Regi: Franck Khlafoun
Thriller

Båda handlar inte i första hand
om att vara någon slaktarfilm. Det finns förstås sekvenser som kan hänvisas
till slashern, eller ännu hellre giallon i det här fallet. Men de är inte i
fokus på det sättet att filmen bygger på dem. De är snarare ett sätt för oss
att ta till oss grundkonceptet, det om en traumatisk barndomsupplevelse som
sedermera gör att Frank (Elijah Wood)
beter sig som han gör. Han finner en tröst i att vara med skyltdockorna men
också ett kall att fullborda sina barndomssyner. Detta gör han genom att mörda
de som passar hans syften, de som påminner honom om hur det en gång var.
Därefter spelar han upp sina egna scener på det sätt han vill ha dem.
Det är extremt mycket subjektiv
kamera i filmen och de dröjer innan vi får se Frank överhuvudtaget. Det är ett
intressant sätt att berätta historien på och förstärker också de bräckliga
natur han verkar vara. Han är en åskådare som då och då får vara med, men när
han får det blir han också utskälld för den han är. Det är klart som korvspad
att detta traumatiserar honom som vuxen.
Elijah Wood gör rollen som den kaotiska Frank alldeles utmärkt! Det
finns heller inte här någon egentlig poäng med att jämföra med originalets Joe Spinell. Elijah Wood är bra i rollen och det räcker egentligen. Jag tycker
att de psykologiska aspekterna kommer fram mycket bra och på det hela taget är
det helt klart en underhållande film. Det är inget mästerverk som jag har tyckt
mig se en del rubricera den som. Det är den inte mina ögon i alla fall. Det är
däremot en stabil psykologisk thriller där den som kan sin filmhistoria redan
vet hur det kommer att gå.
Extra roligt är det att William Lustig, som alltså regisserade
originalet är en av producenterna till filmen. Producent är också den ansedde Alexandre Aja som bland annat visade
oss var skåpet skulle stå med Haute
Tention och P2.
7/10