Recension: The Last Shark - 1981

The Last Shark

Aka: Jättehajen – Vindsurfarnas Skräck

Regi: Enzo G. Castellari

1981

Horror

Efter att en av vinnarkandidaterna till stadens vindsurfingtävling försvunnit hittar man delar av hans bräda full av bitmärken. Naturligtvis är det ingen som tror på teorierna om en hajattack utan den förestående tävlingen planeras att hållas ändå. Dock tar man hotet på så pass stort allvar att man sätter upp ett nät undervattnet för att spärra av viken mot eventuella oväntade och ovälkomna hajbesök under tävlingens gång. Självklart är näten inte dimensionerade för en vithaj i 12 metersklassen och katastrofen är ett faktum!

Som man så villigt konstaterar på omslaget så råkade den här filmen i blåsväder redan vid premiären. Orsaken var att den var allt för lik Steven Spielbergs succéfilm Jaws och därmed inte kunde tillåtas. Sagt och gjort, rättighetsinnehavaren till Jaws (Universal) vann målet och The Last Shark aka Great White förbjöds att visas i USA.

Visserligen finns det gott om likheter filmerna emellan, såsom borgmästaren som desperat försöker förringa varningstecknen och mena att experterna inte riktigt vet vad de talar om, även om han inte uttrycker det i så många ord, eller att den lokala haj-jägaren är förvånansvärt lik Quint (Robert Shaw) från Jaws. Jag ser inte det som något problem, det är heller inget ovanligt att filmer med arga rovdjur har liknande plots oavsett om det gäller hajar eller något annat. Jag ser snarare ett extra underhållningsvärde i att upptäcka hur man förändrat historien för att få ihop det i den här filmen i slutändan, för allt är naturligtvis inte

kopierat rakt av.

Det som talar mot filmen och som drar ner underhållningsvärdet en smula är snarare att man valt att klippa in arkivbilder på hajar i olika situationer. Dels så stämmer inte bildkvaliteten ihop med den övriga filmen och dels ger det ett lite förvirrat intryck av hajens storlek. I fejkat tillstånd och över vattenytan ser den verkligen gigantisk ut men enligt arkivbilderna ser det betydligt mer ordinär ut, jag är inte ens säker på att alla dessa klipp föreställer vithajar, men jag är ju å andra sidan ingen expert heller.

Så.. Slutligen är det bara att konstatera att det är få hajskräckfilmer kommer i närheten av Jaws. Det gör inte den här heller men jag vill nog ändå påstå att efter att ha sett en hel del i genren är det här är en av de bästa hajskräckfilmerna!                                   

Recension: Little New York - 2009

Little New York

Aka: Staten Island

Regi: James DeMonaco

2009

Drama/Komedi

Gangsterbossen Parmie iscensätter en plan som ska få honom att bli den mäktigaste, för att inte säga den enda maffiabossen på hela Staten Island. Det är bara det att hans planer inte lyckas fullt ut och att han blir trädkramare istället, med målet att rädda skogen från exploatering. Sully, som tömmer latrinbrunnar och duschar flera gånger om dagen för att bli av med skitdoften, planerar en graviditet med sin flickvän. Han har fått nys om en ny metod som ska stärka barnets ”smarta” gener, men det kostar femtiotusen dollar att delta i projektet, pengar som han planerar att råna sig till. Men att ta dem från maffian var kanske inte det smartaste. Så har vi den döve Jasper, som spelar på hästar och till slut, efter flera års spelade, slutligen vinner en högvinst! Fast nu när han väl vunnit vet han inte vad han ska göra med pengarna…

Till en början verkar det lite bakvänt att dela upp filmen i tre olika berättelser, där var och en ser händelserna ur sin egen synvinkel och det verkar som om man redan i filmens inledning får reda på hur det kommer att gå. Och att berätta samma historia fram till den punkten på tre olika sätt verkar lite onödigt helt enkelt. Det är svårt att ta någonting på riktigt allvar för det är hela tiden frågan om ett lite komisk skimmer om filmen. Det är inte humor som man gapskattar åt kanske, och inget som man småler åt heller. Det är definitivt inte frågan om någon feelgoodfilm i den bemärkelsen heller utan kanske snarare om en ironisk och satirisk ton.

Själva situationerna som en del av karaktärerna hänger sig år är bara så absurda att man gapar åt dem. Man blir förvånad över manusförfattarnas fantasier, men ändå inte. Får samtidigt som det är ett klurigt skrivit manus med skickligt invävda detaljer, är det också fyllt av klichéer. Några av dem kanske man utnyttjar till sin egen fördel men inte alla enligt vad jag upplever det som.

Men det är inte svårt att leva sig in i karaktärerna motivation även om de gör absurda grejor. Gamgserbossen (Vincent D’Onofrio) vill inte helst av allt vara gangster, utan det han egentligen är ute efter är att bli känd. Sak samma hur, nästan. Sully (Ethan Hawke), vill inget annat än att hans son ska få det bättre än vad han har haft och att hans son ska bli betydligt smartare och göra bättre väl än vad han själv haft förmåga att göra, inga konstigheter alls egentligen! Den döve Jasper (Seymour Cassel) är ett lite svårare kapitel, han verkar vara en väldigt ensam figur som spelar på sina hästar och tittar på sina komedier på TV. Vad driver en sån människa framåt? Vad har han egentligen att leva för? Ja, förutom att hämnas på de gangstrar som tvingat honom att ta hans om liken de lämnat efter sig. Något som han gör på baksidan av affären som han jobbar i.

Rakt igenom en ganska meningslös film, eller… vänta… Nej! De sista tio minuterna med dess twists gör filmen mycket sevärd! Man trodde att man hade allt uträknat och att historierna bara var historier, men i och med de sista minuterna faller allt på plats, filmen får ett helt annat djup och levererar också en helt annan sensmoral till var som egentligen är viktigt i livet! Slutar den lyckligt? Ja, det beror väl på hur man ser det – kanske?