Recension: Resident Evil: Afterlife

Resident Evil: Afterlife – När jag såg om de tre första filmerna för ett tag sedan blev jag nästan lite imponerad och fann dem betydligt bättre än vad jag mindes dem som. Det gjorde förstås att jag hade relativt höga förhoppningar om den här. Men ju större förhoppningar man har desto större blir ofta besvikelsen. Det här är inte bra! Det finns visserligen snygga actionscener men oftast är de på tok för inspirerande av The Matrix. Det är väl i sig inget fel kanske, för det är ganska snyggt, men det blir lite för mycket av det hela. Dessutom är det fabulöst ointressant! Emellanåt tycks det bara vara en enda lång actionorgie utan det minsta innehåll. En enda intressant motståndare (till Alice) finns det och den utvecklar man inte ens. Det är inte särskilt mycket av de smittande zombierna eller vad man ska kalla dem och det är inte särskilt mycket av Umbrella företaget heller. En rejäl besvikelse som får ett par pluspoäng för några actionscener, men det är allt. 

4/10

American Gothic - 1988 - Dysfunktionellt som det stänker om det!

Det här är en film som jag har hört oerhört mycket gott om men av någon anledning aldrig själv sett. Det har liksom inte blivit av och jag vet inte varför. Premisserna är klart lockande – en udda familj som lever isolerade på sitt eget sätt och det yttre hotet från några främlingar vars flygplan kraschlandar strax utanför deras ö. det är helt fantastiska förutsättningar egentligen och man borde kunna göra hur mycket som helst av det egentligen. Jag menar inte att man inte tar ut svängarna, för bisarrt och absurt är det onekligen! Det behöver inte spurta blod varannan filmmeter för att det ska vara bra… Men någonstans blir det lite segt och ointressant trots allt. 

Skådespeleriet är inte top notch precis även om några av skådespelarensemblen verkligen imponerar stort. Janet Wright gör till exempel en fullständigt fabulös rolltolkning som den 50-åriga lilla flickan Fanny. Hennes kroppsspråk och röstläge är helt perfekt! Även huvudrollerna Rod Steiger och Yvonne De Carlo som Ma och Pa är mycket bra och jag känner en lite extra fascination för Michael J. Pollard, vilket jag alltid gör. 

Jag tror det beror på avsnittet Star Trek och avsnittet Miri där jag först stiftade bekantskap med honom, men det är en annan historia. Själva familjen funkar i stort sett bra alltså! Problemet är att främlingarna som kommer till den lilla ön inte håller riktigt samma klass på skådespeleriet. De har väl i och för sig inte några direkt intressanta karaktärer att jobba med heller men under stundom är de inte alls trovärdiga. 

Till syvende och sist blir det en någon annorlunda slasher, för jag tycker helt klar man kan räkna in den i denna subgenre. Den innehåller så många av dess beståndsdelar att något annat vore otänkbart. Tyvärr lockas man i fällan att vända lite för många gånger på handlingen i slutändan att det blir lite för mycket av det hela men jag finner trots allt att det är en mycket sevärd film! 

6/10