2019: After the Fall of New York - 1983 - klassisk postapokalyps!

2019: After the Fall of New York

Regi: Sergio Martino

1983
Action/Sci-Fi

Efter det stora kärnvapenkriget växer två olika grupperingar fram. De onskefulla Eurakerna och den revolutionära federationen. Men ingen av dessa grupper skyr egentligen några medel för att nå sitt mål och för att säkra sin egen överlevnad. Mänskligheten är steril och dömd till undergång men det ryktas att det fortfarande finns en kvinna kvar som är fertil. Hon hålls gömd långt inne i ruinerna av det som en gång var New York. Legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) ställs inför ett ultimatum av federationen – hämta henne eller dö! Till sin hjälp får han med sig medhjälpare som tycks ha övermänsklig styrka och färdigheter som kommer väl till pass under det svåra uppdraget. De har alla emot sig, både Eurakerna och de lokala mutanter som anser området vara deras. Åtminstone till de får hjälp av Big Ape (George Eastman).

På något sätt känns den här filmen både som en samling klyschor och som en film som sätter normen för andra att följa. Med klyschor syftar jag förstås på alla de ingredienser som bara måste finnas med i en film av det här slaget – en gruppering som anser sig vara herrefolket där tankarna lätt kan skena iväg mot nazistiska eller fascistoida metaforer. Vi har också ett antal grupperingar som är muterade på ett eller annat sätt och filmen skulle inte klara sig utan någon av dessa stereotyper. Det ska bara vara med, annars blir det inte bra och/eller underhållande! Detta innebär förstås att filmen blir normsättande också. Jag har ingen aning om var på tidslinjen den här ligger jämför med andra filmer av samma slag men jag gillar att den kom till ungefär samtidigt med ett kluster av andra filmer.

Den är förvånansvärt välgjord även om det ser ut som byggmodeller emellanåt, något som är lätt att förlåta med tanke på filmens ålder och dess sannolikt låga budget. Handlingen i sig är väl heller inte revolutionerande men klart tilltalande och man behöver helt enkelt inte göra det mycket märkligare än så för att det ska tilltala – och rent av att fascinera! Det gäller att rädda mänsklighetens fortsatta existens och personliga uppoffringar som måste göras för att uppnå målet. Båda sidorna av de överlevande tycker sig förstås har rätt till den sista fertila kvinnan på jorden för att kunna föra vidare sina gener och på så sätt få ett övertag över de andra.

Karaktärerna är helt klockrena, de kanske inte spelas med total trovärdighet i alla nanosekunder av filmens längd, men fullt tillräckligt för att det här ska bli en synnerligen underhållande film. George Eastmans korta inhopp som Big Ape är klart underhållande och passar honom som handen i handsken, han är fullständigt briljant och sminkeffekterna tvärs igenom hela filmen är också mycket bra!

Framtidsskildringar, eller spekulationer som man naturligtvis måste kalla dem för, är alltid lika intressanta även som det inte behöver innebära postapokalyps och dystopiska samhällsstrukturer som här, men jag antar att vi får skylla den här typen av historier på George Orwell och hans 1984 i alla fall när det gäller de dystopiska delarna. Postapokalypsen kommer väl kanske från människans egen rädsla om hur det skulle vara om någon slutligen gjorde slag i saken och verkställde sina hot om angrepp. Möjligen är det ett minne blott om några generationer när det kalla kriget glömts bort helt och hållet, men vi är inte där än och i synnerhet inte när den här filmen såg dagens ljus! Jag gillar den och jag rekommenderar den verkligen till alla fans av genren och till alla som just börjat upptäcka charmen med de här filmerna, eller för den delen till alla som vill vidga sina vyer och utöka sina referensramar med mer än bara hollywoodproduktioner!

8 Million Ways to Die -1986 - Den har inte åldrats väl

8 Million Ways to Die

Regi: Hal Ashby

1986
Action/Thriller

Jeff Bridges är Matthew Scudder, en före detta polis som på grund av sitt alkoholmissbruk numera inte har något riktigt hem, ingen fru och inget jobb kvar. Han är inskriven hos AA och försöker vända sitt liv tillrätta igen. Från ingenstans blir han uppsökt av en lyxprostituerad kvinna som ber om hans hjälp. Hon vill hoppa av men är livrädd för sin hallick. Det är i alla fall hennes officiella historia. Scudder försöker hjälpa henne men misslyckas. Kvinnan dör en våldsam död och Scudder super tillfälligt ner sig igen. Men att mörda kvinnan var ett misstag, nu blir det personligt…

Den här filmen såg jag första gången för många år sedan och det är egentligen enbart tack vare Studio S Entertainment som jag får chansen att se om den igen. Men det är som sagt många år sen senast och jag tror att det faktiskt var ungefär i samband med att den kom ut, kanske något år senare. Faran med att se om filmer många år efteråt, och i synnerhet om man minns dem som bra, är att de har en tendens att leva lite på nostalgikänslor. Och tyvärr är det precis vad den här filmen har drabbats av. Den har inte åldrats väl, men är fortfarande underhållande av rent nostalgiska skäl.

Historien är egentligen klassisk, en polis på dekis löser ett fall helt allena och får någon form av upprättelse från sin omgivning, sina kollegor och kanske även från sig själv. Men den här filmen tar det hela ett steg längre. Polisen blir istället av med jobbet och huset och frun och inte förrän då lyckas han ta tag i situationen. Jeff Bridges är fullständigt lysande i rollen och man skulle kunna tro att han aldrig har gjort annan än att supa ner sig och se allmänt sliten ut! Ett bra betyg på en skådespelare tycker jag!

Jag minns att min polare och jag fick för oss att räkna hur många gånger ordet ”fuck”, i någon form förekommer i filmen. Vi kom upp i ett häpnadsväckande antal! Inte för att jag minns antalet just nu och faktum är att när jag ser om den lägger jag inte ens märke till detta språkbruk. Det var nog mer uppseendeväckande under åttiotalets moraliteter än vad det är i dagens ljus, ytterligare ett exempel på vilken utveckling som har sett, både i filmbranschen, men även rent språkligt. Det var ett större tabu att svära på den tiden än vad det är idag, så mycket är helt klart.

Men även om filmen inte har åldrats väl och att dess främsta egenskap är att främja nostalgi är den inte helt värdelös. Den är faktiskt ganska underhållande, även om tempot är lite väl lågt för en actionfilm. Men man får trösta sig med att det också är en thriller och så sådan bör ha ett lite lägre tempo för att inte hämma spänningen. Det är en kul och underhållande film helt enkelt även om den inte når upp till de höjder mitt nostalgiska sinnelag hade utmålat den till.

Golden Queens Commando

Det här är en rulle som jag är lyckligt nog att äga på VHS. Jag hoppas alltjämt på ett ordentligt DVD släpp men det är nog ingen mening att jag håller andan tills dess. Den har all man behöver av underhållning. En fullständigt förvirrad handling som kanske inte ens fungerar om man inte hade dubbat den. Det vore ju inte första gången handlingen förvrängs av en dubbning om man säger så. Den har hårda kvinnor som slåss mot det mesta inklusive den egna gruppen, maktkamp och grejer och den har fängelsescener. det är helt enkelt en fantastisk film! Jag måste nog se om den snart. Vem vet kanske kommer det en recension?

The Golden Child

Förr i världen var Eddie Murphy en rolig prick, Hans tidiga filmer var klart uppskattade och han hade något speciellt. Jag vet inte riktigt var det gick snett men det jag har sett med honom de senaste åren har varit allt annat är underhållande. Det känns som att han har fallit offer för sin egen popularitet och sedan blivit en blek kopia och parodi på sig själv. Försök inte så förbannat mycket - less is more!

The Golden Child var en film som väl inte riktigt passade den roliga och komiskt begåvade Eddie Murphy när den kom. Det var ingen humor a ala ombytta roller och ingen vardagsaction som 48 timmar. Snarare handlade det om någon form av övernaturligheter och ett mycket speciellt barn som var tvungen att skyddas till varje pris. Jag har nu inte sett filmen på bra många år men jag minns den som oerhört underhållande. Det är väl kanske fantasy- och sagonörden i mig som talar. Men demoner, urgamla legender (från Tibet dessutom) slår sällan fel. Dessutom medverkar Charles Dance i en roll och det är en man med pondus!