Recension: The Quiet Earth - 1985


The Quiet Earth
Regi: Geoff Murphy
1985
Sci-Fi/Horror

Zac vaknar upp och finner sig själv vara den enda människan kvar på jorden. Det tar ett tag för honom att inse situationen men snart flyttar han i ett fint gods och utnämner sig själv till diktator eller till och med världens nya Gud. Hans megalomani är gränslös ända tills det står klart för honom att han faktiskt inte är helt ensam i den nya världen. En efter en uppenbarar sig andra överlevare och det står klart att även om jordens befolkning decimerats med oräkneliga människor kvarstår människans natur. Det uppstår konflikter precis på samma sätt som tidigare och man kan undra om själva överlevandet är ett straff eller en välsignelse.

Det finns science fiction filmer som utspelar sig i rymden med massor av lasrar eller andra futuristiska vapen. Det är rymdskepp och en teknologi som vi inte ens hade kunnat drömma om. Fast det är klart, drömma kan man väl annars hade nog ingen kommit på tanken att skriva in det i manusen… Men det finns också science fiction filmer som utspelar sig i en futuristisk värld fast utan en massa tekniska prylar. Ofta handlar det om dystopiska visioner eller postapokalyptiska världar där överlevnad är det primära. I de senare är det ofta också av yttersta vikt att hitta andra överlevande för att, i någon mån, kunna bilda en ny värld tillsammans.
                           
I den här filmen finns inget av det förstnämnda. Allting utspelar sig på moder jord eller möjligen en metaforisk plats för denna. Det är inte en speciellt teknisk värld även om det verkar finnas en del forskning som vi inte känner till ännu, åtminstone gör inte jag det. Det är heller inte en dystopisk framtidsvision på det sättet att inget fungerar som det ska i interaktionerna med andra människor. Naturligtvis mycket beroende på att det inte finns några andra människor, åtminstone inte till en början. Det är heller inte några direkt postapokalyptiska miljöer, ruiner eller annat som kan relateras till jordens undergång.

Det är istället ett drama om det mänskliga sinnet, om vad som skulle kunna hända om vi, vem som helst, fann sig i den situation filmens huvudperson gör. Hur sociala är vi egentligen, behöver vi verkligen umgås med andra människor om vi inte ska bli helt galna till slut och så vidare? Bruno Lawrence gör en strålande rollprestation som den ende överlevande Zac. Mycket skickligt förändras hans beteende gradlöst mot en sida som han inte själv är medveten om tror jag. Det finns några riktigt geniala scener, till exempel när han håller tal för några av världshistoriens mest kända ledare och med hjälp av sinnrikt organiserade bandspelare till och med lyckas få applåder.

Så småningom gör Alison Routledge och Pete Smith entré i filmen som andra överlevande och genast sätter ett triangeldrama igång. Ingenting har förändrats även om befolkningen har decimerats kraftigt! Det är en mycket potent film med underliggande budskap som pågår mest hela tiden. Man slutar inte tänka på den bara för att filmen tar slut och det är onekligen ett tecken på en riktigt bra film. Att den sedan är från Nya Zeeland gör den inte mindre intressant! En klassiker helt enkelt!