Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

Recension: Final Destination - 2000

Final Destination

Regi: James Wong

2000

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Alex Browning (Devon Sawa) ska tillsammans med sin klass åka till Frankrike. Strax innan de lyfter ser han framför sig hur planet han just satt i, exploderar i ett eldhav och samtliga passagerare dör. Panikslagen försöker han övertyga de andra passagerarna om vad som kommer att hända och under tumultet kastas Alex och fem andra personer av flygplanet. Alla är irriterade på honom, men när då flyget lyfter och gör precis det som Alex sa att det skulle göra, explodera. De blir chockade men samtidigt glada inombords att just de inte var med på planet. När Alex sedan försöker återgå till ett normalt liv kommer han till insikt om att det var ödesbestämt att han och de andra överlevande skulle möta döden i olyckan. En efter en går de en brutal död till mötes. Alex och de vänner han har kvar i livet måste nu slå sig ihop för att ändra ett till synes orubbligt öde. Men kan man lura döden?

Jag tror att det är säkert att säga att varje individuell person har olika känslor för döden, en del är rädda för den, andra förnekar sina känslor för den och en del tycker att den är välkommen när den kommer.

Final Destination är en mycket cool mystisk skräckfilm med anständigt bra skådisar, Kerr Smith var kanske lite irriterande och den första delen av filmen var lite seg. Specialeffekterna var bra på många ställen och speciellt bra när planet exploderade. Gillar även scenen med den brutna kraftledningen.

Atmosfären speglas runt en oförklarlig karaktär som förföljer dom och dödar dem en efter en, nämligen döden. Tonårsföräldrarna lämnas väldigt mycket utanför historien, om det är något man ska klaga på. Något jag inte tyckte var så bra heller var att man aldrig fick reda på varför Alex hade förvarningar.

Det stora problemet med filmen var kanske att de inte såg ut som tonåringar, den enda som gjorde det var Devon Sawa som är underbar som Alex. Han hanterar sin karaktär från en vanlig kille till att bli isolerad psykiskt inombords på ett helt strålande sätt.

För det mesta är tonårsskräckfilmer så att en galen mördare springer runt och dödar med ett skarpt föremål, men Final Destination är för smart för att falla i den klichén. Om du gillar helt galna dödsscener så får du inte missa uppföljaren, den är rysligt bra den också och har ännu mer galna mord.