Recension: Daylight Fades - 2010



Daylight Fades
Regi: Brad Ellis
2010
Drama

Elizabeth och Johnny har precis träffats och inlett ett kärleksförhållande när Johnny råkar ut för en allvarlig trafikolycka. Det är ovisst om han ska leva eller dö och lösningen på det hela kommer från oväntat håll. Han blir räddad, men inte på vilket sätt som helst. Från sjukhussängen till en mörk källare och när han vaknar har han betydligt fler frågor än svar. Dessa svar är enkla men ändå komplicerade. Han har helt enkelt blivit omvänd till en vampyr och har nu evigt liv. Men kan man verkligen kalla det för liv? Hans samvete är i vägen när det gäller att tillgodose sitt behov av mänskligt blod. Men har han egentligen något val? Vampyrens instinkt kommer ifråga, hur mycket är egentligen det fria valet och vad är den naturliga vägen för en vampyr?

Jag har inte för vana att baktala de som skickar mig filmer att recensera – men varför i hela fridens namn har man beskrivit den här filmen som skräck på baksidan? Är det för att sälja fler exemplar av den? Jag vet inte och jag hoppas någonstans att det beror på ett misstag för skräck är det då rakt inte. Åtminstone inte om man inte räknar Twilight som skräck, jag gör inte det. Men vänta nu, slut inte läs, för det här är bra mycket bättre än vad Twilight någonsin har varit även om det i mångt och mycket handlar om en kärlekshistoria. Förresten står det också på omslaget att man nog tycker om det här om man gillar Twilight och Vampire Diaries och det kanske man gör. Jag, å min sida är väl inte särskilt förtjust i någotdera men gillar den här filmen. Hur man än vänder sig har man ändan bak eller vad man säger.

Någonstans i ursprunget blev vampyrer erotiska varelser som lär passa ihop med sadomasochistiska böjelser. Jag säger ursprunget för jag syftar naturligtvis på de filmer som har befäst vampyrismens mytologi i de tidiga åren. Att Nosferatu inte är någon vidare erotiskt laddad filmatisering är inte poängen utan snarare alla de filmer som är det. Det är vackert filmat och jag kan förstå hur man kan dra paralleller till Twilight. Men där den kanske riktar sig mera till en något yngre publik känns den här betydligt mognare och behandlar inte bara själva romansen utan även den ångest som den nyomvände vampyren känner inför sin framtid.






Skådespeleriet är bra och det känns som att var och en av aktörerna noggrant har valts ut till sin roll. Det är inga superkända skådisar kanske, men som jag alltid brukar hävda finns det klara fördelar med mer okända namn. De är inte förknippade med några andra roller och slutresultatet blir ofta mer realistiskt.

I korta ordalag är det här en mer mogen historia än vad de moderna vampyrfilmerna med glittrande vampyrer klarar av att ge oss och jag välkomnar det. Vampyrer är inte min största passion i filmvärlden men när man gör det så här smakfullt är det en fröjd att skåda hantverket.