det är bedrövligt dåligt, men man vänjer sig faktiskt och även om man skulle kunna önska att alla var lite mer trovärdiga så funkar Torben Bille faktiskt ganska bra i rollen som Olaf. Han ser så där härligt gåtfull och diabolisk ut och man är aldrig helt säker på om han står där framför kameran med glimten i ögat eller inte gestaltar dvärgen med ett gravallvarligt allvar.

Något som jag måste erkänna att jag blev en smula besviken på, var att det faktiskt inte förekommer speciellt mycket sadistiska lekar i filmen. De vindsinspärrade sexslavarna verkar vid flera tillfällen inte heller särskilt motvilliga till att erbjuda kunderna den älskog de är ute efter. Fast det är klart, det är väl knarket som kontrollerar dem förstås. Till absurdisterna måste räknas Olafs barnsliga fascination för leksaker, låt vara att knarket smugglas in i nallebjörnar, men det finns alltid något uppvridbart eller liknande närvarande, nästan hela tiden i alla fall. Om detta ska symbolisera Olafs lekfullhet och han inte riktigt tar de aktiviteter han driver med mamman på fullt allvar vet jag inte, men det är helt klart en möjlig tolkning.

Så vad ska man ge en film av det här slaget för omdöme då? Kasst skådespeleri till trots så har filmen en lockande absurditet. Några av scenerna är väl utförda rent dramaturgiskt även om man naturligtvis förstår att fokus har legat på sexploitationingredienserna. Manuset verkar vara skrivet av en barnunge och är både förutsägbart och långsökt, men är ändå så pass absurt att det är lockande. Det här är en usel film, därom råder det inget tvivel men den tar sig inte på allt för stort allvar och kalkonvärdet är fantastiskt!

Recension: Death Smiled at Murder - 1973

Death Smiled at Murder

Regi: Joe D’Amato

1973

Horror/Thriller

En vagn kraschar utanför det välbärgade paret Ravensbrücks gods och detta resulterar i att kusken spetsas på ett av de trasiga hjulen samtidigt som den vackra kvinna (Ewa Aulin) som åker i vagnen chockas och drabbas av amnesi. Hon blir omhändertagen av det vänliga paret, undersökt av Dr Sturges (Klaus Kinski). Han återvänder sedan hem för att fortsätta med sina experiment och återuppväcka de döda. Samtidigt förför Greta, som den vackra kvinnan heter, värdparet. Och den lesbiska hemhjälpen bestämmer sig i samma veva för att sluta. Kan det ha något samband med den puckelruggade man hon börjar se syner av?

Det här är en av Joe D’Amatos, eller Aristide Massaccesi som han egentligen hette, allra tidigaste filmer. Det är både bra och dåligt tror jag. Dels hade han vid den här tidpunkten inte hunnit lägga sig till med så mycket av den sexploitationgimmick (som senare kom att övergå i ren pornografi) som pryder hans senare rullar och dels kan man se vilken hans talang utan detta särdrag var. För även om själva historien delvis är sexuellt laddad blir det aldrig några explicita och närgångna sexscener.

Klarar då Joe D’Amato av att leverera en film utan denna sex? Nja, det tycker jag nog inte att han gör, själva handlingen är alldeles för tilltrasslad och det är emellanåt svårt att hålla reda på vad den egentligen handlar om. Jag gav själv upp vid ett par tillfällen och koncentrerade mig enbart på det vackra fotot. För rent visuellt finns det inte mycket att klaga på och vissa scener är till och med riktigt bra och spännande. Synd bara att man aldrig får det sammanhang som filmen så väl hade behövt.

Man märker också redan i denna tidiga film att D’Amato inte har den touch som många av de andra stora italienska kultregissörerna har. Det känns som han medvetet vräker på med extra grisiga effekter för att dölja sin underlägsenhet, även i de scener där det faktiskt bara handlar om ganska subtila effekter. Är det inte mycket så är det i alla fall inte den typ av stilistiska blodsdroppar som präglar andra filmer av samma typ utan mer åt hållet hjärnsubstans.

Tyvärr stjälper också den makeup Ewa Aulin tvingas bära i det kusligaste partiet av filmen och jag måste erkänna att jag inte riktigt fattar varför hon påmålats denna mask. Hon ser SÅ mycket mer skrämmande utan faktiskt. Själva mystiken försvinner på nåt sätt.

Men som sagt, filmen står trots allt i en högra klass än många av Joe D’Amatos andra mer provocerande rullar. Den är välspelad och rollerna är besatta av, förutom den vackra och svenska Ewa Aulin, bra skådisar. Det största namnet torde dock vara den, vid det här laget, legendariske och mycket karismatiske Klaus Kinski. Hans roll är dock tyvärr betydligt mycket mindre än vad dvd-omslaget låter oss tro.

En rörig film…fast med klass!

Blazing Saddles – 1974 - Mer galenskap får man leta efter!

Visst är det lite tröttsamt att nästan alla Mel Brooks filmer fick prefixet ”det våras för” i Sverige? Så även denna, Det Våras för Sheriffen kan man läsa på omslaget. Nåja, det är väl ett mindre problem egentligen. Filmen är precis så galen som man kan förvänta sig av en film där Mel Brooks står för manus och regi. Eller vänta… den är faktiskt rejält mycket galnare! Faktum är att jag knappt kan tänka mig en film som tar ut svängarna mer, åtminstone inte i slutsekvensen som är det mest utflippade jag någonsin sett tror jag. Jag använde den som referens i recensionen av MontyPython and the Holy Grail och de är faktiskt ganska lika. Det är bara det att Mel Brooks tar ut svängarna ännu mer än vad de galna britterna gjorde året efter.

Skådespelarprestationerna, utom möjligen av Mel själv är alla fantastiska och det är ett oerhört starka birollsinnehavare: Gene Wilder, Madeleine Kahn och Harvey Korman är alla magnifika! Precis lagom överspelande när det behövs. Mel Brooks själv har väl mer en roll för att han ska synas än för något annat. Det är min egen åsikt förstås! Huvudrollen som den svarte sheriffen (bara det är ju helt och hållet absurt i den amerikanska västern) Bart, gör med bravur av Cleavon Little.

Nu har jag inte sett varenda film som kommit från Mel Brooks penna eller så men den här har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte den bästa filmen av Mel Brooks, men i alla fall bra nära och faktum är att trots att den är nästan 40 år gammal känns den inte ett dugg daterad! Det är få förunnat att kunna leverera en så pass tidslös film! Bara det skulle egentligen ge extra pluspoäng!

9/10

Recension: Forced Entry

Forced Entry

Regi: Shaun Costello

1973

Erotik/Thriller

På den lokala bensinstationen jobbar en Vietnamnveteran. När det kommer kvinnor förbi hjälper han dem gärna med allt han kan och passar samtidigt på att ta reda på deras adresser. Senare dyker han upp för att våldta dem strax innan han dödar dem…

Ja, så värst mycket märkvärdigare handling än så stoltserar filmen egentligen inte med. Visserligen finns det en problematisering med fokus på posttraumatisk stress som gör att filmen blir något annat än en ren pornografisk film. Världen ser nämligen helt annorlunda ut från hans synvinkel. Han ser snarare vietnamesiska fiender i alla människor än de amerikaner som vi som tittare får se. Själva visualiseringen av förvirringen fungerar mycket bra och det är faktiskt så pass intressant att man förlåter filmens upprepande handling, penetration och fellatio.

För det är inte särskilt variationsrikt. Adresserna till kvinnorna tas reda på och en stund senare dyker han upp för att utföra sina dåd. Själv sexakterna är inte mer varierade – eller jo, något kanske, och tyvärr inte särskilt brutala heller. Nu inser jag hur fel det där lät – inte särkilt brutala sexscener – men faktum är att det är det som är själva poängen med filmen, vid sidan om den posttraumatiska stressen då. Eller kanske inte vid sidan av utan kanske snarare parallellt med.

Det är kanske inte en fantastisk film på något sätt, men det är i alla fall gjord på ett sådant sätt att man får fundera lite på vilken värld som karaktärerna lever i. Själva slutet är inte oväntat på något sätt men det är ändå fascinerande att se vilka medel som måste till för att få ett slut på äventyret.

Ska man se det som en ren pornografisk betraktelse skulle det vara en ganska misslyckad film som knappast hetsa någon, i alla fall inte de flesta. Fast man ska förstås komma ihåg att det är en film från sjuttiotalet och med brudar som existerar i en annan tid är skönhetsideal än vad vi lever i idag. Nej, det är parallellvärdarna som gör filmen intressant och även om man inte gillar den så är det helt klart en film man bara måste ha sett. Det passar utmärkt i min referensram i alla fall och jag är glad att jag äntligen fick chansen att se den! Nu måste jag snoka rätt på fler av Shaun Costellos filmer…

Recension: Brakfesten - 1973

Brakfesten

Aka: La Grande Bouffe

Regi: Marco Ferreri

1973

Komedi/Drama

Fyra välbärgade vänner tar sin tillflykt till en gammal herrgård som tillhör den enes släkt. Väl där tar de emot grandiosa mängder av specialbeställda delikatesser. Det är till exempel höns som endast föds upp på specifika foder för att få fram just den rätta smaken och det handlar inte om små mängder heller. De fyra männen plan nämligen lika galen som den är bisarr, de har samlats med ett enda mål i sikte – de ska äta ihjäl sig! Men denna enahanda sysselsättning blir snabbt lite långtråkig och de fyra vännerna kommer gemensam överens om att lite kvinnlig fägring vore på sin plats. Snart utökas sällskapet med en skolfröken och tre prostituerade – orgien kan sätta igång på allvar!

Till att börja med kan väl bara instämma i det citat som pryder Dvd-omslagets framsida ”Hur kan man bara göra en sån film?”. Det här är sannerligen ingenting man ser varje dag och även om det naturligtvis är en komedi finns det även allvarliga undertoner, dialogen mellan männen är emellanåt knivskarp men man glömmer aldrig bort den svarta komiken som är filmens främsta epitet.

Redan under själva presentationen av karaktärerna upptäcker man vilket persongalleri man kommer att bjudas på, det finns allehanda lustigheter att hitta men också rena perversioner som incestuösa förhållanden mellan mor och son. När sedan handlingen förflyttas till herrgården och de stora orgierna i mat sätter igång förändrar filmen karaktär något, det klockrena dialogerna kommer till sin rätt och man sitter med ett fånigt leende på läpparna och vill bara ha mer, eller åtminstone veta vad som kommer att hända härnäst. De fyras ambition med frosseriet är inte säkerställt ännu men man anar ju varthän det barkar.

Men bara mat är inte tillräckligt kommer man snart på, eller åtminstone en av karaktärerna gör det. Han menar att han klarar sig inte på enbart mat, han måste faktiskt knulla också! En invitation skapas, även om alla fyra kanske inte tycker att det är en toppenidé att bjuda in prostituerade för att förlusta sig med, och kvinnlig fägring anländer. I samma veva bjuds också en skolfröken in som råkar ha varit och tittat på det berömda träd som finns innanför grindarna till godset med skolklassen. Detta faller den mest motstridige av de fyra på läppen och han blir genast kär i henne.

Man skulle ju kunna tycka att denna skolfröken skulle bli generad av de mer lättfotade damernas uppsluppna sätt, men det visar sig snart att hon inte säger nej till lite hålligång i sänghalmen heller. Hon blir en välkommen tillgång för vännerna och deltar friskt i deras matorgier när hon inte ställer upp med sina mest intima kroppsdelar för att tillfredställa männens sexuella behov.

Jag vet inte riktigt vad det är som initialt fångade mitt intresse, men att de absurda och bisarra situationer som filmen erbjuder inte är till någon nackdel är helt klart. Dock vill jag mena att det blir lite tröttsamt i längden, det är roligt första gången en riktig högljudd brakare lämnar TV:ns högtalare, eller när det bjuds på sleaze ihop med matorgierna men det blir lite tjatigt i längden och de förväntade superlativen uteblir. Istället hamnar det i slutändan någonstans strax över medel.

Boxen!

Recension: The Sting - 1973

The Sting

Regi: George Roy Hill

1973

Drama/Komedi

Två småfifflare lurar pengarna av en “gångare” en kurir till gangsterbossen Doyle Lonnegan. Detta vet de förstås inte om eftersom de inte är tillräckligt dumma för att röra gangsterpengar. Men skadan är redan skedd, strax blir en av dem mördad – Luther, som redan har bestämt sig för att lägga av. Den andre – Johnny Hooker, flyr hals över huvud och säker rätt på Henry Gondorff, ett tips han fick från hans nu mördade kollega. Deras första möte blir en överraskning för Johnny, han ser inte den store svindlare framför sig som Luther talat om. Istället ser han en försupen karl som inte verkar kunna lära honom någonting som han inte redan kan. Men skenet bedrar och snart förbereder de hämnden för den gemensamma vännen Luther. De tänker blåsa gangsterbossen, men de måste vara försiktiga. Får Doyle Lonnegan minsta misstanke och vad de ämnar göra är deras liv i stor fara. Han får inte veta om att han har blivit blåst, inte ens när bluffen är färdigspelad. En svår stöt planeras in i minsta detalj.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer och att jag har sett den hur många gånger som helst är faktiskt ingen överdrift. Jag har för länge sedan tappat räkningen. Men vad är det som tilltalar mig så då? Ja, det ska vi snart klura ut. För det första är den oerhört välspelad. De stora rollerna Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR sina roller, de spelar inte dem. Det är åtminstone sant i ett metaforiskt perspektiv. Vidare är miljöerna fantastiskt tidstrogna och dialogen är helt perfekt i kontexten. En mycket stor del av behållningen bör också tillskrivas Scott Joplin, vars musik kantar filmen. Man skulle kunna säga att den förser filmen med guldkant om man vill vara lite mer målande.

Sen har vi det där med poker, för en del av filmen utspelar sig kring ett pokerbord. Jag gillar filmer där kortlekar förekommer och i synnerhet där sådan fingerfärdighet används som knappast kommer från skådespelarna utan från mer rutinerade kortmanipulatörer och close-up magiker. Som gammal amatör trollkarl brinner jag helt enkelt lite extra för det, men favoritrekvisita har alltid varit kortleken.

Sen har vi förvecklingarna. De är ganska många och kanske inte helt lätt att överskåda för en nybörjaråskådare. Jag vet många som verkligen inte har förstått hur filmen slutar och det är ett grepp som jag gillar. Jag vill visserligen inte påstå att filmen någonsin ställt till liknande problem för mig men det är i alla fall lite sådär lagom klurigt att man får tänka till lite.

Jag vill inte gå så långt som att kalla filmen för heist men visst finns det tendenser och man driver lite med själva formen också. Inte på ett överdrivet komiskt sätt för det här är inte en rolig film i det avseendet. Enda anledningen till att jag har benämnt den som partiell komedi ovan är egentligen att det är en film man blir glad av. Underhållningsfaktorn är oerhört hög och att kalla det för en ”feel-good” film är en gigantisk underdrift.

10/10

Recension: Ssssnake

Det här är en film som jag velat se väldigt länge! Av olika anledningar har det dock inte blivit av förrän nu. Det är ingen djurskräckfilm i vanlig bemärkelse, det vill säga enligt de riktlinjer som vi satt upp här. Det finns inget överlägset antal ormar som tar över världen, medan man förstås kan diskutera de andra punkterna. Filmens handling går nämligen ut på att en forskare försöker att mutera en människa med hjälp av ormgift och närmare bestämt det från en kungskobra. Den här delen av filmen är väl inte direkt skrämmande men stora delar av den ackompanjeras av ett bra sminkarbete. Nej, det som är mest intressant är de ormattacker som trots allt förekommer och som ser förvånansvärt bra ut. Dessutom får man uppfattningen av att det faktiskt är på riktigt! Ormarna är inte överdrivna utan ser faktiskt helt äkta ut! Kanske blir man lurad av textskylten som visas före filmen där man tackar skådespelarna för att de vågat ställa upp i scener som varit extremt farliga. Detta göra kanske att man tror att fler scener är äkta än vad de är? Man kanske missar hur man klippt ihop stunts med skådespeleri etc.? Jag säger inte att det är så, för jag kan faktiskt inte avgöra hur äkta det är många gånger, men jag betvivlar att någon av skådespelarna låtit sig bitas av an svart mamba bara för filmens skull… Hur som helst gillar jag filmen mycket och även om det inte visade sig vara en djurskräckis i konventionell mening var den välspelad och från en tidsperiod (1973) när dessa filmer inte behövde ha ett högt tempo hela tiden och klippning som en action film (jämför med Snakes on a Plane så får Ni se). Det här är en film man ska ha sett! 

7/10