Last Chance Harvey
Regi: Joel Hopkins
2008
Drama
Dustin Hoffman spelar den åldrade Harvey Shine som livnär sig på att
skriva reklamjinglar. Det kan vara en mycket lukrativ sysselsättning men nu
verkar det som om Harvey mist lite av sin känsla och hans arbetsgivare tvekar
på om de ska behålla honom som anställd eller inte. Mitt i allt detta ska hans
dotter gifta sig, fast i London och Harvey ska förstås närvara. Detta råkar
sammanfalla med att en av hans viktigaste klienter ska bestämma sig för vilken
musik de ska använda och Harvey behöver vara där också. För att göra en lång
historia kort så är relationen mellan honom och dottern inte den bästa, för att
inte tal om den med ex-frun. Och Dotterns styvpappa har en bättre relation med
dottern än honom. Spiken i kistan blir när hon avslöjar att hon hellre vill att
styvpappan ska föra henne till altaret, samtidigt får Harvey veta att han
blivit av med sitt jobb henna i staterna. Han har nu inget kvar och söker sig
till en bar för att dränka sina sorger. Detta visar sig vara en lyckoträff
eftersom han då stöter på Kate Walker (Emma Thompson) som han snabbt utvecklar
en vänskapsrelation med. De kommer från liknande erfarenhet och de är båda
ensamma själar. Mot alla odds växer de allt närmare varandra på bara någon dag.
Slutligen inser Harvey att hans arbetsgivare faktiskt haft helt rätt, det här
är hans sista chans, fast inte riktigt på det yrkesmässiga sätt som den
ursprungliga meningen var, utan på ett mer personligt och romantiskt plan.
Harvey lever upp och börjar plötsligt känna sig mer levande igen!
Jag har inte sett min gamle
favorit Dustin Hoffman göra något vettigt de senaste åren, eller
rättare sagt jag har inte sett honom göra någonting de senaste åren som
intresserat mig tillräckligt mycket för att se. Han är han dock fantastisk! Det
är de små medlens skådespeleri och även om det kan tyckas vara rutin för en
skådespelare med hans begåvning blir jag ändå mycket imponerad! Även Emma
Thompson lever ut rollen på ett mycket trovärdigt sätt och jag har
inget att klaga på där heller! Dessutom är manuset fullt av roliga och/eller
tragikomiska situationer och händelser som gör att man sitter med det lilla
fåniga leendet, som jag alltid brukar ta upp, på läpparna.
På pappret är det kanske inte
mycket att komma med och filmen är kanske egentligen en romantisk bagatell som
man redan sett många många gånger förut men jag tycker den är charmig. Det
spelar ingen roll om man känner igen sig och kan räkna ut slutet långt i
förväg. Det är själva resan dit som är det intressanta och jag tror filmen hade
kunnat hålla på hur länge som helst utan att bli dryg eller seg. Det vill sig
om man bara hade hållit samma tempo som man gör i största delen av filmen. Lite
karaktärsutveckling i början hade väl kanske kunnat göras lite annorlunda och
roligare men man kan ju inte få allt.
Sålunda är det ingen överraskning
att Harvey och dottern slutligen
kommer närmare varandra och att respekten för honom ökar från alla håll i
sällskapet. Det verkar till och med som om ex-frun mjuknar lite på slutet men
det är ju egentligen inte det filmen handlar om. Min tolkning är i alla fall
att det är den egna inre freden som är det intressanta. Är man bara till freds
med sig själv och vad man vill eller tycker är viktigt i livet spelar det ingen
roll vad andra tycker.
Hur som helst så hade jag inte
väntat mig en så bra film när jag läste handlingen och det visar bara
ytterliggare en gång att man inte alltid ska döma boken (eller filmen i det här
fallet) enbart på dess omslag, utan faktiskt skapa sig en egen uppfattning med
innehållet i beaktande. Så se filmen, du kanske kommer att bli lika imponerad
som jag?
