Argentos DRACULA – 2012 – aka Dracula 3D

Regi: Dario Argento

Horror

Ska man vara riktigt ärlig så har skräckmästaren Dario Argentos största insatser varit inom thrillergenren. Tittar man tillbaka på hans karriär som regissör finner vi att de flesta av filmerna faktiskt inte innehåller några övernaturligheter utan för det mesta en mördare, som visserligen dödar sina offer på synnerligen bestialiska sätt, men inget som inte går att förklara rationellt. De senaste verken har förstås inte levererat samma mått av mästerlighet som klassikerna som drog igång karriären. Smaken är som baken förstås men det verkar ändå som att majoriteten av de som följt Dario Argentos karriär genom åren har börjat tycka att hans filmer blir sämre och sämre. Själv börjar jag nästan sälla mig till skaran som tycker att han snart borde pensionera sig. Det är helt enkelt inte samma magi som det en gång var längre.

Ändå var det spännande att se vad han skulle kunna hitta på efter fiaskot med Mother of Tears och Giallo nu senast. Det är trots allt en klassisk berättelse med ingredienser som torde vara lätta att utrycka sig med på film. Han är ju långt ifrån den första som berättat en historia om den transylvaniske greven. Jag har sett några stycken av dem och var som vanligt ute efter att dra paralleller. Men faktum är att det här påminde mig istället om ett spel jag spelade för många år sedan – Dracula Unleashed. Det var ett sånt där spel där man skulle besöka olika platser i rätt tid och hämta rätt föremål för att komma vidare. Det som var roligt med spelet var att det vid varje tillfälle visades en filmsnutt. Historien som berättas här påminner mer om det spelet än om någon av de andra Draculafilmer jag har sett.

Det är ganska uselt regisserade skådespelare och själva historien påminner som sagt mer om ett spel än om en film. Det är scener som inte är direkt sammansatta utan tycks vara filmade som ett pussel som sedan inte riktigt passar ihop. Det finns liksom ingen riktigt kontinuitet i det. Man slänger in en skådis bara för att och sen blir det till att fundera över om vederbörande ska överleva eller inte. Det finns lite eller ingen motivation till varför det som sker sker. Det är klart att det finns en ramberättelse och jag är ganska säker på att denna är ganska trogen Bram Stokers roman. Jag har inte läst den så jag kan inte vara helt säker. Däremot vill jag minnas att jag läste en ungdomsversion av den i mina yngre dar, översatt av Beppe Wolgers av alla människor. Det var väl för att ge det en lite yngre prägel kanske. Hur som helst minns jag ett par fragment och de finns också med i den här filmen.

Jag är inte helt säkert på om jag gillar castingen eller inte. Thomas Kretschmann är till exempel inte den typiske Dracula. Varför är Asia Argento ens med i filmen och vad gör Rutger Hauer som Abraham Van Helsing? Ingen av dem är huvudperson i filmen, om det ens finns någon huvudperson. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det innebär bara att det berättas om en större sak än bara en person men det funkar inte riktigt. Vi behöver någon att se händelserna igenom. Till en början har vi Jonathan Harker men det varar inte för evigt. Utgångspunkten ändras och fokus skiftar från en karaktär till en annan. Det känns som att Dario Argento skulle behöva en timme till för att få ihop alla lösa ändar. Det blir lite fragmenterat och det är inte bra när det gäller den här filmen. Det är för mycket som saknas mellan scenerna.

Nu är förvisso filmen ganska lång ändå, nästan två timmar och den är kanske inte episk nog att överleva en timme till i alla fall. Så vad återstår? Att klippa ner den till normallängd och därigenom höja tempot en smula? Det skulle knappast göra historien rättvisa men det kanske skulle bli roligare att titta på filmen? Jag vet faktiskt inte.

Att det rör sig om övernaturliga element – vampyrism, innebär väl på något sätt att den kvalar in som skräckfilm, eller Horror som jag har valt att kalla de filmerna här. Är det dessutom någon form av skrämmande ambition är saken klar. Det är alltså en skräckfilm med ambition att skrämmas. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är också men film som vill återupprätta Dario Argentos status som vacker filmskapare. Och det är faktiskt inte så pjåkigt på den fronten. Någonstans påminner det om en gammal Hammer-Horror film. Det finns en särskild mystik som skimrar över den. Dessutom finns det några alldeles utomordentliga dödsfall i filmen. Dödsfall som jag skulle säga bara kunde göras av en italiensk mästare.

Så det är sannerligen inte bortkastad tid att se filmen. Jag älskar den inte men jag skulle inte vilja ha den osedd. Det kanske till och med är så att jag skulle vilja se om den någon gång. Det känns inte så riktigt just nu men det känns ändå som en värdigare film än Dario Argentos senaste. Och om man som jag redan tidigt höll på att stänga av eländet, så gör inte det – det blir faktiskt bättre! Dessutom riskerar man att missa en oförglömlig scen med en jättelik bönsyrsa!

5/10

Rutger Hauer - En Krönika

Rutger Hauer var en av de första skådespelare jag intresserade mig för. På den tiden det begav sig handlade det om att hyra film på VHS i därför avsedda (fysiska) butiker och på min hemort fanns det fyra sådana (om jag minns rätt). Tillsammans med en kamrat eller två gick jag systematiskt igenom den ena butiken efter den andra på jakt efter filmer med Rutger Hauer. Jag kan inte påstå att allt som sågs var bra men det var i alla fall ett steg närmare en komplett filmografi, så komplett den nu kunde bli med de förutsättningar som fanns.

När intresset försvann kan jag inte riktigt redogöra för. Försvann är naturligtvis fel ord men i och med att allt som fanns att hyra redan var hyrt fanns det liksom ingen morot att söka efter mer. När sedan tiden efter dessa fysiska butiker var kommen fanns det inte mycket tanke på att återuppta intresset faktiskt. Det fanns allt för mycket annat som hägrade för att det skulle finnas tillräckligt med energi att inkludera en subsamling av Rutger Hauers filmer.

Jag ser fortfarande hans filmer med stort intresse när jag får möjlighet men det synes mig som att han numera fokuserar på att göra biroller i större sammanhang. På den tiden det begav sig handlade det om andra grejor. Det var genrefilm med huvudroll som gällde. Det var tider det!

Så här ser det ut idag. Sedda filmer i fetstil. (källa Wikipedia)

Turkish Delight (1973)

The Wilby Conspiracy (1975)

Katie Tippel (1975)

Soldier of Orange (1979)

Spetters (1980)

Nighthawks (1981)

Blade Runner (1982)

The Osterman Weekend (1983)

Eureka (1984)

A Breed Apart (1984)

Terror in the Aisles (1984)

Ladyhawke (1985)

Flesh + Blood (1985)

The Hitcher (1986)

Wanted: Dead or Alive (1987)

Escape from Sobibor (1987) (TV)

Legend of the Holy Drinker (1988)          

Blind Fury (1989)

Salute of the Jugger (1989)

Past Midnight (1991)

Wedlock (1991)

Split Second (1992)

Beyond Justice (1992)

Buffy the Vampire Slayer (1992)

Blind Side (1993)

Voyage (1993)

Surviving the Game (1994)

Fatherland (1994)

Mr. Stitch (1995)

The Call of the Wild: Dog of the Yukon(1997)

Deathline (Redline) (1997)

Omega Doom (1997)

Lexx (1997)     

Crossworlds (1997) (Brazil)

Bleeders (1997)

Knockin' on Heaven's Door (1997)

Tactical Assault (1998)

Merlin (1998)

Simon Magus (1999)

Lying in Wait (2000)

The 10th Kingdom (2000) (TV)

The Last Words of Dutch Schultz (2002)

Confessions of a Dangerous Mind (2002)

Scorcher (2002)

Salem's Lot (2004)

Sin City (2005)

Batman Begins (2005)

Dracula III: Legacy (2005)

The Poseidon Adventure (2005)

7eventy 5ive (2006)

The Hunt for Eagle One (2006)

Minotaur (2006)

Mentor (2006)

Moving McAllister (2007)

Goal! 2: Living the Dream... (2007)

Magic Flute Diaries (2008)

Brideflight (2008)

Barbarossa (2009)

The Mill and the Cross (2010)

Hobo with a Shotgun (2011)

Black Butterflies (2011)

Alle for en (2011)

The Rite (2011)

De Heineken Ontvoering (2011)

The Cardboard Village (2011)

The Reverend (2011)

Dracula 3D (2012)

True Blood (2013)

RPG (2013)

Recension: Minotaur - 2006

Minotaur

Regi: Jonathan English

2006

Fantasy/Action

För länge sedan i en svunnen tid härskade Kung Minos över ett lika väldigt som ondskefullt imperium. Vart tredje år kräver detta kungarike åtta unga män och kvinnor från andra sidan havet som tribut för en gammal oförrätt emot dem – mordet på imperiets prins! De ska offras till Minosimperiets mäktiga Gud Minotaur som lever under palatset i en väldig labyrint. Men detta år har byn på andra sidan havets ledare - Cyrnans (Rutger Hauer) egen son Theo (Tom Hardy) tagit plats bland ynglingarna, fast besluten om att dräpa den väldiga besten.

Filmer som behandlar olika mytologiska legender är oftast intressanta baser för fantasyfilmer. Men man ska vara klar över att det är lite samma sak som med verklighetsbaserade filmer. De behöver inte vara sådär rysligt förankrade i vare sig verkligheten eller myter och legender. Den här filmen är inget undantag även om man tydligt ser kopplingarna mellan vedertagen mytologi och filmens historia.

Ska sanningen fram så finns det dock ett otal olika versioner av historien. Någonstans läste jag till exempel att det var sju flickor och sju pojkar som skulle offras varje år till Minotaurus, ett annat uppslagsverk säger att det var vart nionde år… Klart står emellertid att Theo är en omskrivning av den grekiska hjälten Theseus som enligt legenden dödade Minotaurus och sedan hittade ut ur labyrinten med hjälp av ett garnnystan som Kung Minos dotter Araidne givit honom. Det finns dock ingen gemensam bakgrund i karaktären Theo med Thesues som förekommer i ett antal andra grekiska äventyr, men det är väl å andra sidan ingen som kräver det heller.

Nåja, nog om myten och legenden. Det här är i alla fall ett halvhjärtat försök till att göra en storlagen film där miljöerna, åtminstone ovan jord, skulle kunna trollbinda under rätt förutsättningar. Tyvärr fattas det något som det är svårt att sätta fingret på men man skulle troligen ha kunnat komma till rätta med problemen om det funnits en lite större budget. Inget ont behöver heller sägas om skådespelarna, det är inga virtuoser på något sätt men de klarar mestadels av att leverera ett gediget arbete.

Själva Minotauren är en annan historia. Här har man förlitat sig allt för mycket på datoranimerade effekter och resultatet är förödande, åtminstone i de scener när man får se vidundret i sin helhet. Det är heller inte en varelse som jag i min vildaste fantasi kan få till ”hälften människa – hälften tjur”. Snarare har man försökt att göra en så monströs tolkning av odjuret som möjligt. Historien om Kung Minos dotter som förälskade sig i Theseus har också bytts ut mot härskarens syster. En syster som han dessutom vill inleda ett incestuöst förhållande med. Borta är garnnystanet men kvar är lyckligtvis den komplicerade labyrinten och den ser faktiskt ganska trovärdig ut!

Det här är ingen film för Rutger Hauer fantasten (då han endast medverkar några få minuter) utan för den som har ett brinnande intresse för mytologiskt baserade filmer i fantasygenren!

Recension: Hobo With a Shotgun – 2011

Rutger Hauer var inte min första favoritskådespelare men i alla fall bland de fem första. Framförallt var det genom filmer som The Hitcher, Wanted Dead or Alive och Blind Fury som han intog sin hjältestatus för mig. Tyvärr kom så småningom en tid av mindre lyckade filmer som gjorde att det blev färre och färre filmer som letade sig in i min videobandspelare. På senare år har jag försökt att kompensera en smula för detta och således införskaffat filmer som jag antingen inte såg när det begav sig eller som jag har missat av helt andra anledningar.

Men Hobo With A Shotgun är förstås inte en film som passar in i någon av dessa kategorier. Det är en relativt ny film som jag har hört mycket om. Allt har inte varit positivt men alla har å andra sidan inte sågat filmen längs fotknölarna heller. Mina förväntningar var inte höga, jag tänkte att jag skulle få se en underhållande actionfilm och inte så mycket mer. Att man jämför filmen med Machete på omslaget gjorde väl att mitt intresse för den höjdes en aning också. Men den jämförelsen är väldigt märkligt med facit i hand, åtminstone i mina ögon. För även om Machete kanske inte var helt allvarlig hela tiden fanns det i alla fall en ton av allvarsamhet i den. De försök till sensmoral som görs här är mest löjeväckande. Den här går kanske längre i sina våldsskildringar men det är så over-the-top att man knappast kan ta det på allvar.

Nu kan man visserligen underhållas av filmer i alla fall men det känns som att man har försökt lite för mycket för att det ska bli riktigt bra. Man har fastnat i klichéfällan och inte lyckats utnyttja dem till sin egen fördel. För övrigt kan jag konstatera att antingen är sminkeffekterna oerhört bra eller så har Rutger Hauer numera blivit väldigt väldigt gammal!

6/10

Recension: The Blood of Heroes aka Salute of the Jugger - 1990

The Blood of Heroes

Aka Salute of the Jugger

Regi: David Webb Peoples

1990

Action

En futuristisk film som kanske utspelar sig efter undergången, atomkriget eller den stora naturkatastrofen. Landskapen är i alla fall öde och det enda som tycks hålla folket vid liv är spelet. Spelet där det gäller att sätta ett hundkranium på en pinne för att vinna. Det är ett mycket brutalt spel som kanske närmast kan liknas vid någon form av rugby, mycket kroppskontakt och svåra skador är vanliga. T o m dödsfall inträffar emellanåt i de tuffa matcherna.

Filmen fokuserar sig på Sallow (Rutger Hauer), en mystisk spelare som bär ligans tatuering. I ligan får bara de allra bästa spela och de har förmåner som det vanliga folket bara kunnat drömma om. En som drömmer om just detta är Kidda (Joan Chen) som förföljer Sallow lag och när en av lagmedlemmarna blir skadad försöker hon ta hans plats. Hon drivs hela tiden av ära och berömmelse och det smittar av sig på de övriga lagmedlemmarna. Efter lång tid går Sallow till slut med på att utmana ligans lag.

Att framställa samhället som man har gjort här med några få som lever i lyx och överflöd medan folket i princip svälter är väl egentligen inget ovanligt. Jag tycker att det här är en av de bästa och definitivt en av de mest underskattade skildringarna av det. Kanske försöker man sig på att göra ett politiskt inlägg apropå en fascistiskt samhällstopp eller så är det bara ett sätt att skildra rädslan för ett möjligt framtidsscenario.

Man kan så klart koppla bort allt det där och bara se filmen som en underhållande actionfilm. Den politiska maktstrukturen är inte helt självklar och en del referenser som känns väldigt intressanta utforskas tyvärr inte alls. Kanske ska man se filmen som en del av den amerikanska drömmen. D v s att om man bara jobbar tillräckligt hårt och viljan verkligen finns kan man uppnå vad som helst. Ära och berömmelse, pengar och framgång.

Batman Begins - 2005 - En totalt misslyckad film!

Batman Begins

Regi: Christopher Nolan

2005

Action

Som pojke bevittnar den unge Bruce Wayne hur hans föräldrar skjuts ned av en rånare. Besatt av tanken på hämnd växer han upp men genom ödets nyck förvägras han sin hämnd och någon annan mördar hans föräldrars mördare. I sökandet efter sig själv flyr den unge Bruce till östern och introduceras av Henri Ducard, som lär honom att inte frukta något, till den uråldriga ninjasekt som leds av den mystiske Ra’s Al Ghul. Sektens syfte är att säkerställa rättvisan och anser sig stå över både lagar och barmhärtighet. När det står klart för den unge Bruce att sekten anser att hans hemstad Gotham inte längre klarar av att överleva korruptionen och att brottsligheten är på alldeles för hög nivå, måste han ge sig tillbaka hem för att skydda staden. Han tror på en räddning av stadens dekadans och förfall trots att sekten inte delar hans åsikt och anser att staden måste förstöras till varje pris.

Det här är ett lysande exempel på att trots bländande namn i rollistan; Christian Bale som Bruce Wayne/Batman, Michael Caine som Alfred, Gary Oldman som Gordon, Liam Neeson, Rutger Hauer, Katie Holmes och Morgan Freeman så faller den här filmen pladask! Borta är all charm som serietidningen hade och kvar är, i bästa fall, en ganska ordinär actionfilm utan själ.

Jag tillhör inte dem som brukar jämföra med litterära förlagor och berättelserna behöver inte följa dessa till punkt och pricka, men det här är ju löjligt. Visserligen stämmer de mest centrala omständigheterna in i händelseförloppet men man har hittat på en mycket stor del, kanske för att kunna skapa en så spektakulär film som möjligt. Detta stör mig dock inte så mycket, det är mycket värre att man gjort filmen allt för allvarlig och försökt att skapa en verklig hjälte, Batman är inte verklig utan en seriehjälte och bör gestaltas som en sån. Framförallt när historien är ganska fånig och absolut inte kan tas på allvar.

Som titeln antyder behandlar filmen till stor del den tidiga tiden av batmans utveckling, detta innebär att seriehjälten egentligen inte dyker upp på allvar förrän framåt slutet av filmen. Fram till dess fokuseras det på Bruce Wayne och att se på hur han långsamt utvecklas för att sedan bemästra allt på kort tid är ganska trist.

Men om man tittar på de visuella effekterna då? Personligen tycker jag att de är ganska trista men trovärdiga och ska man prompt placera batman i verkligheten är det helt rätt väg att gå. Dessutom ser det modernt ut och det passar kanske den yngre delen av publiken bäst. En del av rekvisitan passar också bra in i filmen, såsom batmans speciella kaststjärnor. Däremot är Batmobilen helt misslyckad och ser snarare ut som en militär stridsenhet än något annat. Även skurken i filmen (för någonstans fanns väl en ärkeskurk?) är fruktansvärt anonym och gör inte rättvisa åt någon av de klassiska, karismatiska skurkarna.

En totalt misslyckad film!

Barbarosa - 2009 - Nej, nej och NEJ!

Det fanns väl egentligen bara en enda anledning till att jag lockades av att se den här filmen, min gamle favoritskådespelare Rutger Hauer medverkar nämligen och han har till och med en ganska stor roll, titelrollen närmare bestämt! Dessutom är jag svag för storslagna kostymfilmer. Det var bara det att så där särskilt storslaget blev det aldrig. Jag kan inte säga att det var dåligt genomfört egentligen, det var bara lite för tunt på alla plan. Det känn slite som om det vore en TV-film fast det inte är det, åtminstone till viss del. Det är alldeles för överspelat på flera håll och miljöerna ser heller inte trovärdiga ut. Det finns egentligen ingenting som ser särskilt trovärdigt ut och jag betvivlar att det finns någon direkt historisk ackuratess överhuvudtaget. Det är i alla fall inte intrycket som förmedlas. Nej, det här var ett sömnpiller utan dess like och jag är inte ens nöjd med Rutger Hauers insats… 

3/10

7eventy 5ive - 2007 - Rutger Hauer i Neo-slasher

7eventy 5ive

Regi: Brian Hooks, Deon Taylor

2007

Horror

Universitetsterminen är över och en tid av konstant festande och bekymmerslöst sex är i antågande. Det coolaste innegänget – ”the Crew” blir inbjudna till en jättefest av en rik klasskamrat till en ödslig herrgård där de kan roa sig skamlöst hela helgen – tror de. För efter en oskyldig lek, som går ut på att ringa ett slumpvis utvalt nummer och sedan lura vederbörande i sjuttiofem sekunder utan att bli avslöjad, råkar de till slut ringa ”fel” nummer och hamna hos en komplett galning, som till råga på allt snart spårar dem till herrgården och dessutom bara verkar ha ett enda mål i sikte – att brutalt slakta dem alla med sin skarpslipade yxa!

Helt klart en av de mest intressanta slashers jag har sett på senare år. Den gömmer sig inte irriterande mycket bakom humor, även om man emellanåt skymtar skämtsamma klichéer. Den är också riktigt välspelad, åtminstone om man jämför med ekvivalenter från det gyllene åttiotalet och synnerligen brutal. Med det menar jag inte att man nödvändigtvis får se precis allt i bild, men åtminstone tillräckligt för att tillgodose den gorehungrige skräckfilmsfantasten fullt ut.

                                               

Det finns också en spänning, som helt klart är jämförbar med de allra bästa filmerna i genren och, som sig bör, en maskbeklädd mördare. Eller rättare sagt åtminstone halvt maskerad, för han ser ut ungefär som mördaren i svenska School Night Massacre med hättan på vinterjackan framdragen över huvudet. Detta ger en något förvirrad signal till tittaren då övriga karaktärer klarar sig alldeles utmärkt med t-shirt eller liknande.

Nu ser man ju inte den här typen av film för den stora logiska behållningen, och det är väl tur, för förutom nyssnämnda vinterjacka finns det väl några saker till man skulle kunna ta upp. Men när filmen är så brutal och närgående finns det ingen anledning att göra det, våldet väger helt klart upp avsaknaden av logik även om det inte är rysligt innovativt genomfört och mestadels förlitar sig på yxan.

För oss som gillar Rutger Hauer, så är det glädjande att han faktiskt förekommer i en mindre roll som polisutredare i filmen. Någon måste ju ha begravt sig i utredningen av den förra mordräden som inträffade och han är som klippt och skuren för rollen. Dock tror jag inte att någon annan än hårdhudade Hauer-fantaster uppskattar denna del av filmen något nämnvärt då den faktiskt tar tempot från den mer intressanta och blodiga delen. Kanske var det nödvändigt att blanda in utredningen för att få ihop sluttwisten, men å andra sida borde man kunnat lösa det på annat sätt också. Hur som helt är det, för mig personligen, trevlig att återse min gamle favorit även om han känns rätt trött och enbart går på rutin.

En riktigt bra neo-slasher som rekommenderas!

Nighthawks - 1981 - Stallone och Hauer!

Av någon anledning hade jag tills helt nyligen missat den här. Inte för att jag är något större fan av Sylvester Stallones alla filmer, men jag har däremot en bakgrund som stort fan av Rutger Hauer, som ju spelar skurken, sedan hans definitiva genombrott med liftaren 1986. Men det här var inte någon av hans bästa prestationer, och definitivt inte bästa heller, han verkar göra en poäng av att behålla samma ansiktsuttryck genom hela filmen och inget kan få honom att ändra på detta heller oavsett vilka tragedier som inträffar. En katt och råtta lek mellan terrorist och polis utlovas om man läser handlingen och det är väl förvisso sant men det blir en medioker sådan som möjligen duger för en stunds förströelse, men utan att lämna några bestående intryck. Intressant är att återse min gamle favorit StallonesPersis Khambatta i en liten roll som terroristens medhjälpare och Joe Spinell (Maniac) som polischef. Jag undrar förresten inte om det inte är han som är den bästa skådisen här…– 5/10