Recension: Quarantine 2: Terminal - 2011

Quarantine 2: Terminal

Regi: John Pogue

2011

Horror

Ett flyg från Los Angeles tvingar plötsligt nödlanda när en av passagerarna börjar tugga fradga och attackerar de andra passagerarna. Väl på marken söker de efter en ledig Gate att släppa av passagerarna och invänta läkarpersonal vid. Men inget händer, det visar sig att alla ingångar till terminalen är stängda och låsta. Vad är det som försiggår? Snart visar det sig att hela byggnaden är omringad och att ingen slipper ut. Ett virus härjar som förvandlar en efter en till blodtörstiga zombies och som om inte det vore nog är världen utanför fast betsluten att inte låta dem återvända levande. Det går inte att ta några risker med det dödliga viruset!

Till en början en mycket upplyftande uppföljare! För även om första filmen – Quarantine, i princip var samma film som det spanska originalet [REC], är det här en helt fristående uppföljare som inte har något gemensamt med [REC2]. Lite av själva essensen har gått förlorad eftersom filmen inte innehåller någon skakig subjektiv kamera överhuvudtaget. Det finns en referens till just det förfarande men det används inte i bild. Kanske sparar man detta till del 3?

Just det faktum är att det inte har något med originalets uppföljare att göra, och egentligen inte så mycket med första Quarantine heller, inte vid första anblicken i alla fall, lyfter filmen. Den känns fräsch och jag kan inte minnas att jag någonsin har sett en zombieattack ombord på ett flygplan förut. Zombies on a Plane!

Man kan kanske säga att själva inledningen har lite klyschor över sig, men de är ändå charmiga och de känns väldigt medvetna. Det är nästan som om man driver med sig själv, eller kanske rent av publiken. Det är inte helt självklart varifrån smittan kommer att komma, men att den kommer att göra sitt inträde i handlingen är förstås uppenbart. Det finns gott om villospår och det slutgiltiga utbrottet är faktiskt ganska bra.

Som de andra filmerna handlar det ju om supersnabba virusinfekterade individer snarare än regelrätta zombies, åtminstone om man räknar den gamla hasande skolan av zombies som de äkta och det finns ett par scener som är riktigt hårresande! Men den lycka som är beständig finns väl kanske inte och iom3att planet tvingas nödlanda blir det en lite mer konventionell historia, som påminner mera om de andra filmerna av det hela. Jag hade gillat om man hade kunnat hålla historien i luften så att säga, men jag förstår att det hade varit ett mycket svårt scenario att genomföra.

Filmen tappar lite tempo när den kommer ner på marken även om den aldrig blir seg eller tråkig. Skådespelarna fungerar utmärkt och det finns en förklaring till alltsammans inbakad i slutscenerna. Hur det går tänker jag inte avslöja men den som är ute efter lyckliga slut kanske ska se på någonting annat i stället. Det är väl heller ingen spoiler att avslöja detta eftersom de flesta zombiefilmer tycks ha ett apokalyptiskt slutskede i någon form. Det ligger liksom lite i genrens natur att bereda vägen för det slutgiltiga förfallet.

Allt som allt en riktigt underhållande film utan att för den skull bli något mästerverk. Gillar man zombiefilmer med virusinfektioner och fart i lär man tycka om denna och det är heller inte nödvändigt att man har någon av de andra installationerna i färskt minne för att tillgodogöra sig den. Den står på så pass egna ben att allt man behöver veta förklaras tillräckligt tydligt.

Recension: The Quiet Earth - 1985

The Quiet Earth

Regi: Geoff Murphy

1985

Sci-Fi/Horror

Zac vaknar upp och finner sig själv vara den enda människan kvar på jorden. Det tar ett tag för honom att inse situationen men snart flyttar han i ett fint gods och utnämner sig själv till diktator eller till och med världens nya Gud. Hans megalomani är gränslös ända tills det står klart för honom att han faktiskt inte är helt ensam i den nya världen. En efter en uppenbarar sig andra överlevare och det står klart att även om jordens befolkning decimerats med oräkneliga människor kvarstår människans natur. Det uppstår konflikter precis på samma sätt som tidigare och man kan undra om själva överlevandet är ett straff eller en välsignelse.

Det finns science fiction filmer som utspelar sig i rymden med massor av lasrar eller andra futuristiska vapen. Det är rymdskepp och en teknologi som vi inte ens hade kunnat drömma om. Fast det är klart, drömma kan man väl annars hade nog ingen kommit på tanken att skriva in det i manusen… Men det finns också science fiction filmer som utspelar sig i en futuristisk värld fast utan en massa tekniska prylar. Ofta handlar det om dystopiska visioner eller postapokalyptiska världar där överlevnad är det primära. I de senare är det ofta också av yttersta vikt att hitta andra överlevande för att, i någon mån, kunna bilda en ny värld tillsammans.

                           

I den här filmen finns inget av det förstnämnda. Allting utspelar sig på moder jord eller möjligen en metaforisk plats för denna. Det är inte en speciellt teknisk värld även om det verkar finnas en del forskning som vi inte känner till ännu, åtminstone gör inte jag det. Det är heller inte en dystopisk framtidsvision på det sättet att inget fungerar som det ska i interaktionerna med andra människor. Naturligtvis mycket beroende på att det inte finns några andra människor, åtminstone inte till en början. Det är heller inte några direkt postapokalyptiska miljöer, ruiner eller annat som kan relateras till jordens undergång.

Det är istället ett drama om det mänskliga sinnet, om vad som skulle kunna hända om vi, vem som helst, fann sig i den situation filmens huvudperson gör. Hur sociala är vi egentligen, behöver vi verkligen umgås med andra människor om vi inte ska bli helt galna till slut och så vidare? Bruno Lawrence gör en strålande rollprestation som den ende överlevande Zac. Mycket skickligt förändras hans beteende gradlöst mot en sida som han inte själv är medveten om tror jag. Det finns några riktigt geniala scener, till exempel när han håller tal för några av världshistoriens mest kända ledare och med hjälp av sinnrikt organiserade bandspelare till och med lyckas få applåder.

Så småningom gör Alison Routledge och Pete Smith entré i filmen som andra överlevande och genast sätter ett triangeldrama igång. Ingenting har förändrats även om befolkningen har decimerats kraftigt! Det är en mycket potent film med underliggande budskap som pågår mest hela tiden. Man slutar inte tänka på den bara för att filmen tar slut och det är onekligen ett tecken på en riktigt bra film. Att den sedan är från Nya Zeeland gör den inte mindre intressant! En klassiker helt enkelt!