Star Wars: Episode VII – The Force Awakens – 2016 – Darth Vader är saknad!

För länge länge sedan, i ett land långt långt borta, gjordes en gång en film som handlade om ett krig mellan rebeller och det onda imperiet. Det var en mycket speciell film som sedermera har gott till filmhistorien. Det var speciell i flera avseenden men det jag vill komma till här och nu är att det var en film som började mitt i händelseförloppet. Filmen hette Star Wars : Episode IV – A New Hope. Just det där med att börja med den fjärde episoden i en serie händelser var antingen väldigt dumt eller väldigt smart. Just då tyckte jag nog det var konstigt, om jag ens var medveten om det. Senare sällade jag mig till skaran som menar att det är sådana detaljer som gör filmen så speciellt. Jag vill minnas att ryktet som florerade var att det fanns planer på totalt nio filmer. De tre som gjordes ursprungligen, tre som utspelade sig tidigare och tre som utspelade sig senare.

Med facit i hand kan vi konstatera att det numera existerar en trilogi med handlingen även före originaltrilogin. Och det här är alltså den första som utspelar sig efter den. Film nummer sju i serien med samma episodnummer. Det som är spännande med det här är att man redan är så bevandrad i historien att man gärna vill han en historia man känner igen grunden i. Lämpligen tar man med skådespelare och karaktärer från de tidigaste filmerna för att göra nostalgikänslan så hög som möjligt. Sagt och gjort, det är precis vad man har gjort med denna sjunde film. Vi ser Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Prinsessan Leia och Mark Hamill som Luke Skywalker. Kanonbra tänkt helt enkelt. Att alla inte har ledande roller är inget hinder, man måste förstå att handlingen inte längre kretsar kring dessa karaktärer som de gjorde i originalfilmerna.

Man han gjort ett bra jobb med att koppla ihop vad som kunde hänt efter att de tidigaste filmerna tog slut. Han och Leia har barn tillsammans och Luke är den siste Jediriddaren. Det finns referenser till Millennium Falcon, referenser förresten… skeppet är ju med i filmen. Vad mer kan man begära? Darth Vader refereras på ett bra sätt men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var besviken på hans ”ersättare”. Det är klart att Darth Vader inte är med men det finns en annan maskbeklädd karaktär som är tänkte att före tankarna till den kände filmskurken. Han kommer tyvärr till korta i de flesta scener han medverkar i. Det är helt enkelt inte samma sak utan Darth Vadar. Det går inte att komma ifrån.

Det finns mycket annat jag inte heller gillar. Det är på tok för mycket publikfriande humor. Så där klämkäckt som actionfilmer ska vara nuförtiden. Jag finner inte riktigt den humorns i de tidigare filmerna. Det är lite för ”enkla” lösningar med vissa saker, det är för mycket upprepningar av sådant som tidigare gjorts. Jag inser att balansgången mellan referenser och hommage till tidigare händelser och upprepningar är hårfin. Ingen ska komma och säga att man inte är trogen handlingen som tidigare har varit utstakad. Men det blir ändå fel i mina ögon. Det är ett gediget hantverk men det saknas den där lilla extra känslan som för upplevelsen mot de riktiga höjderna.

Jag ska hålla den här texten spoilerfri så det är svårt att gå in på detaljer. Jag ser helt klart fram emot nästa del i serien även om jag tycker att man kunde ha gjort bättre ifrån sig här. Betyget pendlar mellan två möjligheter och har lite svårt att bestämma mig. Å ena sida är det mycket välgjort och underhållande, medan det å andra sidan är lite för klämkäckt och ytligt på sina ställen. Men jag väljer till slut att dela ut det högre av mina två alternativ.

7/10

Bilder: ©2016 & TM Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

Fantastic Four – 2015 – Reboot? Remake? Prequel?

Jag vill inte påstå att jag på något sätt har mängder med serietidningar med fantastiska fyran. Dock vill jag hävda att jag höll just de här superhjältarna som favoriter när jag växte upp. Det finns flera filmer sedan tidigare, två som kommit de senaste åren och någon som inte ens släpptes ordentligt. En film som bara gjordes för att behålla rättigheterna om jag inte missminner mig. Ingen av de tidigare filmerna lever upp till magin i serietidningarna så det är klart att jag blev exalterad när jag hörde talas om den här.

Dock dröjde det innan plasten åkte av och skivan in i spelaren. Det blir gärna så när man har alldeles för många filmer och inte riktigt kan prioritera vad som ska ses vid det givna tillfället. Hur som helst lyckades jag äntligen klämma in tid för denna för ett par dagar sen.

Det dröjde inte länge förrän jag var förvirrad. Visserligen kan jag inte minnas någon barndomshistoria från serietidningarna, något som den här filmen stoltserar med. Det är ingen nackdel att se uppväxt och bakgrundshistoria men det behöver heller inte gå till överdrift. Jag vill påstå att den här filmen har så mycket bakgrundshistoria att den blir lidande av det. Ungefär när filmen tar slut börjar egentligen äventyret. Det är som att man redan på förhand visste att man skulle göra en uppföljare med äventyr i.

Det blir liksom varken hackat eller malt. Visserligen underhållande för stunden och helt ok (dock inte fantastiska) CGI-effekter. Kanske är det den högupplösta kvaliteten som gör att det ser helt fejk ut vid några tillfällen, eller så har man helt enkelt varit slarvig vid tillverkningen. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag kommer att se en eventuell uppföljare med stort intresse även om jag egentligen inte tror särskilt mycket på den. Min ambition är att se alla superhjältefilmer, eller i alla fall de som är tillräckligt lättillgängliga och när det gäller min barndoms hjältar gäller det att lägga manken till trots potentiell besvikelse.

5/10

The Day Time Ended – 1979 – Sci-Fi, Aliens, John “Bud” Cardos…

Som ni kanske har snappat upp är jag ganska förtjust i filmer som inte följer mallen. Alltså den stora Hollywoodmallen. Jag ser gärna filmer som tänjer på gränserna och som kanske inte riktigt kan anses vara i samma spelliga som de stora bolagens mastodontfilmer. Nu uttalade jag mig diplomatiskt. Jag gillar skräpfilm, kalkonfilm, finurlig film och kvalitativ film. Det svåra är att hitta balansen mellan dessa ytterligheter.

Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle samla på mig Grindhouse Collection av 88 Films. Jag gillar helt klart konceptet att man har samlat en massa kultfilmer som ingen annan skulle ha en tanke på att ge ut. Den första i serien, för det är såna där gulliga nummer på ryggarna som gör att man bara måste samla på sig hela serien, är Cannibal Women in the Advocado Jungle of Death. Lysande titel på en film, kanske inte lika väl genomförd alla gånger men klart underhållande. Filmen med nummer 2 på ryggen – The Day Time Ended, ser ut att vara lika underhållande om man får tro bilderna på omslagen. Men…

Jag får inget riktigt grepp om den. Jag vet att John ”Bud” Cardos ofta har fått i uppdrag att ta över en film när den förre regissören har fått sparken eller liknande. Jag har dock inte en susning om fallet är så just när det gäller denna film. Jag har inte säga att han har gjort ett dåligt jobb på nåt sätt egentligen men det är lite för mycket lågbudget när det gäller effektmakeri framför allt. Effekter i 70-tals sci-fi kan absolut vara underhållande, framtidsskildringar kan vara synnerligen innovativa. Det stämmer dock inte i det här fallet…

Snarare handlar det om tråkigt utförda stopmotionsekvenser utan själ och hjärta. Kameramontager är lite för slarvigt utförda för att det ska bli underhållande och historien i sig är bara… dum! Det som dock höjer filmer och faktiskt gör den lite intressant är rollbesättningen. Inget speciellt egentligen men det är roligt att se Jim Davis i en roll som inte är Jock Ewing i Dallas! Klen tröst för den plågsamma filmen kanske men klart värt att nämna i sammanhanget. Sen är filmen inte så lång heller, vilket är otroligt skönt när den slutar…

3/10

Guardians of the Galaxy – 2014 – Disney Distribuerar Marvel!

Jag må skämmas men allt som oftast har jag inte hört talas om det som ligger till grund för Marvel-filmerna nu för tiden. Bakgrunden till den här filmen är inget undantag. Det jag kände till sedan tidigare inför filmen var den trailer som jag hade sett på någon annan Blu-Ray från Disney. Att det är just Disney som ligger bakom släppet, eller åtminstone distribuerar den, ser jag som positivt. Ibland hör man en hel del negativa kommentarer om Disney och Star Wars episod VII men ser det ut på det här viset kommer inte jag att klaga i alla fall.

Äventyret i sig är väl inte jättemoget kanske. Det riktar sig sannolikt mot en målgrupp som är betydligt yngre än undertecknad. Jag har inget emot detta, det är underhållning, det är det viktigaste. Man ska inte tro att man får några överraskningar när det gäller moraliseringar och liknande. Den här bryter inte mot några konventioner. Har man sett en amerikansk hjältefilm har man sett alla skulle man slarvigt kunna säga. I just det här fallet är det frågan om ett antal personer som från början inte kommer riktigt överens men som senare finner hur samarbetet och det slutgiltiga målet sammansvetsar dem. Det är verkligen inte unikt. Men eftersom persongalleriet är så pass udda blir det underhållning av det i alla fall. Dessutom ser det jäkligt snyggt ut.

Förväntningarna jag hade på filmen var att det skulle vara en ganska humorbefriad film men där hade jag fel. Det är tvärtemot en mycket humoristisk actionfilm. Man har verkligen inte sparat på humorn någonstans. Det är klart att det inte handlar om crazykomik eller liknande. Det är helt enkelt de vanliga kvickheterna som brukar vara med i filmer som denna.

Lämpligen befinner man sig i övre tonåren för att tillgodogöra sig filmen på bästa sätt. Man kan nog vara yngre och fortfarande se den på ett bra sätt. Är man äldre som undertecknad fungerar det också bra. Med andra ord fungerar den för de flesta om man bara är medveten vad det är man tittar på. Jag gillar den och ser fram emot en uppföljare som enligt vad jag förstår är planerad till 2017. Den som väntar på något gott väntar inte för länge eller vad det är det heter. Fast jag vill inte vänta längre, jag vill se nästa film nu, med detsamma!

8/10

Bilder: ©2014 MARVEL. www.marvel.com

The Eliminators – 1986 – Det var tufft med en cyborg och en ninja!

Det här var en film jag såg i min ungdom. Jag antar att den nästan precis hade kommit ut då och det var helt klart en häftig film. På 80-talet var det häftigt om det fanns en cyborg och en ninja med och det gör det i den här filmen. Tillsammans med en tuffing och en kvinnlig forskare och vetenskapsman ger de sig efter skurken – som har stulit upptäckter som den kvinnliga vetenskapsmannen har gjort.

Det är en ganska stereotypisk handling om man ser till 80-talet. Det var kanske coolt en gång i tiden och möjligen kan man se någon form av kultstatus i filmen idag men på det hela taget är det en ganska värdelös film. Man får naturligtvis ta med i beräkningen att effekterna var helt ok när filmen gjordes och att de testosteronstinna skämten möjligen var roliga. Idag har filmen helt andra förutsättningar men jag gillar fortfarande Denise Crosby som spelar kvinnan. Hon är inte alls så klen och hjälplös som stereotypen säger. Snarare bekänner hon sig år den andra stereotypen, den som är starkare än hon ser ut och inte är rädd för att ta i även om hon skulle bryta en nagel. Detta utan att framställa henne på något annat sätt än kvinnlig.

Så… ser man filmen idag är det nästan enbart för Denise Crosbys skull, jag gillar henne. Handlingen har inte åldrats väl men samtidigt önskar jag att det gjordes fler sådana här opretentiösa filmer idag. Det är något visst med en film som bara kan gå i bakgrunden utan att man egentligen behöver hänga med i den. På det hela taget dock en besvikelse i vuxen ålder.

3/10

Ender’s Game – 2013 – Hur bra som helst!

Det är inte exakt uttalat hur långt in i framtiden filmen utspelar sig, klart är i alla fall att man för femtio år sedan utkämpade ett krig med en utomjordisk ras – The Formics. Nu rustar man för ett nytt krig. Det som är speciellt är att man har kommit till slutsatsen att barn är de mest lämpade att leda flottan. Extraordinära barn vill säga. Detta påminner mig om ett äventyr med Mandrake som jag läste i Fantomen när jag var liten. I det äventyret kidnappade människor rån framtiden barn i sexårsåldern som hade en exceptionellt hög IQ. Det är lite samma sak här. Det gäller inte kidnappning men det är bara de allra främsta barnen som kan komma ifråga att leda kriget.

Jag gillar vinkeln. Man utgår från dataspel och strategiskt tänkande och man kan väl säga att det redan idag är så att det är en yngre generation som är de allra vassaste på dataspel. Jag vet i alla fall att jag kommer till korta när det gäller dem. Det man också hävdar är att barn och ungdomar är oförstörda och därigenom är deras beslut mer ”rena” än om de skulle tas av någon vuxen.

Vi får följa Ender Wiggin, gestaltad av Asa Butterfield. Det är honom man har valt ut att lägga krutet på. Det finns förstås flera som har kommit i fråga men det är honom som Överste Graff (Harrison Ford) personligen ser som den bästa kandidaten. Dessutom brådskar det en hel del så man har inte råd att testa ytterligare personer för uppgiften. Det är mycket underhållande att se hur man anstränger sig till det yttersta för att göra honom till en ledare. Det gäller inte bara att klara dataspelen med briljans, man måste också besitta förmågan att få andra att följa. Som åskådare till filmen är det ganska uppenbart hur han ska få de andra att respektera honom men det är ändå riktigt kul att se hur han lyckas, gång efter gång. Hur han kommer in som underdog och får hela gruppen med sig till slut.

Jag kan alltså påstå att jag gillar sensmoralen i filmen. Det är inte allt för vanligt att jag tar den ståndpunkten så något extra måste ju filmen trots allt ha. Kanske känner jag igen mig, kanske var det precis vad jag behövde just nu. Men det spelar ingen roll, allt betygsättande, all kritik, är färskvara som är sann just i det ögonblicket den formuleras.

Men det är inte bara innehåll och sensmoral i filmen. Harrison Ford är fantastisk (när är han inte det?) och Ben Kingsley kan man knappast klaga på. Möjligen kan jag tycka att han inte får tillräckligt med tid för att utveckla några speciella egenskaper hos sig karaktär. Alla barn- och ungdomsskådespelarna i filmen är också mycket bra och det är väl naturligt att mest fokus, både i filmen och i den här recensionen läggs på huvudrollsinnehavaren Asa Butterfield. Han är faktiskt hur bra som helst! Och trots att han gestaltar rollen i blott femtonårsåldern har han redan många filmer bakom sig, The Boy in the Striped Pyjamas inte minst! Blir det inte en fullkomligt fantastisk skådespelare av honom ska jag äta upp min hatt, vågar man säga så?

Men varken innehåll eller briljant skådespeleri är nog för den här filmen! Den är också oerhört snygg. Framtidsteknologin är hur läcker som helst och science fiction elementen känns till och med realistiska. Man har lyckats att skapa en film som känns som äkta vara fast den innehåller teknologi som inte existerar (än). Oftast brukar man känna att det är snygg men att det fortfarande är en film. Här försvinner anknytningskänslan med filmen och det känns som en bit ur verkligheten. Det är bland det snyggaste jag har sett på länge faktiskt!

8/10

Bilder: © 2014 Ender’s Game Holdings LLC.  

Oblivion – 2013 – Fantastiska vyer och miljöer!

Om man plockar isär en films alla beståndsdelar, vänder och vrider på dem för att undersöka allt in i minsta detalj. Om man sedan sätter ihop allt igen, med full förståelse för alla beståndsdelar, vad får man då? Kommer man att få ett resultat som motsvarar helheten? Blir resultatet kontaminerat med för mycket information? Det enkla svaret är: därom tvista de lärde!

Anledningen till att jag tar upp frågeställningen är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till den här filmen. Den lider av stora problem samtidigt som vissa delar av den är hur storslagna, pampiga och välgjorda som helst. Mitt i alltihop finns skådespelarna med Tom Cruise i centrum. Han gör ett utmärkt arbete liksom de andra som är inblandade gör. Mest tid framför kameran får förstås Tom Cruise som är filmens hjälte och möjligtvis även antihjälte. Minst tid, i förhållande till namnets status, får Morgan Freeman. Det är inte många repliker han har och hans roll är inte särskilt viktig heller. Morgan Freeman gör den på rutin och visst är det ett bra namn att kunna visa upp i rollistan. Det är ett namn som lockar mig i alla fall!

Det som är riktigt bra med filmen är alla effekter och framtidsvisioner. Allt som har med detta att göra är hur bra som helst. Handlingen i sig är som bäst medioker, åtminstone på det sätt som den berättas. Det är rörigt och skulle jag komma på ett fyndigt superlativ som prefix hade jag använt mig av det. Det är förbannat rörigt! Jag säger inte att man inte klurar ut vad som händer till slut men det är lite för mycket konspirationsteori för min del. Det mesta känns det som att vi redan har sett och själva postapokalypstemat känns mest tröttsamt. Allt detta beror säkerligen på att det är ett olidligt lågt tempo i filmen. Man kunde ha kostat på sig att avslöja något mer om den slutgiltiga lösningen för att åtminstone hålla teoretikerna vakna. De som vill finna en mening med filmen. Som det är nu känns det som att man mest väntar på att den ska ta slut så att vi äntligen får veta det som hemlighålls för oss.

Mest känns det som att man försöker att kopiera något som redan har gjorts även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är man försöker att återberätta. Resultatet blir en actionfylld science fiction rulle med ett så lågt berättartempo att man mest hoppas på att den ska ta slut snarast möjligt. Men effekterna är som sagt bra…

4/10

The Blob – 1988 – En hittills osedd klassiker!

Det här är faktiskt en av de där klassiska skräckfilmerna från 80-talet som jag faktiskt inte har sett tidigare. Det finns de inom hushållet (host host) som hackar lite på mig ibland eftersom jag har missat några rejäla klassiker, men ändå påstår att jag är en autodidakt filmvetare. Det kan väl tyckas lite motsägelsefullt kanske men det har helt enkelt inte funnits tid att se allt jag skulle vilja. Och det lär sannolikt inte göra det i framtiden heller. Den eviga förbannelsen är nog att ständigt ha några osedda klassiker och inte ha tid att göra något åt det.

Som lök på laxen måste jag också erkänna att jag inte sett originalet från 1958 eller versionen från 1972 – Beware! The Blob. Den senare tydligen med komiska tendenser i regi av Larry Hagman. Hur som helst har jag alltid utgått från att originalet, med tanke på eran den gjordes i, var en produkt av det kalla kriget och således antikommunistisk propaganda. Uppenbarligen vet jag inte hur det ligger till med den saken egentligen men det är i alla fall inte fallet i den här nyinspelningen. Därmed inte sagt hur det hela egentligen hänger ihop. Det finns en logisk förklaring men det är bäst att man får denna serverad av filmen och inte av mig. Det skulle fördärva upplevelsen något.

Låt oss byta fokus till den här filmen. Att påstå att den skriker av 80-tal vore en underdrift. Den känns extremt daterad med allt vad det innebär. Det är förstås frisyrer och andra assessorer men även själva bildspråket och berättartekniken. Till och med själva historien känns om 80-tal. Det behöver inte vara någon nackdel men söker man en tidlös film lär man bli besviken. För min del lockar filmen både till skratt och till nostalgi. Jag finner det oerhört charmig i sin tidtypiska framtoning. Det finns förstås klichéer utspridda längs filmen som bara skulle kunna vara gjorda på 80-talet. De lyckas hålla sig på den underhållande sidan utan att någon gång bli löjliga. Det är en klassisk mosterfilm kan man säga, och det utan att egentligen ha ett klassiskt monster i sig.

Man skulle kunna tänka sig att själva varelsen, eller vad man ska kalla den där geléklumpen för, skulle vara dåligt gjord med tanke på filmens ålder men icke! Jag gillar effekterna skarpt! Det finns någon gång i filmen som det är tydligt att det handlar om bildmontage eller miniatyrer men det är bara en del av charmen. För allt medan geléklumpen växer, desto mer skräckinjagande ska den ju bli.

Och växer gör den! Från början är den väl någorlunda hanterbar men allt medan den växer – exponentiellt – desto farligare blir den, desto mer slukar den allt som kommer i dess väg. Man kan se skillnaden som att den från början är lite av en parasit som suger köttet ur skinnet på människorna medan den senare blir någon som kastar sig över allt som kommer i dess närhet. Slutet är häpnadsväckande och det finns som sagt en moralitet i filmen. Man kan välja att ignorera den och bara se det som en sci-fi skräckis eller så kan man faktiskt ta till sig vad filmen vill säga och förundras över den övergripande visheten filmen försöker förmedla.

Som en liten parentes kan jag väl nämna att det är aningen märkligt att det inte finns svensk text när utgåvan är svensk. Det står ju trots allt på svenska på omslaget. Inte för att det spelar mig någon roll men det kan vara bra att ta i beaktande om man verkligen behöver den där textremsan. Dessutom återfinner vi Paul McCrane som jag numera ser som ett känt ansikte i Cityakuten. Det var kul att se honom i en annan roll. I en ledande roll finns också Matt Dillons bror Kevin Dillon.

8/10

Pacific Rim – 2013 – Ju större desto bättre!

Regi: Guillermo del Toro

Action/Sci-Fi              

Det finns filmer om stora monster, det finns filmer om ännu större monster och så finns det Pacific Rim! Här har man gjort en poäng av att göra allting så stort som möjligt och även om man menar att man inte gjort hommage till Kaiju-filmerna (Japanska monsterfilmer) så är det ändå dessa som ligger till grund för stora delar av handlingen.

Det är inte specificerat vilket år filmen utspelar sig även om det någon gång nämns ett årtal som än så länge ligger i framtiden. Jag minns inte exakt vilket år det var men det var i alla fall inte så rysligt långt fram i tiden. Däremot är man väldigt tydlig med att poängtera själva bakgrundshistorien till vad filmen handlar om. Hur det första monstret kommer upp från havsdjupen, från en annan dimension, och hur man till slut lyckas ta kål på det. Att tre eller fyra större städer då ligger i ruiner. Det handlar om oerhört mäktiga varelser som kräver ett mäktigt motstånd. Därför utvecklar man så kallade Jaegers – enorma robotar som styrs av två piloter, en för varje hjärnhalva. Man beskriver hur fler av fler av dessa Kaiju kommer från havsdjupen och hur de ökar i storlek. När ingressen är slut har vi fått veta att människan fram till dess har klarat att hålla dessa gigantiska monster stången och att saker och ting är på väg att ändras…

Det kommer alltså inte att bli lättare att fajtas med dessa varelser än vad det dittills har varit. De kommer allt oftare fram och de blir allt svårare att försvara sig mot dem när de blir större och större. Hoppet står till en gigantisk mur som människan håller på att bygga. Jaegerprogrammet ska därmed avvecklas, något som ses som en direkt dödsdom av mänskligheten av de som är inblandade i projektet. En sista insats för att stoppa monstren inleds.

Det är svårt att få med allt in i minsta detalj av handlingen. Det är väl å andra sidan inte riktigt meningen heller men filmen är ganska komplex trots att det ”bara” rör sig om en actionfilm. Den är drygt två timmar lång och även om mycket av den är snygga actionscener finns det faktiskt en substans bakom också. Allt är inte pang på rödbetan som man skulle kunna tro. Det finns människor som är intressanta att följa och människor som aldrig skulle existera i verkliga livet. På många sätt påminner det om en serietidning, eller en superhjältefilm, men jag gillar sådana så jag ser inte det som något negativt.

Det man i första hand ser, är förstås inte dessa människors känslor utan de skimrande specialeffekterna. Guillermo del Toro hävdar i extramaterialet att man inte har gjort hommage till klassiska Kaiju monster och det stämmer säkert. Men vid några tillfällen har man i alla fall lånat bildspråket. Det är klart att det är frågan om destruktion och det är väl det vi vill se. Vi vill sen en bil, en buss eller en långtradare kastas som en vante eller bara vara så där onödigt i vägen att den trampas på.

Det mesta är förstås inspelat med greenscreen. Ja, det är väl allt förresten. Datoranimeringsprocessen måste ha varit långdragen och det ser riktigt bra ut det mesta av tiden. I några enstaka scener ser det nästan ut som om det var konventionella miniatyrer men jag antar att detta trots allt är hommage! Jag gillar det! Det gör det mera levande samtidigt som det ser fantastiskt mycket bättre ut än traditionella kulisser. Den som har sett en japansk monsterfilm vet precis vad jag menar. Det här är riktigt underhållande action! Snyggt är det också!

8/10