Recension: Hierro



Spanska skräckthrillerfilmer brukar kunna attrahera mig betydligt mer än amerikanska sådana. De brukar kunna bjuda på en betydligt bättre och mer genomtänkt stämning än vad amerikanarna klarar av. De ligger någonstans emellan det som brukar kunna komma från Asien och kanske främst Japan och USA när det gäller märklighet och stämning. Tyvärr blir det lite för mycket denna gång och det blir lite rörigt. Det känns inte som om man riktigt har bestämt sig för vad man ville göra och man har helt enkelt försökt för mycket och det blir sälla bra. Det är för mycket vändningar och för mycket som händer i den ganska limiterade handlingen. Ska man göra en film om det mänskliga psyket och om posttraumatisk stress ska man antingen vara mycket påläst eller vara medveten hur man utnyttjar dramaturgi och jag tycker inte att filmen lyckas med någotdera. 


4/10

Recension: Linda blair och David hasslehoff i WITCHCRAFT - 1988



Liksom när det gäller Silent Assassins införskaffades den här filmen enbart på grund av det faktum att LindaBlair medverkar. Hon är inte med särskilt mycket i denna heller men kanske något mer än de få tillfällen man fick se henne i Silent Assassins. Hennes medverkar här är mera av huvudrollskaraktär även om man kanske ska betrakta det som en större biroll. Handlingen i filmen centrerar sig kring någon form av häxhistoria men vad filmen egentligen går ut på är jag inte riktigt sker på även direkt efter att jag såg den. Det är rörigt och förvirrande och det känns mest som lösryckta scener. Det är gott om klyshor, men filmen har charm och jag skäms inte över att ha den i min hylla. Det kanske inte är en film som kommer att gå till historien som Linda Blairs, eller David Hasslehoffs bästa, för han medverkar också i en ganska meningslös roll egentligen. 

4/10

Recension: Four Flies on Grey Velvet



Four Flies on Grey Velvet
Regi: Dario Argento
1971
Thriller

Rocktrummisen Roberto är förföljd av en mystisk man som han till slut väljer att konfrontera. Det uppstår handgemäng som slutar med att mannen dör för hand händer, eller rättare sagt för den kniv som plötsligt finns i hans händer. Långt upp i teatern där händelsen tagit rum finns det någon som tar kort på situationen. Roberto förbereder sig på en utpressningshistoria men inga krav kommer. Det verkar vara någon som är ute efter att plåga honom för att slutligen döda honom. Sanningen är lika hemsk som den är oväntad!

Läser man på baksidan av den här utgåvan från Studio S Entertainment får man reda på att det här är Argentofilmen ”ingen har sett”. Lyckligtvis har man satt det där påståendet inom citationstecken för naturligtvis finns det folk som har sett den här filmen före den här utgåvans existens. Dock är det, eller har varit tills helt nyligen, en mycket svårinförskaffad film som egentligen bara har funnits tillgänglig som bootleg under många år. Själv gjorde jag min bekantskap med den under en TV-sändning (TV4 om jag inte minns fel) för många år sedan. Jag har allt sedan dess idogt hävdat att det här är en av Mäster Argentos absolut bästa filmer! Om jag hade sett om den tidigare hade kanske min uppfattning ändrats, för det är visserligen sevärt men inte så mästerligt som mitt minne antydde.

Historien är ganska krystad, men det är å andra sidan inget ovanligt när det gäller gialli, den italienska form av thrillers som fångat en hel subkulturs intresse. Det är allt som oftast lösningar på mordmysterierna som ingen hade kunnat räkna med, det ingår liksom lite i kontexten. Vidare finns det inga direkt hisnande kameraåkningar a la Tenebre eller Opera men det är inte poängen heller. Det här är inte en överdådig film på något sätt och det är heller inte några direkt stiliserade blodsflöden heller.

Den är å andra sidan välspelad och innehåller kvinnlig fägring i form av Mimsy Farmer, men inga avklädda scener, inga bara bröst eller något annat som distraherar från historien. Och det är väl den slutsatsen man kan dra. Det här är en enkel film, utan några direkt störande element som kameraåkningar eller något annat spekulativt. Det är en uppvisning i minimalistisk filmskapande och det är faktiskt hur vackert som helst utan att behöva ta till sådana enkla publikfriande metoder.

Nu blir kanske inte filmen den mest spännande heller och misstankarna mot mördarens verkliga identitet är helt frånvarande. Det är inte filmens huvudsakliga mål att skapa spänning på det sättet. Målet är att berätta en historia som trovärdigt som möjligt och det tycker jag man lyckas bra med. Självklart är själva upplösningen väl långsökt men jag tror att man hade blivit besviken om det hade varit annorlunda.

Nu ser jag fram emot en utgåva av filmen som ännu färre har sett – The Five Days of Milan!

Recension: Frankenstein Vs. The Creature From Blood Cove



Frankenstein Vs. The Creature From Blood Cove
Regi: William Winckler
2005
Komedi

Några vetenskapsmän, mer eller mindre misslyckade, lyckas bli av med sitt främsta experiment. Det är en amfibievarelse som rymmer från dem om som sprider skräck i omgivningen. För att återfå kontrollen över situationen beger de sig mot den förmodade begravningsplatsen av Frankensteins Monster för att, om möjligt, återuppväcka denne till liv. Idén är att skicka ut monstret att möta amfibievarelsen, men något går fel…

Jag är inget stort fan av skräckkomedier, det finns några få som lyckas och som är omättligt underhållande. Jag är däremot ett stort fan av hyllningsfilmer och parodier – en parodisk framställning är ju en form av hyllning, eller hur? Tyvärr lyckas den här filmen inte på någon av de positiva punkterna och det som jag förmodan ska vara humorn blir bara tramsigt. Att filmen är gjord med glimten i ögat är uppenbart och vanligtvis brukar detta betyda förmildrande omständigheter – och finns det lite poänger här och där, till exempel att Frankensteins Monster ligger begravd i Shellvaina. Onekligen en koppling till Mary Shelly som skrev den ursprungliga berättelsen. Subtil humor som fungerar med andra ord.
                                                                   
Mindre subtil är humorn med fabulösa överspel och överdramaturgisk musik. Eftersom det här ska vara en hyllning till 40- och 50-talets monsterfilmer så finns det förstås en poäng med detta med det blir lite för mycket. Och i och med att filmen inte tar sig själv riktigt på allvar försvinner lite av kalkoneffekten med den tycker jag. Det är inte lika roligt med en dråpligt dålig film om det är meningen att den ska vara sådan helt enkelt.










För det finns helt klart en skillnad mellan den här filmen och dem det är meningen att den ska hylla. Det finns ingen känsla i den här som man återser i de gamla klassikerna. Det hjälper inte att man använder sig av fula gummidräkter och att monster ser ut som de kom från Creature From the Black Lagoon och The Wolfman, det krävs någonting mer. Något som det är svårt att sätta fingret på.

Ska vi se på filmens positiva sidor, och det tycker jag gott vi kan göra så här i slutet på den här recensionen, så är det att filmen håller en ganska jämn standard. Den är konsekvent och den flaxar inte hit och dit med sin seriositet. Som fan av skräckfilmer kan jag konstatera att det inte skadar att visa upp några bröst då och då (även om det vore omöjligt i de filmer som hyllas). Men överlag är jag besviken, det är kul en gång kanske men inte mer…