Hillmanthrillern - RYTTARE I BLÅTT - 1959

Ryttare i Blått

Regi: Arne Mattsson

1959

Thriller

John Hillman ska hjälpa Scottland Yard med ett fall och hans fru ska passa på att besöka Strömsholms slott. Freddy får i uppdrag att tacka nej till alla fall som kan tänkas dyka upp i deras frånvaro men längtan efter att på egen hand lösa mysterierna blir för stark och Freddy tar på sig att lösa ett mord som ingen tror har begåtts, nämligen mordet på den blå ryttaren!

Jag är ett stort fan av Arne Mattsons filmer och av Hillman-serien. I synnerhet filmen som föregick den här – Mannekäng i Rött. Jag tycker även om Damen i Svart och införskaffade boxen med alla Hillman-thrillrarna för många år sedan. Allt som oftast kommer det annat emellan men efterhand betas filmerna av och nu har alltså turen kommit till den tredje i ordningen. Karl-Arne Holmsten medverkar endast sporadiskt den här gången då han ger sig av till Scottland Yard i filmens inledning. Det gör mig inte så mycket då jag gillar att fallen löses av hans fru som spelas av Anna-Lisa Ericson. Den klumpige och stammande Freddy vill mer än vad han klarar av och blir en komisk sidogren. Han spelas som alltid av den fantastiske Nils Hallberg!

Det här skulle kunna vara en film som toppar listorna över kluriga och mystiska mordgåtor men efter några dagar är jag inte längre säker på att jag förstår hur det hela hänger ihop. Kanske har man försökt att krångla till det mer än nödvändigt? Det är den uppfattningen jag får i alla fall. Dessutom är jag av den uppfattningen att Arne Mattsson leker alltför mycket med de komiska ingredienserna här, det blir liksom aldrig spännande! Istället för en synnerligen effektiv thriller som skulle kunna gå till historien blir det aldrig mer än en lustig liten film med en hel massa mystiska intriger där vem som helst kan vara skyldig till vad som helst.

Vidare vågar jag hävda att fotot inte är lika trollbindande som i de två första filmerna. Det är liksom mera standardiserat på något sätt. Det är få saker, förutom Freddys stammande, som känns unika för filmen – tyvärr. Det är fortfarande en sevärd film som bör finnas i varje filmälskares medvetande men inte något referensverk av dignitet som de tidigare filmerna! Jag känner att jag blir mer och mer upprepande och negativ ju mer jag skriver men det speglar å andra sidan de monotona intryck jag får av filmen, det här är helt enkelt inte lika bra som jag hade hoppats på med de två första filmerna i bakhuvudet.

Förresten medverkar Björn Gustafson d.ä., som han numera bör benämnas i en liten roll. Den är dock stor nog för att man ska lägga märke till honom och kunna konstatera att påståendet om att han är en av landets bästa skådespelare inte är helt felaktigt i alla fall!

6/10

Recension: Mannekäng i rött - 1958

Mannekäng i rött

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Kajsa Hillman (Anna-Lisa Ericsson) går undercover på modehuset La Femme för att ta reda på var deras toppmodell tagit vägen. Nästan genast börjar mystiska saker hända. Mannekängen som Kajsa söker efter hittas död i ett skyltfönster och Kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) blir också indragen i fallet. Detta är dock bara början och innan paret vet ordet av är de mitt uppe i värld där det ena mordet tycks avlösa det andra och där antalet mordmisstänkta bara växer och växer.

Det här är den andra i raden av Arne Mattsons berömda filmer om deckarparet Hillmans och deras trogna medhjälpare Freddy (Nils Hallberg). Den här gången handlar det om ett mordmysterium på ett modehus och som titeln antyder är den här filmad i färg. Det är Hilding Bladh som denna gång gett liv åt det magnifika fotot som nästan är filmens viktigaste beståndsdel. Det är oerhört vackert, stämningsfullt och mystiskt, precis som det ska vara.

Självklart finns det även andra positiva saker att säga om filmen och förutom att skådespelarprestationerna även denna gång levererar en trovärdighet åt berättelsen, så är det faktiskt spännande nästan hela tiden. Vem mördaren är avslöjas inte förrän i slutet även om man finner ledtrådar (och villospår längs vägen). Man skulle nästan kunna säga att det här är en förhistorisk giallo från Sverige. Mario Bava’s Blood and Black Lace som annars brukar räknas som den första giallon kom inte förrän sex år senare.

Det som möjligen skiljer den här filmen från de karaktäristiska gialloingredienserna är de blodiga mordsekvenserna. Sådana finns et inte här men vem hade å andra sidan räknat med det i en svensk film från slutet av femtiotalet?

Nåja.. Nu när jag äntligen stiftat bekantskap med denna film efter att ha skjutit upp mötet i åratal kan jag inte nog uttrycka min kärlek för filmen. Den har precis allt man kan önska och vore det inte för något annat skulle enbart slutscenen göra filmen till ett rafflande mästerverk. Ett sanslöst effektivt bildspråk tillsammans med Hilding Bladhs foto gör att man nästan håller andan. Det enda problemet är att det här kommer att bli svårt att toppa av de tre filmer som återstår…

Har du missat den här? Gör något åt det – NU!

Recension: Damen i Svart - 1958

Damen i Svart

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Privatdetektiverna John och Kajsa Hillman (Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Ericsson) är på väg mot en välbehövlig semester på landet. Det ska besöka några goda vänner men hamnar mitt i ett mordmysterium. Dessutom sägs det att ett spöke vid namn ”Svarta Damen” visar sig i samband med varje dödsfall. Det är nu upp till Hillmans att lösa gåtan, till sin hjälp har de den stammande amatördetektiven Freddy (Nils Hallberg).

Det här är den första i filmen i serien om det fantastiska deckarparet Hillman som alltid lyckas lösa mordmysterierna. Filmerna är också populärt kallade ”Färgfilmerna” eftersom det döljer sig en färg i titeln på varje film.

Eftersom filmen har en hel del år på nacken märker man självklart en skillnad på språkbruket jämfört med det man är van vid från mer moderna filmer. Men man får vara klar över tidens gång och hur språket utvecklats på film från riktigt teatersvenska till det mer naturliga flöde som används idag. Men trots denna skillnad i språkbruk får man säga att åtminstone kärntruppen av skådespelarna, som också kommer att återfinnas i de senare filmerna om Hillmans, funkar alldeles utmärkt och är synnerligen trovärdiga. Freddy Sjöström, som är den komiska avlastningen är min personliga favorit och vore det inte för något annat skulle filmen ha en behållning enbart på grund av detta.

Själva historien är kanske inte heller riktigt vad vid är vana att se i dessa moderna tider och kanske går det lite för lätt att räkna ut ett och annat för Paret Hillman (dock inte sagt att man som tittare lyckas med samma bedrift) men den funkar och ger en viss spänning. Framförallt tillsammans med Sven Nykvists underbara svartvita foto som verkligen bär upp filmen till de högre höjderna. Det finns vissa scener man bara kan se om och om igen enbart för det vackra fotots skull!

Ska man ge ett slutomdöme så tycker jag att det här är en film som står sig än i dag i konkurrensen och självklart borde finnas i varje sann filmfanatikers hylla. Det är en film som legat till grund för många senare filmer och som referenspunkt är den ovärderlig. Arne Mattsons bildberättande är sagolikt och gör att man kan förlåta de små logiska luckor som finns i historien.

… och du! Avslöja inte vem mördaren är!