Toad Road – 2012 – Hallucinogent knarkande!


När jag först började titta på den här filmen från 2012 tolkade jag nog dess handling lite mer bokstavligt än vad den visade sig vara. Netflix berättade att en tjej och en kille följde en stig mot en av helvetets sju portar. Lite mer bokstavligt i alla fall. Strax tänkte jag att det handlar för stås om ett metaforsiskt helvete eftersom karaktärerna i filmen knappast kan betraktas som något annat än helgalna knarkare. De provar allt de kommer över och så vitt jag förstår handlar det om den ena snedtändningen efter den andra. Det är faktiskt häpnadsväckande vilken fantasi man kan ha för att bli hög eller ha ”lite kul”. Jag har aldrig sett något liknande i det avseendet. Många filmer kan skildra knarkträsket men inte så in i helvete sjukt som denna!





Men det saknas något. Det är inte medryckande och länge känns det som att man lika gärna kan somna ifrån skiten istället för att offra sin värdefulla tid på den. Och jag vet inte heller varför med en dåres envishet fortsatte att titta på den. Det är faktiskt en ganska ointressant, för att inte säga rörig, historia.

Men till slut, mitt i knarkångorna, börjar man i alla fall beröra det som jag från början hoppades på. I någon semimetaforisk stil skildras förfallet in i det definitiva vansinnet. Den där stigen som de skulle hitta börjar plötsligt beträdas och portarna – eller grindarna – mot helvetet avhandlas en efter en. Jag säger grindarna för att ”gates” översätts bättre på det sättet i det här fallet. Varför får ni se när ni ser filmen!




Den är inte så läng, runt 75 minuter men det är full tillräckligt. Visserligen blir den lite intressantare framåt slutet men det är fortfarande något rörigt knarkande och, som jag sa tidigare, semimetaforiskt eller kvasirealistiskt i bästa fall och när den är slut är jag banne mig inte kritiker till att tala om vad själva andemeningen var. Jag kan tänka mig att filmen har sin publik men man måste nog vara beredd på något väldigt speciellt om man ska kunna uppskatta den. Efter att ha tagit mig igenom hela är jag fortfarande inte säker men känner mig diplomatisk. Jag skulle hellre fria än fälla.

4/10



Devils of War – 2013 – inget nytt under solen


Filmen handlar i princip inte om något som vi inte har sett förut. Nazisterna försöker vinna andra världskriget genom att använda genmanipulation eller magi för att framställa supersoldater. Man kan kalla dem för vad man vill, de är i alla fall svåra att ta död på och det blir förstås de allierades uppgift. Mycket pang pang men för övrigt inget som går till i historien i min värld.


5/10

Nazi Zombies – 2006 – Aka: Horrors of War


Jag tycker att det är en rolig idé att kombinera nazister med zombies. Det är i sig inget nytt grepp men å andra sidan är den här filmen några år gammal. Tyvärr måste jag säga att den suger… och det finns inte många förmildrande omständigheter heller. Skådespelarna är faktiskt inte katastrofalt usla och det får väl räknas får något men på det hela taget är det verkligen inte bra. Det är en försvinnande liten del av filmens om verkligen behandlar något man kan kalla för zombies. Det är dock förståligt att man försöker sölja in filmen med dessa premisser. Allt som oftast är det soldater som skjuter på något som man inte riktigt ser vad det är. Filmen innehåller också något som för räknas som varulvar och det är väl snarast så att alla övernaturliga varelser som finns i filmen får samsas under benämningen zombies i titeln. Trist och poänglös.


3/10


The Secret Village – 2013 – Lita på mig!


Jag blev faktiskt förvånad när jag gick in på imdb och tittade efter att jag hade sett den här filmen. Den hade ett oförtjänt lågt betyg tycker jag. Det kanske inte är tidernas mästerverk men så dålig är den inte. Faktum är att jag tyckte att den var rätt bra. Visst, det är inte den originellaste filmen i världshistorien och den är smått rörig men den levererar i alla fall lite spänningsmoment. Men låt oss spola tillbaka till mina tankar före filmen.




Själva titeln får mig osökt att tänka på M. Night Shyamalan The Village från 2004. Och filmerna har faktiskt en del gemensamt förutom titlarna. I båda handlar det om en twist i sista minuten och i båda är det isolerade hemligheter i fokus. Twisten kan jag inte riktigt gå in på, varken i den här eller i The Village utan att förstöra en del av nöjet. För det är onekligen en del av behållningen att på slutet bli överraskad med något helt oväntat.

Det är dock inte riktigt fallet i The Secret Village. Det är väl inte ställt bortom varje rimligt tvivel, men det tog mig inte särskilt lång tid att räkna ut hur det till slut skulle hänga ihop. Jag vill inte ange minuter och sekunder men det var ganska snabbt. Jag kan inte riktigt klargöra vad det var som fick mig in på de banorna heller. Alltså inte på grund av spoilerrisken utan för att jag inte riktigt vet. Det var inget specifikt tror jag. Istället får jag hänvisa till min erfarenhet, empirisk forskning när det gäller den här typen av filmer med andra ord.

I korthet kan man säga att Rachel är en ung journalist som undersöker händelser i en liten by. Ju närmare hon kommer att verkligen hitta något som duger för hennes Artikel, desto avigare blir byborna mot henne. Hon finner dock några som är villiga att hjälpa henne. De visar henne dokument och tar henne till hemliga massgravar där hennes slutledningsförmåga får jobba på högvarv för att sammanställa all information hon har fått.





Jag tycker att man har lyckats ganska bra med spänningsmomenten och eftersom det här är en film som bygger just på det, kanske snarare än sin handling egentligen, är det värt mycket. Därmed inte sagt att man sitter på helspänn eller att man inte kan slita sig för att hämta mera kaffe, men det finns något där. Jag tycker att Ali Faulkner funkar bra som Rachel också. Resten av rollerna är ganska små men också helt ok gestaltade. Lita inte på betyget på imdb, lita på mig istället!


6/10


Paulie - 1998 - En sockersöt film!


Paulie
Regi: John Roberts
1998
Komedi

Skriven av: Linda Snöberg


Paulie som är en intelligent talande papegoja, berättar historien om sitt kämpande till en rysk invandrare som arbetar som vaktmästare på ett forsknings institut där Paulie blir försummad. Paulies historia börjar många år tidigare när han blev present åt en liten flicka vid namn Marie (Hallie Eisenberg) som hade svårigheter med sitt tal, hon stammade. Pappan tyckte inte om fågeln så han såg till att Paulie kom därifrån. När sen Paulie som har en mycket stor personlighet flyger iväg för att hitta tillbaka till sin bästa vän, upptäcker han att hans förmåga att tala ofta sätter honom i trubbel. Men Paulie lyckas alltid snacka sig ur situationen. Han kan konsten att babbla, hans hjärta är fullt av hopp och han upptäcker att världen är fylld av udda vänner som kan hjälpa honom att förverkliga sin dröm – att komma hem igen! Paulie går igenom en hel del äventyr med en pantbanks ägare, en åldrande änka, en mexican-amerikansk trubadur och en tjuv innan han blir omhändertagen på institutet som han är på just nu.

Paulie är en bra film om en fantastisk papegoja och de liv han rör vid. Alla mötena är speciella på sina egna sätt. Till slut hamnar han på ett laboratorium, där han en dag får kontakt med en rysk invandrare som spelas av den fantastiska Tony Shalhoub.

Vi ser ett desperat upp och ner liv genom de mest oskyldiga tänkbara ögon: en fågels. En trevlig liten film som får dig att både skratta och gråta och ge dig en känsla av hopp. Har flera förvånansvärda, starka prestationer, även Jay Mohr som den lömska skurken, Gena Rowlands som en snäll gammal dam och Cheech Marin som en musikalisk invandrare. Filmen berör inte bara hjärtat utan är en riktigt bra och vänlig familjefilm också. Den tar dig tillbaka till alla oskyldiga delar av din barndom och du funderar över vad magin har tagit vägen.

Filmen Paulie är utomordentligt bra gjord, väl producerad, har överlag bra karaktärer och är verkligen genomtänkt. Brilliant djurträning som får djuren att spela fantastiskt bra. Får dig att gråta och du begriper inte hur du kan gråta för en papegojas skull. Den lyckas vara bitterljuv och hjärtvärmande på samma gång, stjärnor som Tony Shalhoub får liv i berättelsen och historien i sig är inspirerande.

En vacker blandning av flöjtinstrument och blåsinstrument förhöjer filmen till en punkt av ren hänryckning. Kamerasvepningarnas vinklar och andlösa omgivningar, förskönar historien till och med mer. John Roberts vet verkligen hur man kommer åt tittarnas hjärtan.

Filmen är så söt, rolig, gripande, sorglig och mycket mer. Fågelns mod och den starka längtan av att finna Marie är så rörande. Slutet är både sött och sorgligt på samma gång, men du måste se det för att förstå vad jag menar.

Efter att ha hört Paulie berätta sin historia så bestämmer vaktmästaren att han ska hjälpa Paulie att finna Marie. Kommer han någonsin att hitta sin Marie som han längtar så mycket efter?



The Blob – 1988 – En hittills osedd klassiker!



Det här är faktiskt en av de där klassiska skräckfilmerna från 80-talet som jag faktiskt inte har sett tidigare. Det finns de inom hushållet (host host) som hackar lite på mig ibland eftersom jag har missat några rejäla klassiker, men ändå påstår att jag är en autodidakt filmvetare. Det kan väl tyckas lite motsägelsefullt kanske men det har helt enkelt inte funnits tid att se allt jag skulle vilja. Och det lär sannolikt inte göra det i framtiden heller. Den eviga förbannelsen är nog att ständigt ha några osedda klassiker och inte ha tid att göra något åt det.




Som lök på laxen måste jag också erkänna att jag inte sett originalet från 1958 eller versionen från 1972 – Beware! The Blob. Den senare tydligen med komiska tendenser i regi av Larry Hagman. Hur som helst har jag alltid utgått från att originalet, med tanke på eran den gjordes i, var en produkt av det kalla kriget och således antikommunistisk propaganda. Uppenbarligen vet jag inte hur det ligger till med den saken egentligen men det är i alla fall inte fallet i den här nyinspelningen. Därmed inte sagt hur det hela egentligen hänger ihop. Det finns en logisk förklaring men det är bäst att man får denna serverad av filmen och inte av mig. Det skulle fördärva upplevelsen något.

Låt oss byta fokus till den här filmen. Att påstå att den skriker av 80-tal vore en underdrift. Den känns extremt daterad med allt vad det innebär. Det är förstås frisyrer och andra assessorer men även själva bildspråket och berättartekniken. Till och med själva historien känns om 80-tal. Det behöver inte vara någon nackdel men söker man en tidlös film lär man bli besviken. För min del lockar filmen både till skratt och till nostalgi. Jag finner det oerhört charmig i sin tidtypiska framtoning. Det finns förstås klichéer utspridda längs filmen som bara skulle kunna vara gjorda på 80-talet. De lyckas hålla sig på den underhållande sidan utan att någon gång bli löjliga. Det är en klassisk mosterfilm kan man säga, och det utan att egentligen ha ett klassiskt monster i sig.

Man skulle kunna tänka sig att själva varelsen, eller vad man ska kalla den där geléklumpen för, skulle vara dåligt gjord med tanke på filmens ålder men icke! Jag gillar effekterna skarpt! Det finns någon gång i filmen som det är tydligt att det handlar om bildmontage eller miniatyrer men det är bara en del av charmen. För allt medan geléklumpen växer, desto mer skräckinjagande ska den ju bli.

Och växer gör den! Från början är den väl någorlunda hanterbar men allt medan den växer – exponentiellt – desto farligare blir den, desto mer slukar den allt som kommer i dess väg. Man kan se skillnaden som att den från början är lite av en parasit som suger köttet ur skinnet på människorna medan den senare blir någon som kastar sig över allt som kommer i dess närhet. Slutet är häpnadsväckande och det finns som sagt en moralitet i filmen. Man kan välja att ignorera den och bara se det som en sci-fi skräckis eller så kan man faktiskt ta till sig vad filmen vill säga och förundras över den övergripande visheten filmen försöker förmedla.



Som en liten parentes kan jag väl nämna att det är aningen märkligt att det inte finns svensk text när utgåvan är svensk. Det står ju trots allt på svenska på omslaget. Inte för att det spelar mig någon roll men det kan vara bra att ta i beaktande om man verkligen behöver den där textremsan. Dessutom återfinner vi Paul McCrane som jag numera ser som ett känt ansikte i Cityakuten. Det var kul att se honom i en annan roll. I en ledande roll finns också Matt Dillons bror Kevin Dillon.


8/10


Trailer: The Amazing Spiderman 2

In Memoriam – Sid Caesar – 1922-2014


I de få filmer jag har sett med honom spelar han nästan alltid en mindre roll. Faktum är att jag inte ens kan påstå att jag kan placerar honom när jag fuskar och har hans filmografi framför mig. Han medverkade i En Ding Ding Ding Ding Värld, (se där jag räknade rätt), Airport 1975, Silent Movie, Grease och Grease 2. Men det som slår mig när jag ändå har filmografin framför mig är att han även medverkade i ett avsnitt av Amazing Stories som jag gillar. Det är väl inte det mest fantastiska avsnittet någonsin men jag har sett det några gånger och jag kan relatera till hans medverkan.

Han blev 91 år.



American Mary – 2012 – Stympning och extrem kroppsmodifikation!


Mary har det knapert. Hon går läkarlinjen och är fast besluten att bli kirurg men hur ska pengarna räcka till? Hon försöker att vända och vrida på varje krona innan hon till slut ger upp och söker ett extraknäck. Inget sex, står det i annonsen och glad i hågen går hon dit och söker jobbet. En sak leder till en annan och plötsligt öppnar sig valmöjligheterna för henne. Hon blir erbjuden en massa pengar för att utföra en extrem kroppsmodifikation. Och en till, och en till…




Tittar man på omslaget, tänker man att hon kan ju i alla fall inte operera i de där kläderna, de måste vara där för att försöka sälja in filmen på sex. Och självklart är tanken att det ska se sexigt ut. En kvinna klädd på det sättet i den posen lär locka tittare. Men det är faktiskt också så att det är ungefär vad hon har på sig när hon utför sina modifikationer. Det är väl lite taffligt kanske men inget som stör och eftersom det trots allt finns lite erotiska undertoner i filmen tycker jag det är helt ok.

Vi ska vara på det klara med att det finns alla möjliga och omöjliga böjelser och parafilier och jag tror ingalunda att filmen speglar fall som inte skulle kunna existera i verkligheten. De som önskar dela sin tunga, amputera kroppsdelar eller operera om sitt kön till oigenkännlighet. Fast det är klart, lite knorr har man ju satt på det och i någon av de mer avancerade ingreppen refererar man till och med till Dr. Mengele. 





Det finns också en sidohandling som snarast får betraktas att höra hemma i rape/revenge träsket. Och det är en hämnd som heter duga det kan jag lova. Sällan har en förövare blivit så straffad som i den här filmen. Man får dock inte se särskilt mycket utföras, man får tänka sig det mesta och hålla sig till tåls tills resultatet visas upp. För min personliga del tycker jag att det kan vara mycket effektivare att inte vältra sig i blod och gore utan låta åskådaren använda sin egen fantasi. Men det kanske vore på sin plats att göra mer än att antyda vid något tillfälle. Man kommer inte ifrån att det blir en tortyrfilm i alla fall, det går inte att dölja det genom att inte visa något.

Jag tycker annars att stämningen är god och att skådespelarna gör ett gott intryck. Det är naturligtvis Katherine Isabell i huvudrollen som bär upp det mesta med sin känslokalla uppenbarelse. Allt medan de mindre rollerna är stabila. Inget mer, inget mindre.




Som skräckfilm är det väl inte en jätteryslig film, det kan jag inte påstå. Det är kanske heller inte meningen. Jag tror att tanken är att vi ska gripas av de extrema idéer som folk kan ha när det gäller att smycka sin kropp. Jag menar, tatueringar och piercingar är det väl knappast någon som höjer på ögonbrynen för längre. Vi har scarification och allt vad det heter, det är klart att ribban måste höjas för att vi ska bli chockade!

7/10



In Memoriam – Shirley Temple – 1928-2014


Jag har egentligen ingen särskilt relation till Shirley Temple. Jag tror inte att jag har sett en enda film med henne och får man tro Wikipedia medverkade hon heller inte i speciellt många. Åtminstone inte om man ställer det i relation till den celebritetsstatus hon trots allt har fått. Grejen var väl den att hon var en utomordentligt charmig barnskådespelare och jag minns att man i TV, på den tiden vi hade två TV-kanaler, körde något klipp med henne om och om igen. Minns jag inte fel så var det i programmet Razzel om nu någon minns detta program?

Nu har i alla fall nyheten  om hennes död kommit. Det känns lite otroligt att en av de mest kända barnskådespelarna som Hollywood sett går bort vid en ålder av 85 år. Det är klart att även barnstjärnor åldras men på något sätt är det den där lilla flickan man ser framför sig när man sluter ögonen.


Bunraku – 2010 – Det bästa på länge!


Jösses! Det var länge sedan jag var så har underhållen av en film! Underhållen av rätt anledningar dessutom. Men att beskriva den här filmen så att det blir rättvisande är inte det lättaste. Nåväl, jag gör väl ett försök då…



För det första förklaras väl filmens titel bäst genom att hänvisa till klassisk japansk dockteater. Det innebär förstås inte att film i sig är dockteater eller något däråt. Introduktionen är det och det räcker egentligen för att man ska bli helt hooked på konceptet. Resten av filmen är med riktiga skådespelare och är en fartfylld berättelse om hämnd, kampen mot det onda och samhällets sätt att korrumpera sig självt.

Men det är inte handlingen isig som här så häpnadsväckande. Det är hur den berättas och det är också det som är så svårt att förklara. Det är surrealistiskt, vackert, sagolikt, under stundom blodigt och med serietidningskänsla. Allt i orden absolut bästa bemärkelse och som en västern utan revolvrar. Jag antar att man måste vara på rätt humör för att uppskatta den, eller åtminstone vara på det klara med att det inte kommer att vara en realistisk film man tittar på. Man måste acceptera den här filmens universum för att uppskatta den till fullo.




Den stoltserar med namn som Woody Harrelson, Ron Perlman och Demi Moore, men ingen av dem har någon särskilt stor roll. Viktiga kanske, men inte stora. De största rollerna innehas istället av Josh Hartnett och Gackt som de goda förkämpar kan man säga. Premisserna är egentligen ganska enkla. I filmens universum regerar banditgäng världen. Starkast av alla gängen är det som leds av Nicola (Perlman) och det står de andra fritt att när som helst utmana honom om makten. Detta leder till mycket död förstås. Hartnett och Gackt har båda personliga skäl att söka upp Nicola, vilket är lättare sagt än gjort. Det är ungefär det men när man beskriver det så här känns det så oerhört och onödigt torrt och det gör verkligen inte filmen rättvisa!

Det är som en blandning mellan Jodorowskys El Topo och en obegriplig asiatisk film med samurajer och makthierarkier . Det är oerhört vackert trots att man valt att förlägga scenerna i ytterst sparsmakade miljöer ibland. Miljöer som gör det väldigt tydligt att det är kulisser det är frågan om och inte äkta vara. Det är en del av charmen så klart och bidrar också till serietidningskänslan. Det är dessutom ett högt tempo i filmen och skådespelarna är alla av yppersta klass.




Enda problemet är att det höga tempot inte förmår hålla i sig riktigt hela de två timmarna som filmen varar. Det känns som att det slaknar lite på slutet när, så att säga, säcken ska knytas ihop och filmens sensmoral summeras. Det finns alltid någon starkare än en själv lyder andemeningen och även om det egentligen faller på sin egna paradoxala orimlighet så är det ändå sant på nåt sätt.


9/10


OZ – 1997-2003 – Fängelseserien!


För ett tag sedan införskaffade jag den så kallade Emerald City Collection boxen som innehåller samtliga avsnitt ur serien. Jag är inte mycket för serier egentligen med de har onekligen sina fördelar. Så häromdagen såg jag spänt det första avsnittet av serien som jag hade hört så mycket gott om. Jag kan inte säga att den tog mig med storm. Det var bra, men jag hade nog förväntat mig mer. Jag tyckte bilden var lite för grynig och att kameran flaxade för mycket. Det senare tog jag som ett tecken på att man ville få serien att kännas mer verklig.

Något som är anmärkningsvärt är att det bara är 8 avsnitt per säsong. Oerhört lite tycker jag! Avsnitten ligger visserligen på nästan en timme styck så det blir lite att plöja igenom i alla fall. Hur som helst har jag sedan dess kommit ungefär halvvägs in i första säsongen, tre sedda avsnitt, och serien har redan växt i mina ögon. Jag gillar karaktären som agerar berättare och med ögonen i kamera talar om för oss olika detaljer. Det är också han så står för att plantera de moraliska och filosofiska betänkligheterna i åskådaren. Hans medverkan är nästan lite lynch-esque. Harold Perrineau gör en fantastisk roll som denne!

Vilka som mer gör fantastiska roller eller inte är lite för tidigt att säga. Det är heller inte helt självklart hur länge olika rollkaraktärer får vara med i serien eftersom våldet ligger på en sådan nivå att vi som helst kan bli mördad när som helst – och hur brutalt som helst! Tack HBO!

Jag ser fram emot att utforska serien ytterligare och det kommer förstås inte att vara några problem med tanke på att allt ingår i boxen, tillsammans med en del extramaterial dessutom. Bortklippta scener etc. Om det är något att ha i dessa scener eller inte återstår att se.


Flygplan – 2013 – Bilar i lightversion …och så flyger de!


Jag har en gudson, som i sin tur har en storebror som älskar den här filmen. Jag tror att han har sett den minst tre gånger på bio. Men eftersom jag själv inte går på bio i onödan fick jag snällt vänta tills den blev utgiven på ett mer hemmavänligt format. Det var med viss spänning jag undrade om jag skulle se samma storhet i filmen som min gudsons storebror. Det var också med viss spänning jag undrade om filmen skulle hålla samma standard som Bilar och Bilar 2. Det är ju trots allt någon form av spinoff. Men blu-ray skivan i högsta högg startade jag då mitt äventyr…



Inte är det en film att jämföra med sina föregångare. Det märks tydligt att det inte är Pixar som är inblandade i denna. Det finns inte samma magi som i Bilar och Bilar 2. Detaljerna är inte lika klockrena och det är heller inte lika hög standard när det gäller röstskådespelandet, varken de engelskspråkiga originalrösterna eller de svenska rollerna. Det är väl ok men inte mycket mer än så. Vad min gudsons storbror ser i filmen kan jag dock mycket väl förstå. Man måste sätta sig in i kontexten av att han aldrig sett föregångarna och att han är tre år!



Dessutom måste man konstatera att grundpremisserna är ganska lika. Vi har en underdog som vill följa sin dröm och tampas med de stora killarna och tjejerna. Det hela blir ett race jorden runt. Undrar ni vem som vinner? Känns det igen?

Men trots att vi redan har sett allt tidigare och att det trots allts saknas lite detaljskärpa så tycker jag inte att det är en värdelös film. Det är kanske inget jag kommer att se om på mycket länge, med det är å andra sidan inte mycket som hamnar på den listan heller numera. Jag tycker att den hade sina stunder även om den inte når upp till föregångarna. Dessutom tycker jag att den blev lite bättre ju längre filmen gick och det är väl inte helt vanligt. Jag inser förstås att jag inte tillhör målgruppen och att det här är Bilar ”light”. Men om man, som min gudsons storebror, är under fem år har man säkert ett utbyte av den här. Jag menar, hans farfar läste säkert Biggles och flygplan har väl alltid fascinerat ungdomen.

7/10


Bilder: © 2014 Disney


Pacific Rim – 2013 – Ju större desto bättre!


Regi: Guillermo del Toro
Action/Sci-Fi              

Det finns filmer om stora monster, det finns filmer om ännu större monster och så finns det Pacific Rim! Här har man gjort en poäng av att göra allting så stort som möjligt och även om man menar att man inte gjort hommage till Kaiju-filmerna (Japanska monsterfilmer) så är det ändå dessa som ligger till grund för stora delar av handlingen.




Det är inte specificerat vilket år filmen utspelar sig även om det någon gång nämns ett årtal som än så länge ligger i framtiden. Jag minns inte exakt vilket år det var men det var i alla fall inte så rysligt långt fram i tiden. Däremot är man väldigt tydlig med att poängtera själva bakgrundshistorien till vad filmen handlar om. Hur det första monstret kommer upp från havsdjupen, från en annan dimension, och hur man till slut lyckas ta kål på det. Att tre eller fyra större städer då ligger i ruiner. Det handlar om oerhört mäktiga varelser som kräver ett mäktigt motstånd. Därför utvecklar man så kallade Jaegers – enorma robotar som styrs av två piloter, en för varje hjärnhalva. Man beskriver hur fler av fler av dessa Kaiju kommer från havsdjupen och hur de ökar i storlek. När ingressen är slut har vi fått veta att människan fram till dess har klarat att hålla dessa gigantiska monster stången och att saker och ting är på väg att ändras…

Det kommer alltså inte att bli lättare att fajtas med dessa varelser än vad det dittills har varit. De kommer allt oftare fram och de blir allt svårare att försvara sig mot dem när de blir större och större. Hoppet står till en gigantisk mur som människan håller på att bygga. Jaegerprogrammet ska därmed avvecklas, något som ses som en direkt dödsdom av mänskligheten av de som är inblandade i projektet. En sista insats för att stoppa monstren inleds.




Det är svårt att få med allt in i minsta detalj av handlingen. Det är väl å andra sidan inte riktigt meningen heller men filmen är ganska komplex trots att det ”bara” rör sig om en actionfilm. Den är drygt två timmar lång och även om mycket av den är snygga actionscener finns det faktiskt en substans bakom också. Allt är inte pang på rödbetan som man skulle kunna tro. Det finns människor som är intressanta att följa och människor som aldrig skulle existera i verkliga livet. På många sätt påminner det om en serietidning, eller en superhjältefilm, men jag gillar sådana så jag ser inte det som något negativt.




Det man i första hand ser, är förstås inte dessa människors känslor utan de skimrande specialeffekterna. Guillermo del Toro hävdar i extramaterialet att man inte har gjort hommage till klassiska Kaiju monster och det stämmer säkert. Men vid några tillfällen har man i alla fall lånat bildspråket. Det är klart att det är frågan om destruktion och det är väl det vi vill se. Vi vill sen en bil, en buss eller en långtradare kastas som en vante eller bara vara så där onödigt i vägen att den trampas på.



Det mesta är förstås inspelat med greenscreen. Ja, det är väl allt förresten. Datoranimeringsprocessen måste ha varit långdragen och det ser riktigt bra ut det mesta av tiden. I några enstaka scener ser det nästan ut som om det var konventionella miniatyrer men jag antar att detta trots allt är hommage! Jag gillar det! Det gör det mera levande samtidigt som det ser fantastiskt mycket bättre ut än traditionella kulisser. Den som har sett en japansk monsterfilm vet precis vad jag menar. Det här är riktigt underhållande action! Snyggt är det också!

8/10