Vita Frun – 1962 – Den fjärde Hillman-thrillern

På sätt och vis påminner den här fjärde Hillman-thriller om den första – Damen i Svart. Självklart handlar båda om ett mordmysterium och båda har också icke-färger i titeln. Svart och vitt är ju som bekant egentligen inga färger i strikt mening. Givetvis är det också skådespelare man känner igen, Nils Hallberg tar störst plats av den ordinarie besättningen. Men det här är inte en film som fokuserar särskilt mycket på den fasta skådespelararsenalen, mer vikt läggs vid de inblandade i mysteriet. Om de råkar vara en del av konspirationen eller offer för den är inget man får reda på förrän i slutet så klart.

Det är fantasiskt många kända namn som dyker upp i den här, fler än i någon av de andra Hillman-thrillrarna skulle jag tro: Jan Malmsjö i en tidig roll, Sif Ruud briljerar som vanligt, Tor Isedal, Hjördis Petterson och Gio Petré, förutom de fasta skådespelarna Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen förstås. Annalisa Ericsson fick stå över den här gången då Kajsa Hillman inte medverkar i filmen. Men det jag syftar på som gemensamma faktorer är snarare att det i båda fallen handlar om någon form av fabricerade spökerier. Men när jag tänker på det är det inte heller unikt För Damen i Svart eller Vita Frun. Snarare går det som en röd tråd genom hela filmsviten.

Jag tyckte att den här var ganska svår att överblicka. Intrigen sträcker sig över så många inblandande att det är svårt att hålla reda på vem som har vilket motiv till att mörda. Däremot så innehåller den makalösa bildkompositioner och fantastiska kameraåkningar. Jag gillar skådespelet och avsaknaden av den klassiska detektivhistorien där en allvetande detektiv tar på sig uppgiften att avslöja minsta lilla detalj i en slutgiltig uppgörelse med alla inblandade, gärna samlade i ett och samma rum. Här får vi istället jobba lite själva.

Visserligen kommer Freddy till bygden ganska tidigt i filmen men av helt andra anledningar än att utreda något mord. Så fort han får nys om saken försöker han dock, med sina begränsade talanger, att reda ut fallet. Det är inte förrän i slutet som Kapten Hillman kommer med i handlingen och då av en ren slump – inte som detektiv utan som arkitekt i samband med en ombyggnation. Fast i och med hans medverkan dröjer det inte länge förrän alla frågetecken har rätats ut.

Det är inte den bästa av de fem Hillmandeckarna av Arne Mattson men det spelar egentligen ingen roll. Det är en film man bör ha sett om man har något som helst intresse av den svenska filmhistorien eller av Arne Mattsons filmskapande. Och om vi ska lägga handen på hjärtat så är det ingen lätt uppgift att slå den bästa filmen i den här sviten. Bara att komma i närheten är en god bedrift och dra vi drista oss till inbördes bedömning kan resultatet inte bli annat än orättvist!

7/10

Vaxdockan – 1962 – som en knytnäve i mellangärdet!

Det här är en film som jag har sneglat på i flera år men av någon anledning aldrig blivit färdig till att införskaffa och se. Tack vara Klubb Super 8 är det dock möjligt att se den i hemmets lugna vrå och det tackar jag för! Det är nämligen en aningen bortglömd film i mina ögon. Nu är det ingen hemlighet att jag håller Arne Mattssons filmer högt och därigenom kanske jag inte kan vara helt objektiv när det gäller en sådan bedömning. Alla filmer av Arne Mattsson, utom möjligen Hillman-filmerna, tycks mig få för lite uppmärksamhet.

Mer uppmärksamhet borde också Per Oscarsson få för sin roll i denna. Han är helt magnifik och inte alls så där virrig och hispig som jag förknippar honom med. Kanhända beror det på att den här filmen gjordes några årtionden före de roller som jag sedermera kom att främst förknippa honom med; som polischef Jörgensen i Polisen i Strömstad och så hans roll i Göta Kanal förstås. Han hade en bred repertoar, låt oss heller inte glömma att han klädde av sig i Hylands Hörna. Här är det dock fråga om en nattsvart tolkning av den sinnessjukdom det mesta av filmen kretsar kring.

Lundberg, som spelas av Oscarsson, är en nattvakt som är så ensam, så ensam. Det ligger väl i hans personlighet att tycka synd om sig själv och inte släppa någon riktigt in på livet kanske. Någonstans slår det över för honom. Han anmäler ett inbrott under sina nattpatruller och rapporterar att han sett någon bära bort en skyltdocka, inget annat. I själva verket är det han själv som gömt undan dockan och när allt blåst över tar han hem den till sig, till sin gråa trista lilla lägenhet. Han börjar tala med dockan, klä den och förälskar sig i den. Dockan är den enda som förstår honom säger han. Så småningom börjar han slarva med hyran, strunta i att gå till jobbet osv. Och dockan blir för honom l.e.v.a.n.d.e!

Om man nu resonerar att Mario Bava och Dario Argento inspirerades av Mattssons filmer är det väl inte särskilt långsökt att tro att Vaxdockan stod som inspirationskälla när det gällde William Lustigs Maniac från 1980. Det här är visserligen inte en så våldsam film men själva ångesten kring det kvinnliga könet är närvarande! Här finns heller inget så kraftfullt crescendo att det leder till den typen av våldsamheter som i Maniac. Det spelar ingen roll. Det här är en effektivare film! Slutet känns som en knytnäve i mellangärdet och det finns inget som talar för att Lundgren någonsin ska bli fri från sin förälskelse, att han någonsin ska blir ”frisk”, bli som alla andra.

Jag gillar filmen skarpt! Den kanske känns lite daterad i och med att språkbruk i film förändrats en hel del sedan 60-talet. Det låter lite krystat om man tittat på den idag. Å andra sätt känns den också oerhört modig för sin ålder. Jag kan till exempel inte redogöra för hur mycket kläder Gio Petré har på sig. Under vissa ögonblick verkar hon vara helt naken under det tunna tygstycke som skyler henne. Det är också intressant att se hur man löst problematiken med att både ha en genuin skyltdocka och en skådespelerska i samma roll. I och med Mattsson kameraåkningar utan klipp måste man ibland byta ut denna ”på språng” så att säga.

8/10

Corridors of Blood - 1962 - Boris Karloff och Christopher Lee

Corridors of Blood

Regi: Robert Day

1962

Horror/Thriller/Drama

Dr Thomas Bolton (Boris Karoff) är en brilliant kirurg som förutom jobbet på sjukhuset dessutom driver en egen välgörenhetsklinik. Det han verkligen brinner för är dock sin forskning om smärtstillande medel. Tanken att kniven och smärta är oskiljaktiga är absurd anser han. Han experimenterar på sig själv och snart befinner han sig i en värld av lögner, mord och missbruk.

Det filmen egentligen handlar är kanske mer Thomas Boltons kamp mot drogmissbruket än hans vision att skapa en smärtfri kirurgi. Boris Karloffs insats är adekvat men inte mera och historien känns inte speciellt fräsch. En förvirrad vetenskapsman som experimenterar på sig själv hade gjorts oräkneliga gånger redan när den här filmen kom. Några exempel är ”the invisable man” och ”Mr Jekyll and Mr Hyde”. Den senare finns i ett flertal versioner gjorda både före och efter den här.

Filmen stora behållning anser jag vara Christopher Lee’s tidiga roll som kallblodig mördare. Det är ingen stor roll och egentligen är det väl inget märkvärdigt men det är alltid kul att hitta sina favoriter i gamla småroller. Om inte annat för att se hur mycket de egentligen utvecklats under årens lopp. Just i det här fallet kan jag säga att Lee bara blivit bättre och bättre med åren, även om han redan här visar prov på stor karisma.