Recension: Bilar 2

Bilar 2

Regi: John Lasseter, Brad Davies

2011

Animerad/Komedi

Efter en lyckad säsong återvänder ”Blixten” MacQueen till Kylarköping. Bärgar’n blir förstås eld och lågor när hans bästa vän kommer tillbaka och efter en hel dag med skoj och bus blir inte livet bättre. Under kvällen sker dock en TV-sändning som är förolämpande mot Blixten, det tänker inte Bärgar’n tåla och ger svar på tal. Det gäller förstås en tävling som Blixten ”tvingas” ställa upp på. Men det är inte allt. Ett nytt drivmedel ska testas och vara det enda som tillåtas under tävlingarna. Men det är inte allt, en ondskefull organisation av gamla skrotbilar har just hittat en gömd fyndighet av råolja och tänker göra allt för att stoppa det nya bränslet. Hemliga agenter är dem på spåren men har inte riktigt de sista pusselbitarna för att kunna identifiera den högsta bossen. Av en slump kastas Bärgar’n in i intrigerna och med sig naturliga klumpighet tillför han mer kompetens än vad han vet om – och snart är fallet på väg att lösas upp. Men vägen dit är inte enkel och sprängfylld med intriger!

Det här är kanske den uppföljare som jag har sett mest fram emot på väldigt länge. Den första filmen var verkligen magnifik och med en sådan inledning blir man förstås också fylld av en smula skepsis så här med pekfingret på playknappen. Ska Disney/Pixar verkligen lyckas leverera en gång till? Svaret på den frågan är tveklöst – JA! Det här är bland det roligaste jag har sett och detta trots att konceptet redan är etablerat. Det hade jag verkligen inte väntat mig! Det finns några sekvenser som kanske inte tillhör de mest underhållande i filmhistorien (animerade racinglopp har väl aldrig tilltalat) men också några av de bästa stunder man kan uppleva framför en TV. Jag skrattade så att jag grät och jag grät för att jag blev gripen och den rörande historien. Det är verkligen inget oväntat som händer någonstans och det var heller inga svårigheter att räkna ut vem som var skurken men Gud så underhållande!

Det är inte bara den uppenbara historien som är rolig heller. Det är en massa smågrejor, som billarnas nummerskyltar (den onda professor Zündapps har till exempel BAD), namn och annat som får alltihop att lyfta. Sättet man har avbildat verkligheten på är fantastiskt, det är uppenbart att den riktiga världen varit förebil och det är intressant att se tolkningarna som måste göras för att förflytta oss till bilarnas värld. Alla känner väl förresten till den berömda byggnaden Big Bently? Hahaha!

Man kommer förstås att känna igen sig om man har sett den föregående filmen. Många av karaktärerna är desamma och om de inte skulle vara det så är ingen skada skedd, man kommer snabbt in i saker och ting. I den här filmen introduceras vi för några hemliga agenter till exempel. Det är bilar med minst lika mycket högteknologisk utrustning som självaste James Bond jag skryta med. I den animerade världen kan man göra vad som helst och det utnyttjas till max. det är faktiskt bara fantasin som sätter gränserna även om det är en uttjatad klyscha vid det här laget.

Avslutningsvis måste jag bara tillägga att filmen verkligen ser fantastisk ut på Blu-ray. Jag gjorde en jämförelse, så det även medföljer en DVD i den här utgåvan, och även om den förstås också ser bra ut kan den inte mäta sig med den högupplösta variantens lyster. Bara den här filmen gör det värt att investera i elektronik för ändamålet om man inte gjort det än.

Bilder: ©Disney/Pixar 

Recension: No-Do aka The Haunting

Spanien har producerat en hel del intressanta skräckfilmer de senaste åren. Ok, det har varit en del filmer som varit hellre än bra också, men det känns som om man har fokuserat på en stil som tilltalar mig personligen. Det är inte bara en massa blodsdrypande effekter utan snarare en spänning som byggs upp i dessa filmer. Företrädesvis handlar det om spökhistorier i någon form och det här är inget undantag. Historien kretsar kring ett par som flyttar in i ett gammalt hus (intet nytt under solen precis) där det inträffat något av övernaturlig karaktär. Kyrkan, som har varit inblandad och dessutom äger fastigheten vill dock inte veta av att det hänt någon märkligt alls i huset tills en av prästerna som varit med vid de gångna händelserna börjar gräva i saken. Det blir väl inget revolutionerande av det hela och filmen är inledningsvis ganska seg, men någonstans på mitten börjar det bli riktigt intressant. Det är väl i samband med att tempot trappas upp och fokus på själva spökhistorien kommer i centrum. Det finns nämligen ett par sidospår som förvisso också är intressanta och som visar sig ha en hel del att göra med upplösningen, som det ägnas en hel del tid åt också. Hur som helst så håller inte spänningen i sig och efter ett tag återgår filmen till sin initiala sävlighet. Jag ångrar absolut inte att jag såg den, och det finns absolut något att hämta för den spökfilmsintresserade. Jag har dessutom ett stort intresse för filmer där kyrkan konspirerar för att dölja mörka hemligheter från det förgångna och i och med detta kanske inte kan vara helt objektiv i min bedömning av underhållningsvärdet.  

5/10

Recension: Meteor

Det här är ytterligare en i raden av miniserier som handlar om någon form av global katastrof. En komet träffar en av asteroiderna i det stora asteroidbältet mellan jorden och mars, som kommer ur kurs. Den är nu på väg rakt emot jorden och dess massa beräknas vara ungefär så stor som tre Mount Everest. Historien är klassisk och funkar minst lika bra här som den brukar göra och den fick mig dessutom att tänka på en sak. Jag har tidigare delat upp katastroffilmer enbart i två kategorier, dels de där någon form av global, närmast apokalyptisk, katastrof inträffar och de där dammar brister eller skyskrapor brinner, filmer som begränsar katastrofen till en specifik plats. En tredje kategori bör dock införas, nämligen de filmer där katastrofen är förestående men aldrig inträffar. Filmer där själva spänningen går ut på vad som skulle kunna hända med som aldrig händer helt enkelt. Jag vill inte säga att den här filmen faller under den sista kategorin helt och hållet men den ultimata katastrofen uteblir i alla fall! Och det är heller inte särskilt oväntat, man förstår kanske snabbt hur det kommer att gå. Jag gillar filmen, men den är på tok för lång – runt tre timmar, och har alldeles för många sidospår som egentligen inte tillför själva grundhandlingen någonting. Jag tror man skulle kunna klippa ner filmen med nästan halva tiden faktiskt. Men jag gillar den trots allt och fann den klart underhållande! Flera känna skådespelare såsom Christopher Lloyd, Jason Alexander och Stacy Keach medverkar.  

7/10

Recension: Niceville - 2011

Niceville

Aka: The Help

Regi: Tate Taylor

2011

Drama

Under sextiotalet i Jackson: Mississippi skulle de färgade veta sin plats och inte sätta sig upp mot den rika och vita överklassen. Det fanns detaljerade rasåtskiljningslagar som inte gav utrymme för någon att ens driva frågan om lika rättigheter och jämställdhet. Mitt i allt detta lever Skeeter, en ung kvinna som drömmer om att bli författare. Hon gör det som ingen annan kunnat drömma om. I hemlighet intervjuar hon stadens svarta hushållerskor om deras syn på livet, om deras arbetssituation och om hur de behandlas av sina rika och vita arbetsgivare. Först är det ingen som vill, eller rättare sagt vågar, vara med i boken. Men efter att några modiga få visat vägen blir snart uppslutningen total. Namn och platser ändras för att skydda de inblandade men vissa detaljer är så utlämnande att de är svåra att inte identifiera. Kampen har börjat. Lika rätt, lika villkor!

Det här är precis en sådan film som jag brukar propagera för som väldigt viktig! Den behandlar ett ämne som ingen bör få blunda för. Mina tårar rann i strida strömmar mest hela tiden. Först av ilska, sedan av medlidande och slutningen av beundran för dem vars mod inspirerat den här berättelsen. För det här är mer än bara en film, det finns förstås en historia bakom som är oerhört viktig att känna till. Då menar jag inte på den detaljnivå som filmen berättar utan att de orättvisor filmen berättar om faktiskt existerat och att det heller inte var särskilt länge sedan. Lika människovärde är något som jag brinner oerhört starkt för!

Karaktärerna gestaltas helt perfekt även om jag initialt tyckte att det var en hel del överdramaturgi i filmen. Jag ändrade mig dock under resans gång och insåg att filmens stil och form var absolut nödvändig för att lyckas förmedla budskapet så perfekt! Det är den glättiga inställningen hos de vita som gör att genomslagskraften blir så stor. De som inte ens kan förstå att deras inställning kan upplevas nedvärderande för någon annan. Det finns fullständigt absurda situationer, som ett lagförslag om att de färgade hembiträdena måste ha en egen toalett. De kan ju föra smitta med sig…

Men även om jag verkligen inte vill förringa raskommentarerna så finns det mer att tillgå. Det är inte bara en film om raskamp utan om människovärde i stort. Den behandlar även ”white trash” och homosexualitet om än på ett mindre tydligt sätt. Det finns oerhört mycket sympati i filmen för alla som på något sätt inte är ”fina” nog och samtliga skådespelare är faktiskt helt och hållet magnifika! Det finns ingen som inte ger sitt yttersta och som helt enkelt inte ÄR sin roll. Det är ofta de små medlens skådespeleri och det är det som gäller när det fungerar allra bäst. Man behöver inte mer än en blick för att gestalta en hel känslostämning. Detta gäller även de små och mindre viktiga rollerna.

Det här är något så ovanligt som en perfekt film, nästintill i vartenda avseende!

Bilder: © DreamWorks II Distribution Co., LLC