The Loved Ones - 2010 - Bra, men inte SÅ bra!

The Loved Ones

Regi: Sean Byrne

2010

Drama/Horror

Brent (Xavier Samuel) är tillsammans med Holly (Victoria Thaine) och ska gå på skoldansen tillsammans. Han säger därför nej till Lola (Jessica McNamee) som frågar honom om han vill gå med henne. Det skulle han aldrig ha gjort. Senare blir han kidnappad av Mias galne far (John Brumpton) som tänker se till att hans dotter får det hon vill ha – en lycklig bal där hon själv blir drottning och Brent blir kung. De är ett underbart par. Men det är verkligen inte bara pappan som är galen, frågan är om inte Lola är ett steg värre…

Naturligtvis ska man inte ha högt uppskruvade förväntningar, men efter att _alla_ jag sett/hört kommentera den här filmen har varit mycket positiva kunde jag helt enkelt inte låt bli! Lyckligtvis blir det inte som en gråsten som bara faller till marken utan att leverera men mina förväntningar var trots allt för höga. Men samtligt innehåller filmen scener som lyckas med uppgiften att rubba min flegmatiska inställning till filmvåld. Jag tror mig ha sett allt redan och blir ytterst sällan förvånad eller påverkad. Det ska helt enkelt extremt mycket till!

Men filmen lyckas vid ett par tillfällen få mig ur balans. Det är riktigt otäckt och jag känner hur det kryper längs ryggraden när den realistiska tortyren kommer igång. Jag vet inte om det är våldet i sig eller det sätt som det är levererat på? Onekligen har det en oerhört betydelse att våldets utövare – flickan och hennes pappa, inte bara är helt känslolösa inför sina dåd utan dessutom skrattar åt situationen. Aldrig har sinnessjuka porträtterats på ett otäckare sätt. Både pappan men framförallt dottern är ypperliga i sina roller. Jag kunde helt enkelt inte ha önskat mig mer från dem.

Men vad består så min besvikelse i? För besviken är jag, det är något som inte är så mästerligt med den här filmen som jag skulle önska. Kanske är det händelserna runt omkring? De behövs för att bygga karaktärer, det finns mer ambition än bara en tvådimensionell tortyrhistoria. Det finns bakgrund som gör att vi kommer lite närmare karaktärerna och kanske kan känna lite extra för dem. Men det är just sinnessjukdomen och vad det mänskliga psyket egentligen kan hitta på som är den primära behållningen. En frisk hjärna kan knappast förstå vad en sjuk hjärna kan hitta på, själv tro på och tycka är rätt. Man skakar bara på huvudet och undrar vem som kunnat komma på det hela.

Så på det hela taget var kanske inte det här 2010 års bästa film men helt klart en av de starkaste och absolut en av de mest omtalade! Den lever inte helt upp till hypen men sevärd råder det inget tvivel om att den är. Så har du inget bättre för dig, gör något åt det och se den nu!

American Gothic - 1988 - Dysfunktionellt som det stänker om det!

Det här är en film som jag har hört oerhört mycket gott om men av någon anledning aldrig själv sett. Det har liksom inte blivit av och jag vet inte varför. Premisserna är klart lockande – en udda familj som lever isolerade på sitt eget sätt och det yttre hotet från några främlingar vars flygplan kraschlandar strax utanför deras ö. det är helt fantastiska förutsättningar egentligen och man borde kunna göra hur mycket som helst av det egentligen. Jag menar inte att man inte tar ut svängarna, för bisarrt och absurt är det onekligen! Det behöver inte spurta blod varannan filmmeter för att det ska vara bra… Men någonstans blir det lite segt och ointressant trots allt. 

Skådespeleriet är inte top notch precis även om några av skådespelarensemblen verkligen imponerar stort. Janet Wright gör till exempel en fullständigt fabulös rolltolkning som den 50-åriga lilla flickan Fanny. Hennes kroppsspråk och röstläge är helt perfekt! Även huvudrollerna Rod Steiger och Yvonne De Carlo som Ma och Pa är mycket bra och jag känner en lite extra fascination för Michael J. Pollard, vilket jag alltid gör. 

Jag tror det beror på avsnittet Star Trek och avsnittet Miri där jag först stiftade bekantskap med honom, men det är en annan historia. Själva familjen funkar i stort sett bra alltså! Problemet är att främlingarna som kommer till den lilla ön inte håller riktigt samma klass på skådespeleriet. De har väl i och för sig inte några direkt intressanta karaktärer att jobba med heller men under stundom är de inte alls trovärdiga. 

Till syvende och sist blir det en någon annorlunda slasher, för jag tycker helt klar man kan räkna in den i denna subgenre. Den innehåller så många av dess beståndsdelar att något annat vore otänkbart. Tyvärr lockas man i fällan att vända lite för många gånger på handlingen i slutändan att det blir lite för mycket av det hela men jag finner trots allt att det är en mycket sevärd film! 

6/10