Irréversible - 2002 - Som ett knytslag i mellangärdet!

Irréversible

Regi: Gaspar Noé

2002

Drama

Filmen börjar med en man som springer omkring på en bögklubb och desperat letar efter en man kallad Le Tenia och man har ingen aning om varför. Allt eftersom filmen fortgår får man reda på mer och mer av vad som föranleder denna händelse och i form av vänskap, våldtäkt och hämnd tar filmen dig med på en hisnande resa genom tiden, en resa där man redan vet hur det kommer att sluta.

En mycket märklig film som kanske inte har så avancerad handling. Filmens storhet ligger istället i hur den framställs. För det första sker historien baklänges och börjar med den sista scenen. Den är extremt hoppig och snurrig framförallt i början men lugnar sedan ner sig något i och med att man kommer närmare början av historien så att säga. Scenerna är mycket långa och filmade utan klipp, något som ställer väldigt höga krav på skådespelarna som alla är utmärkta.

Filmen innehåller en del extremt realistiskt och mycket explicit våld. Både mordet precis i början av filmen som gör att man nästan sitter och gapar och kanske framförallt den berömda långa våldtäktsscenen är mycket verklighetstroget gjorda. Framför allt våldtäkten får det nästan att krypa längs ryggraden och man bara längtar tills den tar slut. Även här filmas det utan ett enda klipp och ur en enda vinkel men scenen är så stark att det tar ett tag innan man lägger märke till det. Detta gör att man nästan känner att man vore där som åskådare och därigenom gör scenen ännu starkare.

Filmens stora vinnare anser jag vara de inbördes relationerna och de skruvade dialogerna som ofta handlar om sex. Framförallt i filmens senare del när tempot har trappats ned något och man känner att man inte orkar med mer våld.

Frågan är om det här verkligen är bra? Jag tror det tar ganska lång tid innan man kan bestämma sig för vad man egentligen ska tycka, man måste liksom smälta filmens intryck först. Att man påverkas är alldeles uppenbart men det är samtidigt inte speciellt underhållande, åtminstone tyckte inte jag det. Man kan heller inte argumentera mot att det är oerhört starkt och att den ovanliga kameratekniken är något utöver det vanliga och man kan faktisk inte slita sig ifrån den hur gärna man än skulle vilja. Jag har bestämt mig, det här är en film man äcklas av och det är däri storheten ligger.

En bra, men inte alltför underhållande film!

Enter the Void - 2009 - av regissören till Irréversible

Enter the Void

Regi: Gaspar Noé

2009

Drama

Oscar tar droger, men han är, enligt egen utsago, ingen jävla knarkare! Den ena saken leder till den andra och det bär sig inte bättre än att han till slut dör. Han blir helt enkelt skjuten av polisen. Men även om han är död är han inte borta. Hans själ flyter över staden och tar del av allt som händer. Ett löfte om att skydda sin syster till varje pris finns kvar och gör kanske att han inte riktigt kan finna ro, inte ens när han blir kremerad. Den värld som nu finns för Oscar är en helt annan än den han levde i.

Jag hade oerhört högt ställda förväntningar på den här filmen och under förtexterna, som blinkar förbi riktigt intensivt, trodde jag verkligen att jag skulle få se en film bortom allt annat. En film som verkligen tog ut svängarna när det gällde visuellt skapande. Men på nåt sätt så blir det aldrig riktigt något av det. Gaspar Noé lyckas aldrig riktigt göra det intressant. Ingenting verkar egentligen ha någon betydelse för handlingen och den handling som finns känns bara som en ursäkt för att kunna flippa ut i långdragna kameraåkningar. Detta gör förstås att det blir en tekniskt fulländad film men utan nerv. Jag känner inget större intresse och engagemang någon gång egentligen.

Allting känns väldigt löst sammanhållet och det är väl hela tanken också kanske. Och visst kan det finnas en poäng med att låta publiken lägga ihop filmens pussel efter eget huvud och skapa sig en egen personlig bild av den som inte behöver stämma överrens men någon annans vision överhuvudtaget. Jag brukar själv gilla sådana filmer men här blir det bara lite för mycket. Det känns oerhört pretentiöst och inte alls i närheten av det som förblir referensverket när det gäller Gaspar Noé för mig, nämligen Irreverible.

Ska man penetrera filmen lite grand så ser jag den som en existemsiell kommantar på något sätt. Det är centralt i handlingen vad som egentligen är livet efter detta, om det nu finns något liv efter detta. Oscar har nyligen börjat intressera sig för en Buddistisk bok när han dör och det är kanske just detta som är filmens huvudsakliga filosofi. Inte nödvändigtvis en Buddistisk livsåskådning men i alla fall ett sorts tankemönster om vad som verkligen händer efter döden. Är reinkarnation svaret på frågan?

Det är en film som tar på krafterna att se. Inte på grund av några speciellt starka scener utan just för att den är så intetsägande. Men efter två timmar händer det något som lyfter intresset och jag vet inte riktigt varför. Det känns bara som att filmen nu sätter igång på riktigt. Jag antar att det är Oscar som försvinner längre och längre in i tomheten vilket gör filmen mer och mer intensiv. Det är ingen konventionell avslutning men liksom Irreverisble finns det scener som kanske först inte visar sig vara speciellt intressanta men som sedan får en oerhörd inverkan på händelseförloppet.