Not My Kid
Regi: Michael Tuchner
1985
Drama
Av en ren tillfällighet framkommer att paret Bowers femtonåriga dotter
Susan (Viveka Davis) är en drogmissbrukare. Detta är naturligtvis något som
bara händer andras ungar och inte ens egna barn, men hur obehagligt det än må
vara måste den framgångsrika kirurgen Frank (George Segal) och hans fru Helen
(Stockard Channing) krypa till korset och slutligen medge att de behöver hjälp.
De söker sig därför till ett behandlingsprogram för unga missbrukare i Susans
situation, men vägen är lång och förnekelserna många. De måste nu stötta
varandra i vått som i torrt och framförallt tänka på vad som egentligen är i
deras dotters bästa intresse.
Skulle man enbart sätta ut betyg
eller omdömen på intentioner och budskap skulle den här TV-filmen få högsta
eller åtminstone ett väldigt högt betyg. Nu är det ju förstås sällan så enkelt
och även om budskapet naturligtvis är viktigt och ögonvrån hålls fuktig i stora
delar av filmen finns det en del andra problem som inte kan ignoreras och som följaktligen
kommer att avspegla sig en smula på omdömet.
Det första och viktigaste, men
ack så svåra att sätta fingret på, är att oavsett hur stark en film av det här
slaget är, så önskar man att den vore starkare. Man vill knappt se något för alla
tårar och klumpen i magen ska växa sig så stark att man verkligen ser det som motbjudande
propaganda emot drogmissbrukets träsk. Men hur man når denna nivå är alltså
svårt att sia om. Kanske kräver det, det där lilla yttersta av skådespelarna
som man ytterst sällan får ur dem i en TV-produktion? Det säger jag inte för
att jag tycker skådespelarna gör ett dåligt jobb här, tvärtom, jag tycker de
alla är mycket stabila. Det är också ett manus som tilltalar mig, där ömsom
dottern – knarkaren, och föräldrarna når olika delar av förnekelsestadium.
Dottern, å sin sida, förnekar naturligtvis först att hon över huvud taget
använt sig av droger, för att sedan mjukna upp och avslöja mer och fler ingredienser
ur hennes breda drogpallett. Föräldrarna slåss med andra delar, vad för fel de
gjort, om de varit dåliga föräldrar, om kunde de ha gjort mer eller upptäckt problemen
tidigare. Bitvis känner man en enorm frustration över de absurda resonemang
föräldrarna för, både mot varandra med skuldkänslor etc., men också mot sig
själva, men samtidigt är det helt naturligt och det vore märkligt om man inte
skulle reagera just på det sättet.
Om drogrehabiliteringsmetoden som
presenteras i filmen fungerar i verkligheten har jag ingen om, men att stärka
självkänslan hos de unga som det på något sätt gått fel med i samhället genom
att förena dem med likasinnade, som kommit längre i sin kamp mot drogerna
verkar fullständigt logiskt för mig. Det är också mycket tydligt att denna
grupp ska finnas där både för att genomskåda missbrukarens lögner (som ju före
detta knarkare torde han väldigt lätt för att känna igen) och som gruppstöd när
den utsatta personen behöver det. Jag gillar speciellt scenerna som hanterar
just dessa bitar. Bekännelserna från både knarkare och föräldrar i en sorts
gemensam gruppterapi är filmens starkaste och man känner kärleken som trots
allt finns där i botten och även om ett eller annat hårt ord växlats i stridens
innersta hetta förstår man hur mycket de egentligen betyder för varandra.
Så ge denna film en chans, tänk
inte att det bara händer andra. Det kan faktiskt vara närmre dig själv än du
tror…
