Blood and Black Lace
Regi: Mario Bava
1964
Thriller
En ung kvinna blir
brutalt mördad av en maskerad mördare. Det visar sig hon är en av modellerna i
Baronessan Cristina (Eva Bartok) och Max’s (Cameron Mitchell) modehus och det
är också där honom hittas både död och blodig nästa dag. Kommissarie Silvester
(Thomas Reiner) påbörjar en utredning och förhör alla på modehuset som har en
koppling till Isabella (Francesca Ungaro), som den döda modellen heter, och det
är nästan alla det. Raden av misstänkta är i princip lika lång då alla tycks ha
något att dölja. Snart hittar en annan model – Peggy (Mary Arden) dessutom
Isabellas dagbok, som verkar vara mycket angelägna om att få lägga sina händer
på, Kan den kanske avslöja mördarens identitet?
Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra den här med
svenska Mannekäng i Rött, som definitivt
har ett likartat upplägg och som kom några år tidigare. Båda utspelar till
exempel sig i modevärlden där modeller mördas på löpande band. Men där Mannekäng i Rött kommer till korta, det
vill säga när det gäller blodiga mordsekvenser, övertygar helt klart Blood and
Black Lace. Naturligtvis kan man inte jämföra med moderna filmer där inälvor
väller fram i parti och minut. Här handlar det istället om mycket smakfulla och
ofantligt stilistiska blodsdroppar som rinner på rätt sätt och liknande. Det är
mycket vackert, om nu framställda mord på film verkligen kan vara vackra!?
Det är också mycket vackra miljöer och imponerande
mise-en-scène, i princip rakt igenom hela filmen. En rolig detalj är förresten
en gungande skylt i filmens absoluta början vars rörelse återkopplas i slutskedet
och på så sätt förstärker känslan av en medvetenhet hos regissören och som
dessutom, med facit i hand, definierar början och slutet på ett fullständigt
briljant sätt.
Skådespelarmässigt är det kanske inte lika övertygande, men
det är å andra sidan svårt att göra sådana bedömningar oavsett om man ser
filmen med det engelska ljudspåret eller det italienska. I vanlig ordning, när
det gäller Italien från den här tiden, så dubbas det till höger och vänster och
inget riktigt originalljud finns. En del skådisar är dubbade till engelska och andra
till italienska beroende på vilken språkversion man väljer att titta på. Jag
kan i och för sig tycka att det är en petitess i sammanhanget, man ser helt
enkelt inte på en film av den visuella mästaren Mario Bava för det stora
skådespeleriets skull. Det räcker att det funkar och är hyfsat trovärdigt, det
behöver inte vara ekvilibristiskt på något sätt.
Självklart lägger jag därför mina starkaste rekommendationer
bakom denna rulle, men det ska erkännas att jag inte var särskilt imponerad
första gången jag såg den. Jag kan ju alltid skylla på att jag var trött eller
på dåligt humör, men det känns bara som dåliga undanflykter. Sanningen är
snarare den att jag inte har en aning om varför den inte föll mig på läppen
redan då, den borde den verkligen ha gjort då den innehåller alla de visuella
ingredienser jag håller som allra högst när det gäller filmskapande. Låt vara
att den inte är riktigt lika vackert filmad som Hatchet for a Hooneymoon, lika
blodig som A Bay of Blood eller lika gotisk som Black Sunday, men det är lite i
dessa kombinationer storheten ligger. Det estetiska våldet som är så utmärkande
för giallon som genre är i topp klass och säga vad man vill, det var faktiskt
en banbrytande film som varje äkta filmfreak borde ha i sin samling, har du den
inte borde du följaktligen skämmas!
