Brutt
Regi:
Jimmy Johansson
2011
Komedi
Studenten står för
dörren och de fyra kompisarna Acke, Alle, Fabbe och Bonke ser alla fram emot
att äntligen bli färdiga med skolan. De har alla planer på vad de ska göra med
sina liv, men det är efter sommaren, nu ska de bara ta det lugnt och festa och
se till att livet flyter på som vanligt. Ett litet problem står dock emellan
dem och en fridfull sommar – Ronkas. Han har en skuld att driva in och även om
Acke och Alle gärna skulle vilja betala och göra rätt för sin (mest för att
slippa Ronkas) går det inte att lösa utan pengar. De funderar ut alla tänkbara
sätt att få in några kronor på men allt tycks gå åt helvete.
Redan under inledningsscenen känner jag att jag kommer
att älska den här filmen, inte för att det är några direkt fabulösa
skådespelare, inte för att manuset är klockrent eller för att regin är
fantasifull och nyskapande. Nej, det som initialt fångar mitt intresse är en
dialog om Quentin Tarantino där
dialogen går ut på at fastställa om han är en nyskapande regissör eller inte.
Då jag personligen anser att det är en mycket skicklig imitatör gillar jag att
man tar sig modet att ifrågasätta honom och hans filmskapande i filmen.
”en kanonkul film”
Att filmen inte är gjord med en massa pengar blir genast
uppenbart. Det finns problem med skådespeleriet och det finns problem med regin
men det som räddar filmen är ett makalöst bra manus som från början lockar till
leende för att sedan locka till fler och fler fniss, småskratt och gapflabb. Karaktärerna
är som hämtade ur, jag vet inte, något som Tarantino
skulle drömma om att kunna tänka ut kanske. Handling finns det väl egentligen
ingen direkt uttalad, det är mest vanliga händelser som händer i de fyra
kompisarnas liv. Eller kompisar förresten, jag tycker nog att det är lite väl
elaka mot varandra emellanåt, åtminstone mot Bonke som verkligen får vara hackkyckling för de andra. Han
förlorar både en testikel och ett finger men vad gör man inte för sina
kompisar. Det finns också karaktärer med nojor som är grymt underhållande och
på det hela taget alltså ett fullständigt obeskrivligt persongalleri.
”ett fullständigt
obeskrivligt persongalleri”
Det här är en prequel till Arkusan Martinsson men man behöver egentligen inte ha sett den för
att kunna tillgodogöra sig den här. Man kan kanske få ut lite mer av den om så
är fallet för när Brutt börjar närma
sig sitt slut så vävs den sakta men säkert ihop med Arkusan Martinsson, vilket förstås är kul om man förstår
kopplingen. Men det är som sagt inte nödvändigt, det här är en kanonkul film
ändå. Jag ser inte den som ett lika tydligt inlägg i samhällsdebatten som sin
föregångare men det är onekligen ett uttalande som belyser problematiken med
vänskap. Hur långt måste man gå för att ställa upp för sina kompisar, hur
mycket måste man stå ut med och hur mycket skit kan man egentligen utsätta sina
kompisar för utan att man kan förvänta sig att de blir ledsna.
När sammanvävningen med Arkusan Martinsson är fullbordad står det väl mer eller mindre
klart att sensmoralen i filmen handlar om vänskap, eller om rädslan för
ensamhet. Om hur svårt det kan vara att knyta nya kontakter och om hur långt vi
är beredda att går för att slippa vara ensamma. Det handlar också om osäkerhet
och om kompistryck, vad vi är beredda att göra för att få ingå i gruppen. Det
är skrämmande att stå utanför.
Jag gillar det här skarpt och hoppas verkligen på
ytterligare en vision av Jimmy Johansson
inom en snar framtid!
