Recension: The Last House on the Left - 1972

The Last House on the Left

Regi: Wes Craven

1972

Horror

Mari (Sandra Cassel) och hennes kompis Phyllis (Lucy Grantham) ska gå på rockkonsert. Inne i staden får Maris föräldrar, som ogillar Phyllis, vatten på sin kvarn när de båda ungdomarna oförsiktigt söker efter hasch före konserten. De blir lurade upp i en lägenhet där de förrymda fångarna Krug (David Hess) och Fred (Fred Lincoln) gömmer sig, med i sällskapet finns också Krugs flickvän Sadie (Jeramie Rain) och sonen Junior (Marc Sheffler). I förövarnas våld blir flickorna snart förda ut på landet och i skogen nära Maris hem fortsätter deras förnedring. Det är en förnedring som tar sig grymmare och grymmare former och till slut. Som en konsekvens av den yttersta förödmjukelsen, återstår bara liken av de båda tjejerna. Gärningsmännen tar nu sin tillflykt till ett närbeläget hus som, av en tillfällighet, råkar vara den unga Maris hem och när föräldrarna inser vilka som gästar deras hem och vad de gjort med deras dotter är det dags för hämnd…

Till att börja med går det helt enkelt inte att komma ifrån att kommentera den smått genialiska strof som säkerligen hjälpte till att göra filmen till den kultklassiker den är idag. To avoid fainting, keep repeating "It's only a movie...It's only a movie..." Faktum är att den pseudodokumentariska stil filmen är gjord i faktiskt är väldigt realistisk. Åtminstone när den gäller den centrala handlingen, det vill säga filmens våldsammaste och grymmaste scener. Både David Hess, som nått kultstatus mycket på grund av rollen som Krug Stillo, och de övriga skådespelarna levererar sina roller med bravur och bidrar till den otäcka och obehagliga stämning som genomsyrar filmen och det gör att denna tagline kanske inte var helt missvisande när allt kommer omkring trots allt.

                                                                  

Men filmen är mer än bara en serie förnedrande och våldsamma scener. I första delen av filmen skiftar till exempel berättelsen skickligt mellan dotterns äventyr på stan (som slutar i katastrof) och de älskvärda föräldrarnas idylliska hem där de förbereder sin dotters födelsedag. Det ger en kontrast som, dels framhäver filmens senare grymheter och som dels ger en extra dimension åt de lugna och älskvärda föräldrarnas hämnd framåt slutet.

Filmen har också ett synnerligen genomtänkt soundtrack, skrivet av David Hess. Det är ofta paradoxalt med bilderna som visualiseras. En okonventionell blues med ovanliga ackordsföljder ackompanjerar till exempel en av de grymma våldtäktsscenerna och det gör att filmen höjer sig ytterliggare en eller två kvalitetsklasser. Faktum är att David redan före filmen var en erfaren musiker och låtskrivare som levererat låtar till både Elvis, Conway Twitty och Pat Boone. Den senares enorma hit Speedy Gonzales kommer till exempel från David Hess penna.

Som avslutning måste jag åter igen betona skillnaderna mellan bra film och underhållande sådan. Det här är inte underhållande och våldet är ultrarealistiskt, så realistiskt att Sandra Cassel, som spelar Mari, faktiskt var genuint livrädd under inspelningen. Dock är den mycket bra och om filmens intention var att vara frånstötande och kanske rent av lite varnande mot vissa typer av aktiviteter från ensamma unga tjejer är den smått genialsikt.

Det här är en film man bara måste ha!

Recension: House on the Edge of the Park - 1980

House on the Edge of the Park

Regi: Ruggero Deodato

1980

Horror

Alex (David Hess) och den aningen sinnesslöa kompisen Ricky (Giovanni Lombardo Radice) är bilmekaniker som mer eller mindre forcerar sig in på en privat fest, efter att ha hjälpt ett par från den rika överklassen att åtgärda ett enklare fel på bilen. Till en början går allt relativt städat till med efterhand som tiden går brister det mer och mer för Alex som tycker att överklassmänniskorna driver med dem och roar sig på deras bekostnad. Detta gör man inte ostraffat och med hjälp av sin skarpslipade rakkniv tar han befälet över människorna, nu är det deras tur att roa sig genom att förnedra, våldta och terrorisera sällskapet.

Det här är väl egentligen bara en i raden av filmer som på ett eller annat sätt borde stå i tacksamhatsskuld till Wes Cravens: Last House on the Left från 1972. För det första är ju själva titeln en omedelbar koppling till föregångaren, med tanke på att båda dessutom behandlar sadistisk terror och rape/revenge teman. För det andra stoltserar den här faktiskt med samma skådis i huvudrollen – David Hess och jag vill påstå att det faktiskt var tack vara denna repriserande roll som han befäste sin kultstatus och för alltid kommer att vara förknippad med de starkaste gestaltningarna av terroriserande våldsverkare på vita duken.

Men trots ovanstående likheter är det också mycket som skiljer de båda filmerna åt. House on the Edge of the Park är en mycket smartare film. Det finns flera underliggande nyanseringar som inte är helt olika den klasstillhörighetsproblematik som också präglar Night Train Murders. Vem som egentligen förnedrar vem är inte alltid helt självklart och denna typ av djupare kvalitéer förhöjer helt klart upplevelsen. Det finns en helt annan progressiv typ av berättarteknik, som lämnar tittaren lite undrande över vilket håll handlingen ska tas oss härnäst och att terrorn eskalerar till ett crescendo har sällan varit sannare än här. Stämningen utvecklas och tar oss steglöst till nya höjder.

Estetiken är erotiskt laddad och det säger jag inte bara för att filmen innehåller en hel del nakna scener. Självklart bidrar de vackra kvinnokropparna till detta men anledningen ligger nog närmare i den ömsesidiga och eggande lek en del av karaktärerna medverkar i. Brudarna är vackra, snyggt sminkade och inte rädda för att visa upp sin kropp för kameran.

Egentligen är det märkligt att Ruggero Deodato inte är mer ansedd än vad han faktiskt är i filmkretsar. Jag menar, självklart vet varenda kultfilmsnarkoman vem det är och att han skrivit in sitt namn i filmhistorien i och med rullar som den här och Cannibal Holocaust är ställt bortom allt tvivel, men han tycks ändå aldrig räknas till de allra största. Nämner man namn som Dario Argento, Lucio Fulci och Mario Bava glöms han bort trots att han allt som oftast varit väldigt framgångsrik oavsett vilken subgenre han gett sig på. Det finns ofta en extra dimension i hans filmer som gör dem extra sevärda även om jag upplever att han kanske faktiskt tagit till en twist för mycket den här gången. Det är egentligen ett minimalt problem, knappt mödan värd att nämnas, och filmen är fortfarande snudd på genialisk, men den enda lilla detaljen som gör att det här inte blir det oklanderliga mästerverk det egentligen är!

Recension: Body Count - 1987

Body Count

Regi: Ruggero Deodato

1987

Horror

Skrivet av Linda Snöberg &Tommy Söderberg

En grupp av ungdomar ska utforska Colorados obygd och ha lite kul. De stöter på Ben Ritchie, en soldat som liftar för att ta sig hem. Bens pappa Robert (David Hess) och hans fru Julia (Mimsy Farmer) äger ett övergivet campingställe och eftersom ungdomarna inte har någon speciell stans att vara på beslutar de sig för att stanna. Robert, Bens pappa försöker att skrämma bort ungdomarna, men Julia, Bens mamma lägger sig i och bjuder in dem att stanna. Naturligtvis skulle de ha tagit pappan på allvar, han är nämligen besatt av att hitta en mystisk figur mer känd som "The Shaman", som förmodligen var ansvarig för dubbelmordet i prologen. Ungdomarna blir mördade en efter en av en skräckinjagande gestalt och massakern verkar vara resultatet av Julias otrohetsaffär med polismannen Charlie (Charles Napier) många år tidigare…

En av de bättre filmerna i genren, kanske är den inte så välspelad som man skulle kunna önska men när filmen väl kommer igång är det spänning i nästan varje minut, framförallt framåt slutet på filmen. Vägen dit känns lite seg bitvis, men det är ingenting man inte står ut med för handlingen är tämligen klurig och den bjuder oss också på möjligheten att tolka filmen efter vårt eget huvud, vilket är ovanligt för en film av det här slaget. Karaktärsutvecklingen och relationerna mellan karaktärerna är fantastisk bra för att vara en slasher och det ger ytterligare ett djup åt filmen.

Ruggero Deodato, som gjort filmen, har tidigare gjort filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run och man känner på sätt och vis igen hans stil även här. Den har måhända inte den realistiska känsla som återfinns i de tidigare nämnda filmerna, men det är ju å andra siden en annan typ av film också. Flera kända ansikten finns med, men främst är det väl sheriffen som spelas av Charles Napier och den svartsjuka äkta mannen (David Hess) man känner igen.

Själva morden ser oftast bra ut även om man inte får se så mycket. Att man inte får se precis allt är bra och när mördaren håller sig så här dold och man bara får se en skymt emellanåt ökar spänningen. Detta eliminerar dessutom mycket av dåliga sminkjobb etc. Nu menar jag inte att det är något som den här filmen lider av.

Gillar man att se hur ungdomar dödas en efter en ska man se den här filmen, definitivt en av de bästa i sitt slag.