The Deep

The Deep – Både själva omslagsbilden och den text som pryder den för tankarna till Steven Spielbergs Hajen från 1975. Tydligen är det samma författare bakom den här och det märks ganska tydligt. Det hade nog inte varit något direkt tvivel även om det inte hade stått med stora bokstäver överallt! Men det rör sig ingalunda om någon blodtröstig haj eller något annat sjömonster utan om ett sjunket skepp, narkotika och vad människorna runt omkring kan tas sig för i sin ambition att lägga beslag på knarket. Några eldsjälar finns det förstås som lever för att bärga det som är värdefullt ur ren historisk synpunkt och det är de som handlingen centrerar sig kring. Allt som allt en riktigt bra film som håller ett lagom tempo och avslöjar lagom mycket av vad som döljer sig i djupet för att hålla intresset uppe. Den kanske inte har åldrats särskilt väl men charmen finns onekligen kvar! 

7/10 

Alone - 2002 - Varje gång vi är inuti psykopatens huvud, är det alltid en massa olika svaga röster...

Alone

Regi: Philip Claydon

2002

Thriller

Skrivet av: Linda Snöberg

Upplev rädslan när du sugs in i en rubbad hjärna av Alex. Plågad av skakande röster från sitt förflutna, försöker Alex fixerat att hitta en kvinna som kan sätta stopp för skräcken i en plågad själ. Alex börjar plåta och förfölja Sarah (Caroline Carver), skicka kärleksbrev till henne och tillslut göra inbrott i hennes hus. Alex Injicerar dem med en drog som gör att deras muskler blir förlamade och därefter har en romantisk måltid med dem, men efterrätten är allt annat än söt och när Alex oundvikligen tappar fattningen i situationen blir saker och ting vidriga. Under tiden arbetar två poliser med ett fall där en ung kvinna hittats död i slutet av trappan i ett hus där hon bodde ensam. Detektiven Hannah (John Shrapnel) och hans rebelliska partner, Jen (Isabel Brook), börjar komma allt närmare för att kunna stoppa mördaren, så de använder sig av ett omedvetet överlevande offer, Charlotte (Laurel Holloman) som håller på att återhämta sig på sjukhuset, som bete. Men allt går inte som dom har planerat…

Detta är en tekniskt bra gjord film och ljudeffekterna är magnifika och riktigt bra. För det mesta är det mörker i filmen, med en massa scener där kameran rör sig snabbt och man använde sig utav en del stillbilder. I mitt tycke så förstärkte det oftast filmen, men på en del ställen kändes det inte rätt att använda sig av det. Så varför valde man att göra så? Kanske var det för att man skulle få en mera ryslig effekt eller bara helt enkelt göra det lite annorlunda, vad vet jag!? Ibland kunde man ju inte se vad som hände eller var det kanske det som var meningen, att de ville fokusera sig på stillbilder och annat för att det inte hände så mycket just då.

Hela filmen är filmad med användning av ett blått filter, så allt var lite blåskimmrigt, det var effektfullt och skapade mer spänning på något sätt. En del av våldsscenerna är perfekt filmade och väldigt grafiska. Att använda sig av perspektivet att man ser allt genom mördarens ögon är inget ovanligt, men här görs det på ett genuint sätt och det hela blir mycket kusligt.

Det är gjort ett utomordentligt jobb med Alex, den hemska psykopatiska mördaren med sin egna fruktansvärda anledning att dräpa den oskyldige på sitt eget lilla sätt. Varje gång vi är inuti psykopatens huvud, är det alltid en massa olika svaga röster som pratar eller skriker, vilket får oss att förstå att den här personen hade en svår barndom.

En sista utvärdering då: Trots klar yrkesskicklighet, ljudet är överraskande bra, skådespelarna gör ett kanonjobb, kameran sveper förbi som ett racerlopp och en massa stillbilder, men varför förstöra filmen med ett så ruttet slut. Man blir verkligen besviken, snacka om handlingsförlust. Men det fick ju en att tänka till och man lämnas med en massa ouppklarade frågor. Det är säkert menat att det ska vara så. Kanske kommer det en uppföljare som ska få oss att förstå mer …

Adventures in Babysitting - 1987 - Det kan man visst kalla "äventyr"!

Adventures in Babysitting

Regi: Chris Columbus

1987

Komedi/Äventyr

Skrivet av: Linda Snöberg

Chris (Elisabeth Shue) har en stor kväll framför sig med sin älskade pojkvän Mike (Bradley Whitford). Men i sista sekund så blir allt inställt för att han ska passa sin sjuka syrra. Chris deppar och bestämmer sig för att sitta barnvakt åt familjen Andersson istället, där finns Brad (Keith Coogan) och Sara (Maia Brewton) som är 2 livliga barn och Brad är dessutom hemligt kär i henne. Hennes bästa kompis Brenda (Penelope Ann Miller) ringer och säger att hon har rymt hemifrån och att hon vill att Chris ska hämta henne. Hon blir tvungen att ta med sig ungarna in till stan, annars skulle de skvallra för sina föräldrar. Detta är bara början på allt elände som de råkar ut för under kvällens lopp. Kommer de att hinna hem innan föräldrarna gör det?

Den här filmen är fortfarande lika rolig som första gången jag såg den, vilket var någon gång på 80-talet. Filmen är så charmig och underhållande och handlingen är enormt genomtänkt tycker jag. Det är ingen djup film utan väldigt enkel med enkla knep som gör att den är så bra. Den bjuder på en massa action och en hel rad äventyr och en massa komiska inslag. Karaktärerna är inte ett dugg komplicerade utan väldigt enkla vilket jag uppskattar i en komedi som den här.

Allt som händer när de börjar sin resa mot storstaden är underbart roligt, det var meningen att det skulle gå fort, bara hämta sin kompis på stationen och sen köra hem igen. Men ödet ville tydligen annorlunda för de råkar ut för bl.a. punktering, pistolskott, medbrottslingar till bilstöld och de jagas av gangsters och hamnar i vägen för gängbråk, knivar mm

Det bästa i filmen är när de blir jagade och springer in på en klubb där det spelas en massa blues och när de ska smita ut så stoppas de av Albert Collins på scenen som säger till dem att de inte får lämna stället förrän de har sjungit en blues. Det är fruktansvärt roligt och absolut det bästa i hela filmen. Chris improviserar fram en låt som får namnet Babysitting Blues.

Alla skådisarna gör ett bra jobb, Elisabeth Shue är så otroligt söt att titta på och hon spelar Chris Parker på ett utomordentligt sätt, hon är mjuk och förstående och väldigt hjälpande och de sidorna får hon fram på det bästa tänkbara sättet. Keith Coogan som spelar Brad är underbart knäpp och hans obesvarade svärmeri av Chris är rörande. Anthony Rapp spelar Daryl som är en smart kille som ser till att det händer saker i alla fall saker som gynnar honom. Men den som skiner i filmen är helt klart den 10 åriga tjejen Maia Brewton som den besatta Thor älskaren. Hennes ansiktsuttryck är klockrena och charmerande.

Vincent D´Onofrio spelar Thor eller rättare sagt en helt vanlig bilmekaniker som Sara tror är hennes idol Thor. Han är inte med så mycket men det piffar upp filmen lite. Sen har vi Penelope Ann Miller som spelar den något hispiga Brenda som råkar ut för en hel del medan hon väntar på att Chris ska hämta henne och hon är karismatiskt bedårande och jobbig på samma sätt. Sen har vi då slutligen Bradley Whitford som spelar Mike, Chris så kallade pojkvän i alla fall från hennes sida, för Mike är en egocentrisk skitstövel som tror att han är Guds gåva till kvinnorna.

Sara är ju hur rolig som helst på sina rullskridskor och hennes underbara Thor utrustning (hammare och hjälm) och i scenen där Chris anländer gör Sara allt för att göra sin bror Brad generad, för hon vet att han har känslor för Chris. Det som är så kul är att han är i tonåren och då är allt pinsamt när det gäller sättet att vara mot tjejer.

Jag älskar inledningsscenen där Elisabeth dansar och gör sig i ordning för sin stora kväll.

A Blade In The Dark - 1983 - Gillo av Lamberto bava

A Blade In The Dark

Aka: Casa con la scala nel buio, La

Regi: Lamberto Bava

1983

Thriller

Skrivet av Linda Snöberg

Bruno, (Andrea Occhipinti) en musikkompositör hyr ett stort ensligt hus för att skriva filmmusiken till en B skräckis åt sin vän Sandra (Anny Papa). Under arbetets gång stöter han först på en kvinna vid namn Katia (Valeria Cavalli) och lite senare en annan kvinna, Angela (Fabiola Toledo) som berätta att de kände kvinnan som bodde i hans hus innan. När kvinnorna sen försvinner, börjar han leta efter ledtrådar för att fastställa vad som kan ha hänt dem och vem som är ansvarig för deras försvinnande. Han upptäcker någonting mystiskt om en kvinna vid namn Linda. Mer och mer börjar folk runt omkring honom bli dödade. Kanske finns svaret i slutscenen i filmen som han arbetar på….

Den här giallofilmen kunde ha blivit betydligt bättre om det inte hade varit för den ofantligt dåliga dubbningen, vore ju bättre om de släppte den italienska versionen med textning till istället. A blade in the dark är en lågbudgetfilm som utspelar sig enbart i ett stort hus eller runt omkring huset. Filmmusiken är skönt effektfull och sätter tonen för filmen. Det förekommer också en del närbilder på ögon som är väldigt bra och förföljesescenenerna är underbart filmade, för att inte tala om väldigt spännande.

Den är ruggig, blodig och brutalt grafiskt vid en del tillfällen (badrumsscenen), men ibland lite tråkig också. Katt och råtta leken är absolut nervkittlande och Lamberto Bava fyllde även på med underbar atmosfär. Den är lite förutsägbar men det gör inte så mycket. Filmen är både knäpp och rolig och skrämmande på samma gång. Mördaren dödar sina offer med en smal pytte liten kniv. Filmen är dock inget mästerverk men rätt underhållande.

Filmen startar lite segt och har en del problem. Men som tur är bli filmen mer och mer spännande ju närmare slutet man kommer. Det tog ett tag för mig att bli fast i den. Våldet tar aldrig slut och knivens attacker är brutala trots att man nästan aldrig få se kniven gå igenom huden. Det är verkligen intressant och spännande när han försöker ta reda på vem mördaren är. Mördarens röst är så rolig och psykande på samma gång. Det chockerande slutet kommer att ha ditt blod pumpande och adrenalinet igång. A blade in the dark innehåller säkert alla klichéer som finns i skräckfilmer, här är en lista.

1. Offren agerar som offer från första stunden t.ex. det första offret bara väntar på att bli dödad, springer en stund därefter stannar och nästan väntar in mördaren.

2. Hjälten i filmen tar hand om problemet själv utan att be om hjälp trots att han hittar blod i huset och märker att han har haft inbrott o.s.v.

3. Det förekommer också lite naket, kliché är bara en understatement för denna film.

Sista analysen då: tekniskt talat så är filmen lite lam, men som en slasher/giallo/horror film är den otäck och väl värd att spendera tid på att se.

Trailer: The Devil Inside

Recension: Necronos: Tower of Doom

This review in English

Necronos: Tower of Doom

Regi: Marc Rohnstock

2010

Horror

Djävulen har planer för jorden. Han vill erövra den och förslava mänskligheten. Alla kan inte dödas då hans armé – bärsärkarna behöver något att äta. Hans mäktiga gunstling – Necronos kommer till jorden för att finna de mest åtråvärda ingredienserna, allt för att säkra Satans ankomst. Necronos han Goran – en blodsgolem, och en mäktig häxa som ska hjälpa honom att identifiera den viktigaste ingrediensen av alla – blodet av en häxa, en oskuld. Denna utvaldas blod garanterar Satans ankmst till jorden och det Helvete som följer med honom. Necronos håller på att bygga en armé av demoner för att härska sida vis sida med sin herre Satan.

Först av allt måste vi konstatera att det här är en oberoende produktion med en väldigt låg budget. Därför kan man självklart inte jämföra den med storbudgetfilmer men jag tror inte att det är Marc Rohnstocks intention heller. Oftast är själva poängen med den här typen av filmen att göra dem billigt och kanske samtidigt lära sig något i processen. Det är därför jag lovordar initiativ som detta, de flyttar gränserna till vad som är möjligt att göra, vilket i sin tur gör filmindustrin rikare. Det finns många storbudgetfilmer som aldrig hade kunnat bli gjorda om inte de här billiga produktionerna hade banat väg för dem.

Med det sagt är det ingen direkt överraskning att den här filmen lider av de vanliga problemen oberoende produktionen brukar lida av. Först och främst är det förstås skådespeleriet, men faktum är att jag tycker att man har lyckats ganska bra med det överlag. Jag ska inte klaga på det. För det andra är det fotot, kanske beroende på billigare utrustning. Det är det mest uppenbara sättet att se om en film har i den närmaste obefintlig budget eller inte.

Men effekterna är det vi ska koncentrera oss på, det är det viktigaste i en splatterfilm såsom denna.  Det finns två generella regler enligt min åsikt. Det ska se trovärdigt ut och överdriven på samma gång. Detta är ganska svårt att åstadkomma och de flesta filmer, även Hollywoodproduktioner, kommer inte i närheten av detta. Det andra är innovativt gore. Bara att slita loss en arm utan att göra det på ett kul sätt är inte bra nog. Det behövs en poäng. Varför slits den av? Bara för effektens skull? Någon anlednings som för handlingen framåt? Detta är förstås bara ett exempel och jag tycker den här filmen lyckas ganska bra på denna punkt. Splatter- och gore effekterna är riktigt trevliga och det finns en poäng med att ha dem där.

Eftersom det är en tysk film har den förstås tysk dialog. Jag har lite problem med det. Inte för att det är själva språket tyska egentligen men det mesta av replikerna verkar vara talade genom något slags filter för att skapa en demonisk effekt av det hela. Det är förstås bättre än att till på en tyskdubbad film men det är fortfarande ett fult språk. Lyckligtvis är den textad på engelska som jag förstår bättre..

Den huvudsakliga handlingen är inte särskilt djup. Men det behöver den alltså inte vara heller. Det vi är intresserade av är gore och nakna kroppar. Det är gott om scener med helnakna kroppar och tuttar genom hela filmen. Jag gillar att det inte är perfekta kroppar hela tiden. Det är faktiskt riktiga människor, kvinnor med häng och halvfeta män precis oms folk är. Det vore förstås trevlig att se perfekta porrfilmskroppar men det vore mindre realistiskt. Jag tycker det är gjort på helt rätt sätt!

Men även om handlingen inte är särskilt djup levereras detaljer till början av historien. Vi introduceras med hjälp av textskyltar och några scener för att reta våra sinnen ett par hundra år tillbaka i tiden. Det är några fantastiska scener egentligen! Det är några lysande tortyrscener i denna del. Jag önskar de gjorde en prequel som exploaterar detta mer detaljerat. Det  mesta av filmen utspelar sig dock i nutid där häx-oskulden eftersöks och tortyren liksom försvinner i processen. Jag ville se mera blod på kvinnornas nakna vaginor hellre än inälvor i en köttkvarn.

Kommer att släppas av Dark Entertainment!

976 Evil - 1989 - Robert Englunds regidebut!

976 Evil

Regi: Robert Englund

1989

Horror

Skrivet av: Linda Snöberg

Du hittar inte numret i telefonkatalogen. Inte ens hos nummerbyrån. Men det finns och det går till en plats långt ner i underjorden. Platsen där den onde vilar i väntan på att lösgöra sin förödande kraft. Just i denna stund får Hoax (Stephen Geoffreys) en lapp, på lappen står numret, numret som går till en ond plats. Någon är på väg för att varna honom men det är försent, han har redan luren mot örat. Den sista siffran är slagen och det tutar inte upptaget…

Detta är en av de värsta skräckfilmer jag har sett. Det är en del jag inte förstår med denna film, det första är att Hoax ska vara i 20 års ålder men hans agerande är mer likt en 13 åring. Är det så att vi ska tro att han har nått fel på hjärnan, som gör att beter sig som ett barn?

Atmosfären är dum och tråkig och skådisarna är dåliga förutom Stephen Geoffreys, han gör ett skapligt jobb. Jim Metzler och Robert Picardo gör nog den sämsta insatsen i sina karriärer.

Det fanns inte så många bra dödsscener, men en fanns det och det var när Hoax slet ut hjärtat på två som muckade med honom hela tiden. Det värsta var helt klart när spindlarna krälade ut från matfoliet, hade det inte varit för att man tycker spindlar kan vara läbbiga så hade man inte blivit ett dugg påverkad.

Hoax´s religiösa mamma Lucy (Sandy Dennis) vinner min statyett av att vara den mest irriterande karaktären jag någonsin har sett och det är ju inte så bra.

Man kunde ju tro att mannen som spelar en av den mest skrämmande mördare genom tiderna, Freddy Krueger vet hur man skrämmer tittarna, men jag vet inte hur Robert Englund har tänkt här, för bra är det inte. Efter att ha sett filmen så finns det verkligen ingen mening att ens tänka på att göra en uppföljare, men det finns en i alla fall. Om man tycker om att spendera pengar så borde man ha lagt dem på att få bättre effekter eller bättre skådisar så hade kanske filmen blivit någorlunda bättre.

Frågan är varför gjorde man en uppföljare?