Master Killer - 1978 - aka The 36th Chamber of Shaolin



Master Killer
Aka: the 36th Chamber of Shaolin
Regi: Chia-Liang Liu
1978
Action/Drama

I en tid av förtryck och ockupation lever den fredlige Liu Yu-Te, men hans studier får ett abrupt slut när hela hans familj mördas av förtyckarnas soldater. Han lyckas dock fly undan blodbadet och gömmer sig under falskt namn i Shaolintemplet uppe på berget. Där börjar han målmedvetet studera kampsport och upptäcker snart att templet är en stenhård skola med orubblig disciplin. Fast besluten att hämnas lyckas han dock bemästra alla templets 35 salar på rekordtid. Nu återstår det bara själva hämnden på tyrannens envälde och hans familjs död. För att lyckas med det vill han skapa en 36e sal i templet…

Filmen börjar mycket vackert och stilistiskt rent redan under förtexterna med en ensam shaolinmunk som utför Kung-Fu och det sätter tonen för hela filmen. Jag är visserligen ingen expert på varken kinesisk historia eller kampsport men för mig känns det tämligen realistiskt och alla miljöer och kläder som sedan används känns mycket trovärdiga.

De slagsmålscener som sedan följer, när själva handlingen har påbörjats är välkoreograferade och mycket underhållande för ögat. Man blir nästan lite besviken när första scenen är över och motsättningarna mellan ockupanterna och befolkningen ska förklaras. Självklart är det en nödvändighet att stifta bekantskap med detta då det även ligger till grund för filmens fortsatta utveckling.

Annars är filmen inledningsvis ganska tvådimensionell och platt i sin världsbild, det är väldigt mycket ont mot gott, eller svart mot vitt om man så vill. Men vi får inte glömma att det här faktiskt är en del av den kinesiska historien och att en sådan handling måste funka mycket bättre hos ett folkslag med en historisk eller kulturell tvingad underkastelse djupt rotad i folksjälen.

Men allt detta sker i filmens inledningsskede när man lägger grunden för den fortsatta berättelsen. När man väl börjat fokusera på shaolintemplet skiftar filmen karaktär något och börjar istället använda sig av symbolism och det vi dagligdags kallar österländsk vishet. Det har väl i och för sig mer med buddhismen är väderstrecken att göra men det är alltid kul att se hur man kan klura till det, om än för dramaturgiska ändamål.

Att man får se träningsmetoderna som används i templet är mycket roande och att se huvudpersonens strävan efter att bli bättre efter att först ha försökt fuska sig till framgångar är mycket intressant. Även här finns det ett viss mått av symbolik om än på en lägre nivå: du kan inte fuska dig till framgångar! När vi ändå pratar om symboler måste jag också passa på att nämna att trots att ett par bakåtvända svastikor syns i bild vid ett par tillfällen har de inget med nazismen att göra, det är en ganska vanlig symbol i det österländska och buddhistiska samhället.

Skådespelarmässigt funkar filmen väl, även om den är smått överspelad på sina ställen. Det är nästan något man måste räkna med i en sådan här produktion och undertecknad hade i alla fall blivit besviken om jag blivit lurad på detta faktum. Det är ändå kampscenerna som får stå i filmens centrum.

En film som definitivt ger mersmak!