Beaufort
Regi: Joseph Cedar
2007
Drama/Krig
En grupp soldater är posterade vid utposten Beaufort, som intogs redan
på åttiotalet. Det är en viktig plats med Israel har beslutat att överge den
och dra sig tillbaka nu, sisådär tjugo år senare. Det är de sista skälvande
dagarna och tjugotvå årige Liraz försöker styra sin grupp ur hopplösheten och
tillbaka på meningsfullhetens väg igen, trots att granaterna regnar ned kring
dem och att en efter en får lämna fortet i en kista. Det är inte lätt att hålla
modet uppe, men de gör sitt allra yttersta innan de får lämna platsen och
spränga Beaufort i bitar bakom sig.
Filmen tar sin början med en iakttagande,
nästan voyeurismisk, känsla. Det är långa tagningar med sparsamfilmmusik som
verkligen ger en intim känsla. Det blir nästan lite dokumentariskt av det.
Soldaternas isolering och krigets meningslöshet gör att soldaterna tappar sin
glöd och den, nästan flegmatiska känslan, visualiseras på ett ypperligt sätt av
bildspråket. Det ät trovärdiga miljöer och bra skådespeleri och känslan av
verklighet förstärks ytterliggare.
Det långsamma tempot speglar
soldaternas tristess på ett effektivt sätt, nästan lite för effektivt då det
emellanåt nästan blir för jobbigt att behålla intresset för filmen. Det händer
inte mycket och det är inte svårt att förstå varför soldaterna tar varje
tillfälle i akt att muntra upp sig själva med allehanda lustigheter mitt i
vardagstristessen. Med små enkla medel överlever de dag för dag, fast det är
klart att de ibland blir påminda om kriget och sin egen dödlighet också, var
gång en kamrat få lämna fortet i en kista.
Men just när man undrar om man
verkligen ska orka igenom filmen händer något. Nästan på minuten mitt i filmen
blir den plötsligt intressant, man känner med soldaterna och allt medan de
själva verkar inse vilken meningslöshet de befinner sig i, gör vi – publiken,
också det. Man börjar identifiera sig med soldaterna och deras situation,
vilken frustration de måste känna när evakueringsordern låter dröja på sig,
kanske på grund av någon mindre politisk finess. Det står helt klart att
verkligheten för soldaterna längst fram i ledet och den för kommandocentralen,
som tar de strategiska och långsiktiga besluten, är helt skilda från varandra.
Åtminstone en del av sanningen
bakom detta ökande intresse från filmen mittpunkt torde ligga i att
kameraarbetet förändras steglöst i och med det att vi lär känna dem bättre. Den
tycks flytta sig närmare och närmare personerna i fråga utan att för del skull
gå över till några utpräglade närbilder.
Gillar man skitiga filmer i
krigsmiljö som inte väjer för att visa verkligheten lär man även gilla denna!
