Jag som mest skriver om genrefilm
är mest van vid linjärt utvecklande storylines. Det är något som den här filmen
inte har! Det är istället en löst sammansatt betraktelse av vardagen för de
ungdomar filmen centrerar sig kring. Eller så är den inte särskilt löst
sammansatt. Vid första anblicken är det så men när man ser lite djupare på det
finns det definitivt en väl sammanhållen historia.
Den har förstås en fragmenterad
form men innehållet har ändå ett intimt samband. Vidare är det en mycket
filosofisk betraktelse som för mig har en dokumentär form. Det känns väldigt
autentiskt. Det handlar mycket om människor med invandrarbakgrund och den
verklighet de lever i. Man kan väl säga att den världen är ganska fjärren från
min egen verklighet. Jag funderar inte över vad som händer i mitt hemland andra
sidan jordklotet, om jag blir en bättre man om jag genomgår sträng
militärutbildning och så vidare. Jag har inget behov av att kämpa för min ”sak”
med våld.
De som härstammar från krigsdrabbade
områden har en annan syn på världen. Det är inget konstigt egentligen och det
är heller inget vi ska försöka ta ifrån dem. Det är bra att den här filmen och
andra som den finns. Vi behöver belysa just den här problematiken!
Däremot är det här inte en
särskilt underhållande film. Inte för mig i alla fall. Jag blir rastlös och
stressad. Det kanske är det som är poängen? Att man ska stanna upp och fundera
över tillvaron. Det är definitivt en av hörnstenarna i upplevelsen. Men
eftersom jag numera sätter betyg måste jag försöka balansera mot
underhållningsvärdet.
5/10
