Boo!
Regi: Anthony C. Ferrante
2005
Horror
Det är Halloween och
några ungdomar på jakt efter spänning styr sin kosa mot den lilla stadens
sägenomspunna och övergivna sjukhus. Det sägs att efter ett antal mystiska
händelser för många år sedan spökar det där och att man i synnerhet ska undvika
sjukhusets tredje våning. Intet ont anande beger sig då ungdomarna dit i tron
att det är deras kompisar som riggat spökhuset för att spela dem ett spratt.
Undan för undan upptäcker de dock att det inte alls är riggat utan att
verkligen spökar – på riktigt!
Redan i filmens inledningsscen blir man varse om att den
inte är speciellt originell och man skäms inte heller för att stjäla scener ur
publikframgångar såsom Scream för att försöka fånga sin publik. Senare
upptäcker man att man inte har slutat där och faktiskt lånar scener hej vilt
från allehanda mer eller mindre populära skräckfilmer. Vi hittar, utan att
anstränga oss alltför mycket, påverkan från både filmer som t.ex. Dark Water
och The Fighterners samt de mesta ooriginella skräckfilmsklichéer man kan tänka
sig.
Detta gör att man undrar vad i hela friden filmskaparen
velat göra med filmen. Det känns som om man plockat russinen lite här och där
rört ned allting i en stor gryta och sedan försökt att göra en bra film av det.
Det funkar tyvärr inte. Det blir ingen kontinuitet i historien och man kan
heller inte urskilja vilken historia man velat berätta. Här finns allt! Den
lilla flickan som skymtar förbi och som bara står där och skräms, tjejen som
ser syner från den andra sidan, blodiga splattersekvenser och dessutom en
spökhistoria som visserligen blir mer och mer begriplig ju längre filmen går. Många
frågor återstår dock efter att filmen är slut och även om jag brukar förespråka
ouppklarade slut så funkar det inte här. Det måste finnas en poäng med de
möjliga teorier som filmen frambringar och det finns det tyvärr inte här.
Annars skulle jag tro att filmen funkar skapligt för dem som
inte har sett så mycket i genren. Det är hyfsat spännande och man har trots
sviktande kontinuitet lyckats skapa en ganska rå stämning. Förhållandet mellan
skämtinslagen och de ”riktiga” skrämselsekvenserna förändras all medan filmen
går och den blir mer och mer allvarlig. Dock har man misslyckats ganska rejält
med att ge karaktärerna en djupare mening och man bryr sig inte speciellt
mycket, med något undantag, hur det går för dem. Det är också ganska svårt att
skilja dem från varandra men det spelar kanske inte någon roll när den främsta
prioriteringen är att se deras kamp för att komma ut och inte att lära känna
dem.
Spara dessa 94 minuter av ditt liv och se nåt annat i
stället!
4/10
4/10
