Ett hål i mitt hjärta - 2004 - Provocerande och utmanande!

Ett hål i mitt hjärta

Regi: Lukas Moodysson

2004

Drama

Eric (Björn Almroth) är en tonåring som spenderar nästan hela sin tid instängd i sitt rum. Han bor tillsammans med pappan (Thorsten Flinck) som i deras sjabbiga lägenhet filmar sitt senaste amatörporrfilmsprojekt tillsammans med sin vän Geko (Goran Marjanovic) och Tess (Sanna Bråding). Allt eftersom går projektet överstyr och urartar till rena orgierna i både våld och matfrossa när de tre personerna glider allt längre från omvärlden och tycks fastna i en nedåtgående dekadent spiral. Mitt i detta våld, äckel och snusk är Eric den enda sansade personen och som till slut måste blanda sig i och ta tag i situationen.

Det här är absolut inte en film för alla och envar. Det är en motbjudande historia som försöker vara just det – motbjudande! Den är provocerande och utmanar tittaren i högsta grad. Den har inte någon handling i vanlig bemärkelse utan är istället till för att väcka frågor om moralitet hos tittaren. Mitt bland de explicita bilderna, finns det filosofiska monologer, karaktärerna drömmer sig bort från verkligheten till stora sädesfält där de springer runt i ringar etc.

Jag är helt säkert på att budskapet med den här filmen är tämligen individuellt och att den inte betyder samma sak för två olika personer. Är filmen ett test på hur mycket vi egentligen tål att se? En samhällkritisk satir? En pik mot dokusåporna/realityshowerna? Jag tror att mycket av svaren kommer från oss själva och från vår egen livserfarenhet. Kanske är filmen helt enkelt en reflektion över människans ytlighet och oförmåga att skapa djupa och emotionella kontakter, eller helt enkelt ett sökande efter meningen med livet?

Personligen finner jag filmen människoförnedrande där kanske den förnedrande kvinnan är tydligast att upptäcka. Jag vill dock mena att det inte slutar där och en del av filmens kommentarer riktas enbart mot mannen och förnedrar detta kön kollektivt. Detta tillsammans med de övriga ingredienserna gör detta till en särdeles destruktiv film för mig.

Men oavsett hur grym och brutal filmen än verkar rent visuellt, det varvas ju närgångna operationsbilder på kvinnans underliv tillsammans med orgier i mat och rena kräkfesten, så tror jag inte att Moodyssons poäng är riktad med pornografibranschen. Det vore naturligtvis enkelt att utgå ifrån detta och det figurerade till och med ett rykte om att skådespelarna hade haft sex på riktigt i filmen, som senare dementerades. Jag tror att det ligger en betydligt djupare tanke bakom än så och många frågor är obesvarade en lång tid efter att filmen tagit slut. Varför har Moodysson valt att censurera bort alla varumärken och vissa ansikten ur filmen allt från diskmedel, till vanliga besökare i ett snabbköp?

En bra och krävande film med många frågor och få svar.

Abraham Lincoln Vs. Zombies – 2012 - Rolig idé!

När jag först hörde talas om den här filmen för inte så länge sen visste jag att jag var tvungen att se den! Premisserna är ju bara så helsjuka att det måste vara underhållande tänkte jag. Nu, när jag precis har sett filmen är jag lite mer kluven om jag borde ha sett den eller inte. Grundidén är naturligtvis helskruvad och jag undrar hur man bär sig åt för att komma på något sådant. Bill Oberst Jr. gör ett riktigt bra jobb i titelrollen och jag tycker till och att det ser ut att vara ganska likt gamle Abe om man jämför med fotografier av honom.

Och det är faktiskt inte så amatörmässig film som jag hade förväntat mig heller. Självklart är det ingen storfilmsproduktion men jag trodde nog att det skulle ligga på en helt annan nivå än vad det visade sig göra. Jag hade förväntat mig att kalkonvärdet skulle flöda men det var ganska återhållsamt faktiskt. Men å andra sidan gör den mer seriösa framtoningen också att det blir lite stelt och till och med tråkigt faktiskt. Extra pluspoäng får filmen för att man har blandat in historiska personligheter (förutom Abraham Lincoln då) i historien. Huruvida detta är helt logiskt överallt och om personerna verkligen levde under samma tid har jag inte så stor koll på och den debatten lämnar jag gärna över till historikerna. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett kul grepp som åtminstone roade mig.

Som en stunds förströelse duger filmen alldeles utmärkt men den håller knappast för att titta på igen.

5/10

Tysta Leken - 2011 - Det här är en film som behövs!

Tysta Leken

Regi: Görel Crona

2011

Drama

Tre kvinnor som inte känner varandra och inte tycks ha något gemensamt ärver ett hus efter Dolores, en dam som det inte vet vem är. En efter en anländer de till huset för att gå igenom vad som finns och kanske forska lite i vem Dolores egentligen var. Trots att de har ärvt huset är det sedan ett tiotal år bebott av en man – Christian, som inte vill lämna ifrån sig sitt hem till de tre kvinnorna. Man huset gömmer något… Något fruktansvärt som knyter samman alla människorna till sitt öde.

Det här är Görel Cronas debut som manusförfattare och regissör och jag tycker att resultatet har blivit ganska bra. Hur mycket regi de erfarna skådespelerskorna Maria Lundkvist och Carina Lidbom har behövt är svårt att säga men de sköter sig och även den tredje kvinnan som spelas av Malin Arvidsson. De tre är verkligen inte ett dugg lika på något sätt och efter ett tag kommer det fram att den ena är präst, en jobbar som barnpsykolog och den tredje på krogen. Det är också de sidor vi får se kan man säga. Antonia (Malin Arvidsson), som jobbar på krogen, är den mest utåtvända av dem och beter sig kanske lite slampigt. Det är åtminstone vad Sassa (Maria Lundkvist) tycker. Hon i sin tur tycks vara i stort behov av att uppsöka en egen psykolog då hon uppenbarligen förtrycker något inom sig själv. Så har vi Birgitta (Carina Lidbom) som är lite glad och förstående som en präst ska vara. Bra casting på alla tre skulle jag vilja säga! Vi ser också Per Oscarsson i en mindre roll och om jag inte är helt fel ute blev det här hans sista film.

Och så har vi Christian (Bengt Braskered) som bor i huset också. Han verkar från början lite trevande trevlig men det blir snart uppenbart att han inte vill ha kvinnorna i huset och att han inte är särskilt förtjust i planerna som gör upp för framtiden. En ganska stor del av behållning är faktiskt dessa udda och något skruvade karaktärer som efter ett tag börjar störa sig på varandra. Naturligtvis är det också intressant att fundera över vad det egentligen är som pågår, varför de har ärvt huset och vilken gemensam nämnare de har. Tyvärr är det dock som vanligt när det gäller den här typen av dramatiseringar att när man väl får den sista pusselbiten lyckas man inte riktigt att knyta ihop säcken med ett bra avslut. Det känns lite krystat helt enkelt.

Vilka mörka hemligheter de tre har tillsammans? Ja, det får du reda på om du ser filmen. Jag kan lova att det är betydligt mörkare än vad jag hade räknat med från en svensk film i alla fall.

Den här filmen behövs!

8/10

Recension: Fascination - 1979

Fascination

Regi: Jean Rollin

1979

Drama/Horror

En småtjuv – Marc (Jean-Marie Lemaire) lurar sina kumpaner och flyr till ett närbeläget slott. Där stöter han på de två vackra kvinnorna Eva (Brigitte Lahaie) och Elisabeth (Franca Mai) som enligt egen utsago är där för att förbereda slottet inför herrskapets anländande ett par dagar senare. Något är emellertid märkligt med kvinnorna och deras historia är inte helt trovärdig. Marc anar oråd men är samtidigt nyfiken på vad kvinnorna försöker skrämma bort honom för och vad som ska hända vid midnatt. Föga anar han att han hamnat mitt i en kvinnlig blodkult där han är den enda närvarande mannen…

Jag må skämmas, men jag tror det här är den första filmen av Jean Rollin som jag ser och jag hade således väldigt små förväntningar på filmen och hade kanske inte heller full koll på vad det var för slags film. Om man utesluter det uppenbara då alltså. Att Jean Rollin är känd för sina filmer med kvinnor i mer eller mindre avklädda roller och vampyrer visste jag ju.

                     

Det här var fantastiskt bra! Mycket välgjort och med ett sällan skådat stilistiskt yttre. Det är en film i en vacker förpackning med andra ord men det stannar inte där även om det verkar vara en viktig ingrediens i Jean Rollins filmskapande. Det finns också underliggande betydelser i handlingen, eller så är det jag som överanalyserar händelserna och vill läsa in mer än vad som finns i könsrollerna. I vilket fall som helst är det väldigt framfullt framställt och även om kvinnokroppen exploateras en smula i ett par scener är det mycket estetiskt tilltalande. Det vräks inte på vulgariteter för sakens egen skull och med tanke på ämnet är det väl heller inte helt fel med lite halverotiska undertoner. Det hör liksom saken till.

Detta mynnar inte enbart ut i lesbiska kärleksakter även om det finns sådana längs vägen, utan även i heterosexuella lustar och rent allmänt erotiska kameraföringar. Hur sådana egentligen går till och/eller vad de består av har jag ingen aning om, men Jean Rollin tycks bemästra dem och trollbinda sin publik med dem oavsett om jag förstår mig på hur han gör eller inte.

Vad mer ska man nämna än den fantastiska atmosfären som jag redan nämnt otaliga gånger i olika omskrivningar ovan? Jag vet faktiskt inte!? Det är klart att man kan nämna skådespeleriet som en tillgång för filmen, för det är det naturligtvis, men det är ändå underordnat filmens förpackning. Man skulle också kunna skriva några rader om de blodiga scenerna och hur väl dessa fungerar med erotiken, men det känner jag också att jag egentligen redan gjort…

Jag får väl helt enkelt nöja mig där och slutligen helt enkelt slänga in mina varmaste rekommendationer och konstatera att ytterliggare en kulturskatt nu släppts av Njutafilms!

Recension: Five Across the Eyes - 2006

Five Across the Eyes

Regi: Greg Swinson, Ryan Thiessen

2006

Horror

Fem tjejer är på väg hem på en ödslig liten grusväg som slingrar sig genom en mörk skog. Under ett stopp vid en liten affär råkar de köra på en parkerad bil och krossar ena framlyktan på denna. Eftersom bilen är lånad är de livrädda för att hamn i knipa och smiter från olycksplatsen. Snart ser de dock en ensam lyckta i backspegeln, grips av panik och ångrar att de inte stannade och gjorde på direkt på olycksplatsen. Saker och ting är dock mycket värre än de först tror och kvinnan som förföljer dem i den enögda bilen visar sig vara en komplett galning med smak för blod – deras blod!

Jag kan tänka mig att många ryggar tillbaka redan under de första inledande sekunderna då filmens tekniska kvalitet verkligen är extremt undermålig. Ska man försöka med en någorlunda adekvat beskrivning skulle jag nog vilja påstå att det ser ut som en gammal VHS från 80-talet som blivit kopierad sisådär fem-sex gånger. Det är grådaskiga suddiga färger, lägg till detta också att kameravinklarna känns så otroligt sökta att amatörkänslan är enorm. Det är lätt att ge upp, bara stänga av och gå vidare till nästa film och ska jag vara riktigt ärlig så var det på vippen att jag gjorde det också.

Även skådespelarmässigt är filmen initialt riktigt usel, ingen är övertygande nog för den vardagsrealism som möjligen varit intentionen att skildra. Dialogen är extremt taffligt och det är helt enkelt bara allmänna fånerier framför kameran. Ofattbart uselt i alla avseenden alltså!

Jag vill dock mena att man faktiskt vänjer sig vid den usla bildkvalitén och kanske rent av inser dess syfte allt eftersom att filmen går. Dessutom bättrar skådespeleriet på sig och blir faktiskt riktigt trovärdigt efter ett tag. Framförallt funkar kvinnan som jagar tjejerna väldigt bra i sin roll och i och med hennes inträdande i filmen börjar även tjejerna utstråla någon form av genuin rädsla. De känns extremt uppriktiga när de gråtande och darrande av skräck bekänner sina innersta känslor för varandra, hur de talar om hur ledsna de är för allt dumt de gjort mot varandra, mot gruppens hackkyckling till exempel. Några långa scener utan klipp är grymt imponerande och även om filmen överlag är lika fladdrande som inledningsscenerna i Irreversible, håller sig skådespeleriet inom ramarna för trovärdighet.

Vidare är filmen faktiskt otroligt rå, inte för att man egentligen får se några utstuderade närbilder på grovt våld, men filmen är gjord på så vis att man verkligen förstår allt som händer i alla fall. Dessutom förklarar tjejernas blodiga kroppar en hel del av våldsamheterna som skett utanför kameran så att säga. Det är också en av de absolut skrikigaste filmer jag någonsin sett och detta kanske bidrar till den råa känsla som trots allt infinner sig i filmen.

Men det är en svår film, och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om den. Emellanåt är det hur trovärdigt, spännande och brutalt som helst, för att i nästa ögonblick vara nästan ofattbart uselt. Det enda jag faktiskt vet är att jag är glad att jag inte gav upp, utan uthärdade och fick se denna märkliga film till slutet.

The Hunger Games - 2012 - Som jag har väntat!

The Hunger Games

Regi: Gary Ross

2012

Action/Äventyr/Sci-Fi

Varje år lottas två deltagare från varje distrikt fram för att delta i hungerspelen. Det är tolv sistrikt och således tjugofyra deltagare som ska kämpa om första priset – att överleva! Från det tolfte distriktet väljs Primrose Everdeen ut att delta men hennes äldre syster Katniss anmäler sig istället frivilligt för att rädda livet på sin syster. Hon är dessutom den som möjligen skulle kunna tänkas ha en chans att överleva spelen. Det blir en grym kamp mot både de andra deltagarna och anordnarna av spelen. De viktiga är att det blir underhållande TV inte vem som i slutändan vinner. Allt kan manipuleras och alla möjliga (och omöjliga) högteknologiska lösningar finns tillgängliga för att göra en så bra show som möjligt!

Sedan urminnes tider (nästan i alla fall) har jag väntat på den här filmen, eller åtminstone filmen som skulle vara nyinspelningen av ökända Battle Royale från Japan. För är det något filmen är så är det i alla fall inte en nyinspelning! All råhet som fanns i den japanska inspirationskällan är som bortblåst och kvar är tyvärr en ganska seg film! Första halvan av den är oerhört händelsefattig och ointressant även om det bättrar på sig senare. Det fortsätter dock svaja en hel del även i andra halvan och det som hade så goda förutsättningar blir en ganska trist rulle.

Bland skådespelarna märks Woody Harrelson och Donald Sutherland även fast de inte har några stora roller. Huvudrollerna bärs upp av Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson och de sköter sig även om det inte är något exceptionellt. Själva filmen påminner mig mera om The Running Man, i jakten på den mest underhållande underhållningen, och Salute of the Juggers, i samhällets uppbyggnad, än Battle Royale.

Totalt sett är det en besvikelse även om jag förstås inte ångrar att jag tog mig tid att se den. Ska man analysera lite skulle jag vilja att man klippte ner filmen en bra bit och gjorde den lite mer innehållsrik. Man klarar inte av att ge den en makaber framtoning om man jämför med Battle Royale så varför ens försöka? Ska sanningen farm så tror jag att mycket av besvikelsen också beror på alldeles för högt uppskruvade förväntningar. Ingen film hade kunnat leverera så som jag hade velat. En del av framgången med Battle Royale för mig personligen var säkerligen att jag vid den tidpunkten inte hade sett något annat som var i närheten av den. Det var så makabert att man knappast kunde tänka sig någon amerikansk motsvarighet. Och med facit i hand så kom vi ju aldrig dithän heller!

Det här var alltså en besvikelse som inte lyckades leverera någon nerv eller vidare problematisering värd namnet. Jag kanske är petig men efter några tusen filmer blir man sån, det är oerhört lite som imponerar numera och man måste nästan få det exakt som man vill ha det för att bli riktigt nöjd. Den här filmen är inte mer än halvdan för mig men är man ovan vid makabra händelseförlopp där barn/ungdomar tvingas döda varandra för att överleva kanske det här kan vara en stark film.

5/10