Askungen - 1950 - Disneys klassiker!

Askungen

Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

Animerad

1950

Askungen blir hunsad av sina elak styvsystrar och ännu sämre behandlad av styvmodern. Kort sagt får hon utföra allt skitjobb i hushållet! Hon är vän med djuren som hjälper henne så gott de kan. Hon ser också till att de har det så bra som möjligt, ger dem mat och så vidare. Man kan säga att de har ett ömsesidigt förtroende för varandra. Alla utom katten Lucifer förstås… När kungen skickar bud att alla ogifta kvinnor i landet skall infinna sig på en bal till prinsens ära. Styvsystrarna blir eld och lågor men vill inte att Askungen ska ges möjlighet att gå. De dränker henne med jobb för att hon inte ska hinna med att fixa sin klänning och för att göra en lång historia kort lyckas de, trots djurens hjälpsamhet, att se till att hon inte kommer iväg (nästan). In träder dock den goda fen som med trollkonst lovar henne en magisk kväll. Men bara till klockan tolv, sedan bryts förtrollningen.

Jag var i valet och kvalet om jag överhuvudtaget skulle bry mig om att skriva någon synopsis på den här filmen. För enhetlighetens skull beslöt jag till sista att göra det men jag tror nog att de allra allra flesta känner till händelseförloppet ändå! Därför kompromissade jag och utelämnade informationen om hur glasskon är det enda som blir kvar på balen och om att prinsen svär att äkta den vars for passar glasskon. Inte heller har jag gått in på detaljer om hur de elaka styvsystrarna även bråkar med varandra för att få bäst gunst hos mamman.

Historien är inte ny och efter att ha nyttjat Googles tjänster i några minuter får jag veta att liknande historier har funnits sedan före Kristi födelse och i en hel massa olika kulturer. Det finns tydligen historier från både Asien och de gamla grekerna som är tillräckligt lika för att båda kunna ligga till grund för den saga vi känner idag. Det finns till och med någon form av sko inblandad i dessa sagor! Essensen är annars att någon som länge varit förtryckt äntligen får den uppmärksamhet denne förtjänar. Man brukar prata om en Askungesaga och nu när jag tänker efter är väl HC Andersens Den Fula Ankungen heller inget annat?

Det här är också långt ifrån den enda filmatiseringen. Jag tänker inte rada upp eller gå igenom dem men om man tittar på extramaterialet visar det sig att även Walt Disney själv gjorde en version åratal för den här. Man får till och med se smakprov men jag nöjer mig nog med den här! Den är som vanligt vältecknad och rolig och det är ju heller ingen ovanlighet att djuren få komma till tals. Flera av de gulligaste scenerna är också djurens, när de hjälper sin vän med klänningen till exempel. Detta ser de flesta av oss varje jul men jag kan likväl inte låta bli att fukta ena ögonvrån när jag ser detta enade engagemang mot orättvisorna Askungen utsätts för.

Själva kärlekshistorien är lite för typisk för mig men å andra sidan, om berättelsen i sig är så gammal som det påstås att den är för man väl nästan säga att det handlar om någon form av arketypisk struktur. Man kan väl kanske bara variera en berättelse så mycket? Den förtryckta blir plötsligt föremål för beundran och får på så sätt sin ”hämnd” på sitt förflutna och sina förtryckare. Den goda segrar och lever lycklig i alla sina dagar…

Men det är inte själva handlingen som är hemligheten bakom fascinationen av Disney’s klassiker. Det är också i de flesta fall vägen dit. Inte nödvändigtvis hur historieberättandet ser ut i essensen utan hur det berättas. Man får tänka på att filmerna egentligen har en målgrupp som har en ålder långt under min. Det ska vara lite sött och trevlig och ett och annat skratt kan man väl också få locka fram. Allting behöver inte handlar om politisk eller moraliskt ställningstagande för att vara underhållande. Jag gillar den här!

7/10

Bilder: © Disney

Recension: Let Sleeping Corpses Lie - 1974

Let Sleeping Corpses Lie

Aka: The Living Dead at the Manchester Morgue

Regi: Jorge Grau

1974

Horror

Polisen jagar ett yngre par, som bara några timmar tidigare och av en ren slump på grund av en mindre olycka, stött på varandra och tvingats slå följe då kvinnan kört på mannens motorcykel, för ett mord de är övertygade om att paret begått tillsammans med kvinnans drogberoende syster. Nu är tyvärr inte sanningen så enkel, vilket det unga paret snart blir varse. Det handlar istället om de döda som väckts till liv igen av en experimentell apparatur designad att, med hjälp av ultraljud, slå ut insekternas nervsystem och på så sätt öka skördarna i området. Nu måste de bevisa sin oskuld för polisen samtidigt som de måste slåss mot de levande döda, som av någon anledning blivit otroligt starka och aggressiva under sitt uppvaknande, och hur dödar man något som redan är dött?

Någon gång emellanåt dyker det upp en riktig klassiker som man inte redan sett, något mer sällsynt är att denna klassiker faktiskt är riktigt bra. Det är under dessa, förhållandevis ovanliga, omständigheter som man inser att det finns något speciellt med att se en kanonrulle första gången, och det kan jag bara konstatera att jag faktiskt lyckats med det här. Jag hade läst hur mycket som helst om den här filmen, kanske framförallt i min ungdoms favorittidning Fangoria och andra skräcktidningar och länge velat se den. Det har liksom inte blivit av bara… Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge och jag kan bara konstatera att det här mästerverket tog mig med storm!

                                      

Den är upplagd på ett lite annat sätt än de mest kända filmerna i zombiegenren, här handlar inte likens återuppståndelse om någon oförklarlighet, eller att helvetet skulle vara fullt, som annars är en vanlig undanflykt. Nej, här är det snarare en vetenskaplig förklaring som gäller och den är inte särskilt svår för oss att förstå och köpa heller. Lägg till detta att miljöerna, som utspelas på den brittiska landsbygden, är mycket verklighetstrogna.

En annan sak som är bra med filmen är också att man inte överdrivit så förbannat för att nå sin effekt. Det är inte horder av zombies som varken vandrar, hasar eller springer runt på hedarna, man nöjer sig med några få och gör istället deras närvaro så obehaglig som möjligt genom briljant kameraarbete och suggestiv musik. Man har heller inte vräkt på med makeup utan istället hållit sig på en nivå där man gjort den obehagliga och spöklika, istället för maskätna och med tarmarna hängande ned till marken. Faktum är att jag får lite vibbar av ryska Vij när jag ser dem, men jag vet inte riktigt varför, det är bara en känsla jag får. En annan känsla som dyker upp i skallen är också den att den flera år senare, och irländska, Dead Meat har lite av samma stil på landsbygdsrealismen, själva filmen har dock en helt annan komisk ådra över sig än vad det är frågan om här.

För det här är inte roligt och visst är det upplyftande att idag, när var och varannan amatörfilmare måste göra halvkomiska zombierullar, se en film där all humor, åtminstone i form av slapstiskliknande estetik, är bortskalad. Det är också klart upplyftande att man väver in polisens arbete i den allvarsamma historien och på så sätt skapar ytterliggare dimensioner i karaktärernas och handlingens uppbyggnad.

Ett riktigt guldkorn i zombiefilmhistorien som man helt enkelt bara måste ha!

10/10

Recension: Lost in New York - 1989

Lost in New York

Regi: Jean Rollin

1989

Drama/Erotik/Skräck

Med hjälp av en mystisk statyett förflyttar sig två kvinnor och/eller unga fickor i tid och rum. De befinner sig plötsligt i New York och är fullständigt vilse, både från varandra och i den storstadsdjungel denna storstad innebär. Veklighet och fantasi blandas och vem kan egentligen äga vad som är vad? Åratal senare träffas de igen och ger sig iväg på en ny fantasifärd.

Vanligtvis är det oerhört svårt att skriva ned en kort och koncis handling på en Jean Rollin film. De pendlar vanligen mellan estetik och art-house med erotiska inslag mellan varven. Det behöver inte vara regelrätt sleaze eller pornografi för den sakens skull. Här är det till exempel bara en känsla som förmedlas såsom en slöja över hela produktionen. Det förekommer förvisso en del naket, som dessutom är ganska omotiverat, men det är så lite att man knappast tänker på det. Är man känslig för en naken kvinnokropp bör man dock vända bort ansiktet.

Men för att återgå till handlingen så är den här filmen inget undantag, snarare tvärtom! Det är i och för sig inga problem att hänga med i svängarna men det är en så pass abstrakt handling att det är svårt att sätta ord på den. Det är en vacker film, såsom oftast brukar vara fallet med Jean Rollin och jag tycker mig känna igen vissa strandmiljöer som förekommer i filmen. Det är väl visserligen inga unika platser på något sätt så har man sett någon annan film av Jean Rollin med liknande miljöer är det väl lätt att man drar paralleller kanske.

Ska man leta efter budskap i filmen finns det nog inga rätt och fel, det är en så pass fri berättelse att man kan tolka in ungefär vad som helst i den. Och det är heller inte poängen att filmen ska vara statisk i sitt budskap, det är först och främst en estetisk film som tilltalar på ett helt annat plan än linjär handling. Den är lite drygt en timme lång och det är faktiskt upplyftande att man har vågat göra den så pass kort. Det betyder att man inte måste dra ut på tiden med onödigheter utan kan koncentrera sig på konstnärligheten fullt ut!