Recension: Little New York - 2009



Little New York
Aka: Staten Island
Regi: James DeMonaco
2009
Drama/Komedi

Gangsterbossen Parmie iscensätter en plan som ska få honom att bli den mäktigaste, för att inte säga den enda maffiabossen på hela Staten Island. Det är bara det att hans planer inte lyckas fullt ut och att han blir trädkramare istället, med målet att rädda skogen från exploatering. Sully, som tömmer latrinbrunnar och duschar flera gånger om dagen för att bli av med skitdoften, planerar en graviditet med sin flickvän. Han har fått nys om en ny metod som ska stärka barnets ”smarta” gener, men det kostar femtiotusen dollar att delta i projektet, pengar som han planerar att råna sig till. Men att ta dem från maffian var kanske inte det smartaste. Så har vi den döve Jasper, som spelar på hästar och till slut, efter flera års spelade, slutligen vinner en högvinst! Fast nu när han väl vunnit vet han inte vad han ska göra med pengarna…

Till en början verkar det lite bakvänt att dela upp filmen i tre olika berättelser, där var och en ser händelserna ur sin egen synvinkel och det verkar som om man redan i filmens inledning får reda på hur det kommer att gå. Och att berätta samma historia fram till den punkten på tre olika sätt verkar lite onödigt helt enkelt. Det är svårt att ta någonting på riktigt allvar för det är hela tiden frågan om ett lite komisk skimmer om filmen. Det är inte humor som man gapskattar åt kanske, och inget som man småler åt heller. Det är definitivt inte frågan om någon feelgoodfilm i den bemärkelsen heller utan kanske snarare om en ironisk och satirisk ton.

Själva situationerna som en del av karaktärerna hänger sig år är bara så absurda att man gapar åt dem. Man blir förvånad över manusförfattarnas fantasier, men ändå inte. Får samtidigt som det är ett klurigt skrivit manus med skickligt invävda detaljer, är det också fyllt av klichéer. Några av dem kanske man utnyttjar till sin egen fördel men inte alla enligt vad jag upplever det som.





Men det är inte svårt att leva sig in i karaktärerna motivation även om de gör absurda grejor. Gamgserbossen (Vincent D’Onofrio) vill inte helst av allt vara gangster, utan det han egentligen är ute efter är att bli känd. Sak samma hur, nästan. Sully (Ethan Hawke), vill inget annat än att hans son ska få det bättre än vad han har haft och att hans son ska bli betydligt smartare och göra bättre väl än vad han själv haft förmåga att göra, inga konstigheter alls egentligen! Den döve Jasper (Seymour Cassel) är ett lite svårare kapitel, han verkar vara en väldigt ensam figur som spelar på sina hästar och tittar på sina komedier på TV. Vad driver en sån människa framåt? Vad har han egentligen att leva för? Ja, förutom att hämnas på de gangstrar som tvingat honom att ta hans om liken de lämnat efter sig. Något som han gör på baksidan av affären som han jobbar i.

Rakt igenom en ganska meningslös film, eller… vänta… Nej! De sista tio minuterna med dess twists gör filmen mycket sevärd! Man trodde att man hade allt uträknat och att historierna bara var historier, men i och med de sista minuterna faller allt på plats, filmen får ett helt annat djup och levererar också en helt annan sensmoral till var som egentligen är viktigt i livet! Slutar den lyckligt? Ja, det beror väl på hur man ser det – kanske?