A Touch of death - 1988 - Fulcis bästa film?

A Touch of death

Aka: When Alice Broke the Mirror

1988

Komedi/Horror

  

A Touch of Death handlar om den travälskande mördaren Lester Parson, en stor skäggig man med glasögon, som söker efter rika änkor i kontaktannonser. Dessa kvinnor lurar han hem till sig och har ihjäl för att sno åt sig deras försäkringar, men också för att få sig en bit människokött att smaska på. Dock uppstår det trubbel när Lester får se på TV:n att polisen gjort Fantombilder på honom som snart skall visas upp för allmänheten. Man berättar på nyheterna om en kraftig medelålders man med skägg. Han blir då stressad, rakar av sig skägget, färgar håret och slutar använda sina glasögon. Ännu mer problem dyker upp, i och med att någon börjar ta efter Lesters tillvägagångssätt när han mördar, en så kallad ”Copycat”. Lester blir nervös och bestämmer sig för att försöka få tag på sin plågoande.

Detta är enligt många Lucio Fulcis absolut ”slafsigaste” film. Den visar upp det mörka och sinnessjuka hos en människa, i detta fall psykopatkannibalen Lester Parson. Fulci har även valt att använda sig av en hel del ironi, något som märks på kvinnorna som mördas. Alla är dom väldigt fula, tänk er en kvinna med grova svarta skäggstrån i hela ansiktet. Musikvalet, framfört av Carlo Maria Cordio, är också det ganska så märklig och ironisk. Det blir tack vare detta väldigt svårt att sätta ut en genre för denna film, stundtals är den väldigt mörk och bisarr, för att i nästa stund bli en komisk rulle.

Nu läser ni och tänker: Lucio Fulci och komedi – en omöjlig kombination. Men jag vill nog trots allt påstå att det här ÄR en komedi, åtminstone med Fulci-mått mätt. Visst innehåller den så mycket Gore som man kan förvänta sig av ”The Godfather of Gore” och ett riktigt makabert tema. Men man kan inte låta bli att tänka att Fulci nästan driver med sig själv och är det inget annat som avslöjar det, så gör i alla fall det paradoxala soundtracket det.

Vad kan man berätta om denna film? Lester Parson eller Brett Halsey som han egentligen heter gör vad han ska i denna lågbudget skräckis. Han är enligt mig en ganska tafatt skådespelare, men han är rolig. Brett Halsey är filmens enda huvudrollsinnehavare och de andra som är med är antingen offer eller annan utfyllnad för filmen. I fotot har Fulci som vanligt sin egna lilla stil med extrema närbilder. Som så ofta i Fulcis filmer är närbilder på ögon för att förmedla rädsla och/eller visa extrema FX’s där det bland annat skärs i ögon. Bra exempel på detta är ur filmerna The Beyond, The New York Ripper och Zombie 2- Flesh Eaters. 

Det är så svårt att med ord förklara denna film, mitt råd är att man ser den och bildar sig en egen uppfattning, jag lovar, du kommer antingen älska eller hata den - inget där emellan. Jag tror det nästan är ett krav att man har viss kännedom om Fulcis filmskapande för att uppskatta den till fullo. Utan den förkunskapen är risken överhängande att man tar det här på allvar och resultatet skulle i så fall bli en nästan ofattbart usel film. Förutom detta är filmen inte speciellt svårförstådd, budskapet är enkelt och tydligt och även om spekulationerna kanske skenar åt fel håll ibland, leder den ändå tittaren på rätt spår till slut. Det är en synnerligen genomtänkt film där inget sker på slump.

A Touch of Death eller Quando Alice Ruppe Lo Specchio som den blev titulerad till i Italien blev en av Lucio Fulci’s sista filmer. Till skillnad från hans andra lite senare filmer så är detta, enligt mig, en mycket bra film med sjuka kameraåkningar, grisiga specialeffekter och en helskön mördare, Lester Parson. Så alla ni som älskar italiensk ultra-vålds skräck bör ge denna film den chans den verkligen förtjänar. Se den och känn en touch av döden! 

Om inte det här är Fulcis bästa film så är det bra nära i alla fall!

Martin Persson

Tommy Söderberg

Recension: Goda Grannar

Goda Grannar – Det här var en typisk 80-tals serie skulle jag vilja påstå. Jag tror inte att den skulle ha blivit särskilt långlivad idag. Men å andra sidan gick den bara i tre säsonger när det begav sig också! Första säsongen är otvivelaktigt den bästa, karaktärerna är fortfarande intressanta och det mest intriger i fastigheten. Den som inte minns serien eller vet vad den handlar om bör få reda på att det förhåller sig precis som det låter. Det handlar om ett hyreshus i Stockholm, de som bor där och vilken grannsamverkan de har med varandra. Jag kan konstatera att det vore trevligt att ha så bra kontakt med sina grannar som personerna i serien har men samtidigt skulle det nog gå mig på nerverna! Det är verkligen alla för en och en för alla när det gäller! Andra och framför allt tredje säsongen, som dessutom består av färre avsnitt än den första, är inte lika bra. Det känns som om manusförfattarna har fått lite idétorka och de inbördes relationerna och en del vardagshändelser känns lite styltade och konstgjorda. På det hela taget dock en underhållande serie att spendera tid på om man inte har något annat för sig. Det är svårt att sätta ett betyg på en hel serie så här så jag tänker heller inte göra det men jag tycker som sagt att det är underhållning på hög nivå. Och vet Ni vad? Det är faktiskt lite intressant att få veta vad som ska hända i nästa avsnitt mest hela tiden!

Recension: Unknown

Unknown – Fem personer vaknar upp i ett rum, några är fastbundna och ingen vet var eller varför de är där. Faktum är att ingen minns någonting om vilka de är eller något annat. När jag läste detta så gick mina tankar främst till två filmer – Saw och Cube, som detta verkade vara en blandning av. När jag sett en bit på den så plockade jag bort Saw helt och hållet från ekvationen och kvar var då Cube, dock utan att vara i närheten lika hemlighetsfull. Handlingen är ganska ologisk, varför skulle alla ha tappat minnet samtidigt? De verkar oerhört långsökt och drar ner betyget. Agerandet mellan de olika karaktärerna, hur de plötsligt minns fler och fler fragment om vilka de är, är väl ok men framåt slutet blir det lite för rörigt. Det är svårt att hålla reda på vem som är vem och hur den historia som utspelar sig utanför den lokal där de hålls inspärrade är relevant. Den blir mest pannkaka av alltihop faktiskt. Ok att utöka referensramen med kanske men inte så mycket mer om jag får säga min mening. 

4/10

A Serbian Film - 2010 - Kretsar kring pornografi

A Serbian Film

Aka: Srpski Film

Regi: Srdjan Spasojevic

2010

Drama/Thriller

Milos är en före detta porrskådis, men inte vilken porrskådis som helst! Han är en legend i branschen och om ingen annan kan få upp den så kan han. Han kan hålla stånd hur länge som helst men är som sagt pensionerad. Han har en fru och en son och vill helst av allt tillbringa tiden med dem. När han blir erbjuden en roll i en ny gigantisk porrproduktion blir han fundersam. Egentligen vill han inte utan trivs med sin pensionering från branschen, men pengarna han erbjuds är så löjligt mycket att han skulle kunna klara sig resten av livet på gaget. Han går, efter en del beslutsångest, med på kontraktet men fattar misstankar när han inte får veta någonting om filmen han ska medverka i. Det är enda sättet att få hans ansiktsuttryck äkta menar regissören och Milos köper till en början det resonemanget. Efter hand så inser han dock att filmen är av en sådan extrem natur att han inte vill vara med längre, men att hoppa av visar sig vara lättare sagt än gjort!

Det var med spänd förväntan jag tog mig an den här filmen. Jag hade hört mycket om den och läst om hur extrem den var och det gjorde förstås att mina förväntningar höjdes ännu mer! En film som påvekar åskådaren med känslor är en bra film i min bok oavsett vilka känslor det är som påverkas. Samtidigt är det onekligen så att stora förväntningar sällan införlivas och de största besvikelserna brukar vara filmer man bollat upp förväntningarna inför.

Att filmen skulle kretsa kring pornografi var väl kanske inte så oväntat, men särskilt pornografisk är inte filmen. Det finns ingen penetration alls synlig i bild och nakenscenerna är också oväntat få. Jag ser egentligen inget konstigt i att filmen beskriver en pornografisk värld utan att för den skull vara pornografisk själv. Faktum är att jag tror att detta höjer behållningen en smula. Det blir inte bara grafiskt sex för sakens egen skull, man får tänka sig lite själv vad som händer och det är i 99 fall av hundra att föredra framför att visa alldeles för mycket. Åskådarens fantasi brukar vara mycket starkare än vad någon filmskapare klarar av att visualisera i alla fall!

Men är filmen stark då? Väcker den ångest? Lever den upp till förväntningarna? Nej, det gör den väl inte! Filmen är ganska seg och handlar mest om Milos förfall och dekadens. Det handlar mer om honom och hans ångest för vad han tvingas göra än om de han sätter på. Det är helst klart att det bara finns offer i filmen, och det är väl kanske ett bra sätt att berätta det på. Är det en gliring till den riktiga porrindustrin att alla är offer för profitens makt så funkar det väl ganska bra men jag skulle vilja känna mer av de övrigas hjälplöshet i situationen.

Men även om filmen är seg är den gravt depraverande, man tänjer på gränser på ett sätt som jag aldrig sett förr och när den börjar närma sig sitt slut är den absolut inte seg längre. Man har sugits in i filmen och är intresserad av vad den ultimata förödmjukelsen kommer att bli. För man inser ganska snart att filmen hela tiden kommer att försöka toppa sig själv när det gäller ultraperverterat sex och det gör den också! De avslutande minuterna är bland det grövsta jag har sett i filmväg och faktum är att filmen slutar på ett sådant sätt att perversionerna ändå fortsätter. De sitter fast i skallen på en och det gör att jag håller den här filmen bra mycket högre än ytliga filmer som bara vill chocka oss med grafiskt våld!

Recension: Summer Scars

Summer Scars – Några ungdomar som tagit sig ut i skogen för att skolan suger har planerat att ha lite kul. Det är inte frågan om sex och droger kanske, de är lite för unga för det, men kul ska de ha i alla fall! De har stulit en moped som de ska provköra på de krokiga skogsvägarna och det bär sig inte bättre än att de kör på en man som letar efter sin hund. De tror att de har dödat honom och flyr snabbt från olycksplatsen, men det dröjer inte länge förrän han har hittat dem och dyker upp. Han visar sig inte alls vara arg utan blir kompis med dem snabbt. Men om han verkligen är så välvillig som han först verkar kan man tvivla på när han förändras och istället börjar tyrannisera dem! Jag gillar förutsättningarna här och eftersom det är frågan om en brittisk film så är realismen mycket god, skådespelarna är också utmärkta och det hela är mycket trovärdigt. Filmen är som bäst under den tid när det verkar som om mannen som bara tycks vilja dem väl är på väg att förändras och ha en baktanke. När förändringen är ett faktum är det förvisso fortfarande bra, men det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Spänningen är hygglig men någonstans faller det och blir inte lika bra som det först verkar. Finns det en sensmoral i filmen så är det att man inte ska ge sig på dem som är mindre än sig själv, ställa upp för varandra och för sin rätt. 

5/10

Recension: Season of the Witch (2011)

Season of the Witch (2011) – Jag gillar den här filmen, inte för att den är historiskt korrekt för det betvivlar jag starkt. Men jag gillar filmer som utspelar sig i historisk miljö, jag gillar riddare och jag gillar övernaturligheter, svart magi och fantasy. I den här filmen får jag allt ovanstående och jag får Nicholas Cage och Ron Pearlman. Dessutom får jag Christopher Lee i en liten roll och det finns väl sämre man kan råka ut för. Handlingen i sig är väl inget att jubla över men det är en underhållande äventyrsfilm och resan med häxan som ska ställas inför sin dom är underhållande. Det finns vissa datorgenererade effekter men jag börjar bli så tröt på att klaga på dessa att jag helt enkelt accepterar dem, dessutom börjar de numera bli bättre och bättre. Något som är lite ovanligt är att man faktiskt vågar sig på att kritisera kyrkan, man hävdar på flera ställen att kyrkan utgett sig för att vara Guds sändebud men i själva verket mördat, torterat och spridit annan ondska i Guds namn. Inget som någon något så när intelligent människa inte visste ändå, men det är ganska ovanligt att vi får så starka sensmoraliska påhopp från Hollywood! Det är inte en film som tar mig med storm men den är sm sagt underhållande och den lyckas också med bedriften att faktiskt överraska lite i slultet, det är inte allt för vanligt nuförtiden.  

7/10