Recension: Daylight Fades - 2010

Daylight Fades

Regi: Brad Ellis

2010

Drama

Elizabeth och Johnny har precis träffats och inlett ett kärleksförhållande när Johnny råkar ut för en allvarlig trafikolycka. Det är ovisst om han ska leva eller dö och lösningen på det hela kommer från oväntat håll. Han blir räddad, men inte på vilket sätt som helst. Från sjukhussängen till en mörk källare och när han vaknar har han betydligt fler frågor än svar. Dessa svar är enkla men ändå komplicerade. Han har helt enkelt blivit omvänd till en vampyr och har nu evigt liv. Men kan man verkligen kalla det för liv? Hans samvete är i vägen när det gäller att tillgodose sitt behov av mänskligt blod. Men har han egentligen något val? Vampyrens instinkt kommer ifråga, hur mycket är egentligen det fria valet och vad är den naturliga vägen för en vampyr?

Jag har inte för vana att baktala de som skickar mig filmer att recensera – men varför i hela fridens namn har man beskrivit den här filmen som skräck på baksidan? Är det för att sälja fler exemplar av den? Jag vet inte och jag hoppas någonstans att det beror på ett misstag för skräck är det då rakt inte. Åtminstone inte om man inte räknar Twilight som skräck, jag gör inte det. Men vänta nu, slut inte läs, för det här är bra mycket bättre än vad Twilight någonsin har varit även om det i mångt och mycket handlar om en kärlekshistoria. Förresten står det också på omslaget att man nog tycker om det här om man gillar Twilight och Vampire Diaries och det kanske man gör. Jag, å min sida är väl inte särskilt förtjust i någotdera men gillar den här filmen. Hur man än vänder sig har man ändan bak eller vad man säger.

Någonstans i ursprunget blev vampyrer erotiska varelser som lär passa ihop med sadomasochistiska böjelser. Jag säger ursprunget för jag syftar naturligtvis på de filmer som har befäst vampyrismens mytologi i de tidiga åren. Att Nosferatu inte är någon vidare erotiskt laddad filmatisering är inte poängen utan snarare alla de filmer som är det. Det är vackert filmat och jag kan förstå hur man kan dra paralleller till Twilight. Men där den kanske riktar sig mera till en något yngre publik känns den här betydligt mognare och behandlar inte bara själva romansen utan även den ångest som den nyomvände vampyren känner inför sin framtid.

Skådespeleriet är bra och det känns som att var och en av aktörerna noggrant har valts ut till sin roll. Det är inga superkända skådisar kanske, men som jag alltid brukar hävda finns det klara fördelar med mer okända namn. De är inte förknippade med några andra roller och slutresultatet blir ofta mer realistiskt.

I korta ordalag är det här en mer mogen historia än vad de moderna vampyrfilmerna med glittrande vampyrer klarar av att ge oss och jag välkomnar det. Vampyrer är inte min största passion i filmvärlden men när man gör det så här smakfullt är det en fröjd att skåda hantverket.

Recension: Clash of the Titans - 2010

Clash of the Titans

Regi: Louis Leterrier

2010

Action/Fantasy

Det är en tid när människorna fått nog av de gamla Gudarna och revolterar för att ledas av människan själv. Zeus och de andra Gudarna, som älskar människorna, lever på deras kärlek och böner, medan hans bror Hades – underjordens härskare, frodas av deras rädsla för honom. Mitt i allt detta räddas Perseus ur havets vågor av en fiskeman som adopterar honom och uppfostrar honom som om han vore hans egen son. Många år senare, när revolten nått sådan storleksordning att människan raserar Zeus staty utanför staden Argos uppenbarar sig Hades och dödar alla som är i närheten inklusive Perseus adoptivfamilj. Enbart Perseus överlever, ännu inte medveten om att han är Zeus avkomma och således en halvgud! Enbart han kan stoppa Gudarnas planer på att skicka Kraken för att förstöra Argos och allt liv där men för att besegra Kraken måste han först besegra Medusa!

Det var faktiskt inte särskilt länge sen jag såg Clash of the Titans från tidigt åttiotal med Harry Hamlin i rollen som Perseus, en film som jag blev ganska besviken på. Därför var det med stort intresse som den här nyare versionen av filmen införskaffades. Jag kan väl inte förneka att jag spytt galla över mången nyinspelning men har under senare tid intagit en mera flegmatisk inställning till dem. Jag stör mig inte på deras existens och ser dem helt enkelt som fristående filmen mer än nya versioner. Ibland är det dock svårare att låta bli jämförelserna och speciellt när man upplever att den nya historien inte riktigt följer den väg man önskar.

Här tycker jag att man har missat lite på just den punkten. Det är många viktiga händelser som berättas på ett klumpigt sätt eller rent av i fel ordning. Man har gjort Pegasus svart istället för vit och spegelskölden utelämnas helt och hållet. Men det är ett högt tempo i filmen och när den väl kommit igång så att säga är den mycket underhållande. Man kan ignorera problemen med historien och koncentrera sig på actionscenerna i stället.

Att kalla de visuella effekterna för fantastiska är förstås lockande, men det krävs så mycket numera för att de ska kunna uppnå ett sådant epitet att jag inte tänker fastna i den fällan. Det är helt klart välgjort och till och med mycket välgjort på sina ställen och vissa scener, som när männen slåss mot gigantiska skorpioner, eller en liten snabb scen som involverar en viss mekanisk uggla, refererar mycket bra till originalfilmen tycker jag.

Skådespeleriet är bra och involverar en rad kända skådespelare: Sam Worthinton som Perseus, Liam Neeson som Zeus och Ralph Fiennes som Hades men det fattas sånt som ingen skådespelare kan ersätta, det finns inget vidare djup i historien. Medusa är välgjord och Kraken likaså men det är ändlösa actionsekvenser som gör filmen sevärd inte dess innehåll. Det blir lite väl enkelt många gånger, i originalet fick Perseus kämpa lite grand för att kunna rida på Pegasus till exempel, här låter hästen bara honom bestiga den utan vidare.

Mytologiskt sett är den här filmen en katastrof men det var väl å andra sidan originalet också. Actionmässigt är den däremot mycket underhållande och effekterna är faktiskt snyggare än Ray Harryhausens anno 1981!

Recension: Convent of Sinners - 1986

Convent of Sinners

Regi: Joe D’Amato

1986

Drama

Susanna våldtas av sin far i ung ålder och skickas sedan mot sin vilja till ett kloster för att sona sina synder. Där blir hon kär i en ung präst som visar sympati för hennes situation och hon får även abbedissan på sin sida. De andra nunnorna visar emellertid avundsjuka och gör livet surt för henne. Framför allt får hon abbedissans närmaste underhuggare emot sig eftersom denne är för att bli brädad av den nyanlände. Allehanda anklagelser yr i luften, som att hon skulle vara besatt av Djävulen t.ex. Allt medan maktkampen pågår ägnar sig dock nunnorna och synd… riktig synd!

Under förtexterna står namnet Dario Donati som regissör men det är bara en av Joe D’Amatos många pseudonymer. Joe D’Amato är förresten inte heller regissörens riktiga namn men jag väljer ändå att använda det eftersom han faktiskt är mest känd så, egentligen hette han Aristide Massaccesi.

När man då hittar filmer med denne Joe D’Amato bakom kameran vet man att man kommer att få något speciellt, kanske inte alltid i positiv bemärkelse, men killen visste hur man skulle ta ut svängarna och han använde väldigt ofta sex i sina filmer. Det är ju också ett av de största kännetecknen inom nunnefilm så det verkar ju lovande.

Som titeln alltså antyder så utspelar sig filmen på ett kloster, ett nunnekloster närmare bestämt. En miljö som tycks vara som ett himmelrike för Joe D’Amato med sina perversioner och udda sexuella böjelser. Här exploaterar han med stor framgång men trots det har det Ingenstans smugit sig in några riktigt grova scener, som närbilder på penetrering eller könsorgan. Filmen är dock fullspäckad med softcore sex. Ibland bara antydd lesbianism och ibland mer tydlig onani, dessutom finns där ett par heterosexuella relationer. Vinklingen på filmen är både politisk och religiös oftast t.o.m. på samma gång och det är däri den största behållningen ligger.

För det här är faktiskt en ganska komplex film under den ytliga fasaden, som man kan säga handlar om maktkampen på ett nunnekloster. Sexet kan man egentligen sätta i parantes och fokusera mer på hur man anklagar varandra för att vara besatta av djävulen och annat som finns till hands. Självklart hjälper allt sleaze till att hålla stämningen uppe och man sitter och väntar på hur mycket regissören ska våga chocka oss. Jag kan nog säga med ganska stor sannolikhet att Joe D’Amato hade kunnat ta ut svängarna betydligt mer och att han gjort det i ett flertal andra filmer också. Killen slutade ju trots allt sina dar med att, mer eller mindre, producera hårdporr.

Men lagom är bäst och jag tycker att den här filmen är en väl avvägd maktkamp/chockerande sex.