Recension: Dværgen - 1973



Dværgen
Aka: The Sinful Dwarf
Regi: Vidal Raski
1973
Drama/Horror

Olaf och hans mamma driver ett nedgånget vandrarhem där gäster utan allt för höga krav på komfort kan övernatta relativt billigt. Detta är dock en täckmantel då den verkliga verksamheten istället handlar om bordellverksamhet med kvinnor som Olaf helt enkelt har kidnappat från sina vardagliga liv och håller inspärrade som sexslavar på vinden för att tillfredsställa diverse torskars innersta sexuella fantasier. För att hålla dem i schack förser han dem också med lagom mycket heroin, detta håller dem lugna och ökar deras foglighet. När ett yngre par checkar in för några nätter inser de att kvinnan skulle vara ett lyckat tillskott på vinden…

Det här är en kultrulle av stora mått och Njutafilms har åter igen begått en riktig kulturgärning genom att släppa den på DVD. Det är en mycket märklig historia som är minst sagt absurd och tämligen svår att beskriva. Till det yttre har den formen av vilken europeisk skräpfilm som helst, men när absurditeterna, eller kanske snarare exploitationvärdena, staplas på höjden växer också underhållningsvärdet och kultstatusen är ett faktum. Lägg också till en hel del nakna kvinnokroppar i sadomasochistiska sammanhang och succén måste vara ett faktum.
                     
Fast kultvärde behöver ju inte med nödvändighet innebära kvalité, det räcker, åtminstone i viss mån, att en film är tillräckligt omtalad så måste alla ha den oavsett om det finns några kvalitativa egenskaper eller inte. När det gäller den här får jag ibland lite vibbar av samma smaklöshet som kantade John Waters Pink Flamingos. Det vill säga att den har sin charm men lider av många stora problem. Skådespeleriet är en sak till exempel, det är bedrövligt dåligt, men man vänjer sig faktiskt och även om man skulle kunna önska att alla var lite mer trovärdiga så funkar Torben Bille faktiskt ganska bra i rollen som Olaf. Han ser så där härligt gåtfull och diabolisk ut och man är aldrig helt säker på om han står där framför kameran med glimten i ögat eller inte gestaltar dvärgen med ett gravallvarligt allvar.

Något som jag måste erkänna att jag blev en smula besviken på, var att det faktiskt inte förekommer speciellt mycket sadistiska lekar i filmen. De vindsinspärrade sexslavarna verkar vid flera tillfällen inte heller särskilt motvilliga till att erbjuda kunderna den älskog de är ute efter. Fast det är klart, det är väl knarket som kontrollerar dem förstås. Till absurdisterna måste räknas Olafs barnsliga fascination för leksaker, låt vara att knarket smugglas in i nallebjörnar, men det finns alltid något uppvridbart eller liknande närvarande, nästan hela tiden i alla fall. Om detta ska symbolisera Olafs lekfullhet och han inte riktigt tar de aktiviteter han driver med mamman på fullt allvar vet jag inte, men det är helt klart en möjlig tolkning.

Så vad ska man ge en film av det här slaget för omdöme då? Kasst skådespeleri till trots så har filmen en lockande absurditet. Några av scenerna är väl utförda rent dramaturgiskt även om man naturligtvis förstår att fokus har legat på sexploitationingredienserna. Manuset verkar vara skrivet av en barnunge och är både förutsägbart och långsökt, men är ändå så pass absurt att det är lockande. Det här är en usel film, därom råder det inget tvivel men den tar sig inte på allt för stort allvar och kalkonvärdet är fantastiskt!