Holes – 2003 – Vad är det egentligen de söker efter?


Regi: Andrew Davis
Äventyr/Komedi

Egentligen är det här ingen film som borde tilltala mig. Visserligen är jag en sucker för äventyrsfilmer som främst riktar sig till de yngre åldrarna, kanske tonåren, men det här är ingen sån. Självklart är det en barnvänlig sak eftersom det är Walt Disney Pictures som ligger bakom den, men det är inte något egentlig äventyrsfilm. Det är lite småkomiskt och bisarrt också, bisarrt på ett lite barnsligt sätt. Filmens huvudperson heter Stanley Yelnats (ja, det är en palindrom) och har en far som forskar i hur man får bort odör från använda skor. Bara där borde man ryggat tillbaka. Men det är inte så hemskt som det låter, det är inte så väldigt framträdande.



Det som däremot är framträdande är att Stanley råkar bli anklagad för stöld och skickas iväg på läget för att lära sig veta hut. Ja, mer eller mindre är det då! På detta läger, där han naturligtvis inte är ensam, får han gräva hål i öknen. Det sägs att det är i uppfostringssyfte men det förstår man snabbt att det inte är. Det är endast ett svepskäl för att få dessa ungdomar, nästan barn, att gräva och leta efter något specifikt. Länge får man gissa innan man får svaret och jag måste säga att det är nästan det bästa med filmen: ovissheten, absurditeten i att gräva hål på hål mitt ute i öknen. När man väl får alla pusselbitarna är det inte lika intressant längre!




I de stora rollerna, förutom Shia LaBeouf som Stanley återfinns Jon Voight som spelar över lite för mycket. Det funkar i en film som denna som vänder sig till yngre men det blir lite för mycket karikatyr tycker jag. Det är synd för jag brukar gilla honom! Sigourney Weaver är däremot fantastisk! Och ung ser hon ut att vara också. Fast det är klart, filmen har ju trots allt ett tiotal år på nacken.



När filmen är slut ställer man sig frågande till vad det var som var så speciellt med den. Det är inte riktigt så att den trollbinder men den har onekligen något som håller intresset uppe. Jag kan ännu inte sätta fingret på det. Dessutom finns det lite äckelsensmoral som jag egentligen är totalt allergisk mot. Men man lyckas väva in det i precis lagom mycket komedi för att det faktiskt ska funka. Detsamma kan gälla parallellhistorien som är tämligen antirasistisk till sin natur. Det är tillräckligt medvetet och tillräckliga klyshor för att det ska funka. Det blir inte den bästa filmen i världshistorien och inte den bästa från Disney heller men klart underhållande för stunden i alla fall!


6/10


Dolly Dearest – 1991 – ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan



Självklart är Dolly Dearest en ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan, så ser jag på det i alla fall. Båda handlar om en docka, som blir besatt av något ont och som sedermera inte vill något hellre än att besätta ett barn. Under tiden är det frågan om att blir levande och i formen av dockan döda de som är hemligheten på spåret. En docka verkar så oskyldig men jag kan lova er att denna har en djävulsk fantasi när det gäller sätt att ta livet av folk.

Jämförelser med den tidigare filmen Child’s Play som ju handlar om den onda dockan Chucky är förstås ofrånkomliga. Men lyckligtvis har jag inte särskilt många starka minnen av de första filmerna i den filmsviten. Det gör att jag istället kan se den här med klarare syn, jag behöver inte jämföra om jag inte tvunget vill.

I den här tar familjen över en dockfabrik någonstans i Centralamerika. Fast sanningen och säga är det inte mycket till fabrik. Den som tidigare har gjort dockorna har gått bort och familjen köper stället billigt. För mig verkar det som att dockorna har handgjorts och att familjen inte riktigt har fattat det när de flyttar dit. Precis bredvid fastigheten pågår en utgrävning. Det är inte vilken utgrävning som helst. Man har hittat en gammal grav som vid närmare betraktning härstammar från ett folk man kallar för Sanzian eller Sanziana. I filmen menar man att det var ett gammalt folk som levde för 900 år sedan och som mer eller mindre var Satanister. De försökte avla fram Satansbarnet, som skulle vara ett spädbarn med gethuvud. När de såg vad de hade gjort och hur barnet nästan tog kol på den med sin ondska ska de enligt legenden begravt det just i denna krypta…




Jag kan inte hitta några bevis för att ett sådant folkslag någonsin skulle ha existerat men det är en bra bas för historien som berättas här. Det är inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur allting hänger ihop men likväl är det en film som fungerar. Den behöver inte vara oerhört genomtänkt och nyskapande, den är charmig ändå. Och så är det ju något speciellt med dockor som dödar, i synnerhet om det är söta dockor vilket det till en början är. Själva dockskapelsen eller dockskapelserna är riktigt bra. Ju längre filmen fortgår ju mer förändras utseendet mot pur ondska.



Liksom det är brukligt så finns det en hel del överspelande från skådespelarna här. Detta är framför allt sant när det gäller barnskådespelarna. Deras karaktärer i synnerhet är tämligen tvådimensionella. Dock måste jag säga att jag är barnsligt förtjust i Denise Crosby som spelar den lilla flickans mamma. Hon får till det på ett alldeles strålande sätt och jag vet inte riktigt varför, det bara funkar! Jag gillar den här filmen!

7/10



Outbreak - 1995 - Jakten på botemedlet


Outbreak
Regi: Wolfgang Petersen
1995
Action

Skriven av Linda Snöberg

När en sjukdom i afrikanska regnskogen upptäcks, skickar man dit militärläkaren Sam Daniels (Dustin Hoffman) för att undersöka vad det är för sjukdom. Djupt inne i djungeln finner han till sin fasa att en hel by har utplånats av en sjukdom som är mycket smittsam och leder till en plågsam död. Han återvänder till USA för att rapportera tillbaka till sin chef, General Ford (Morgan Freeman) och berättar för honom att de behöver sätta högsta prioritet på sjukdomen. Generalen tror inte att det är någon risk att den kan komma dit, för det ligger ju så långt borta. Daniels kopplas oförklarligt bort från undersökningen. Kort därefter drabbas en amerikansk småstad av en mystisk sjukdom…

Detta är en alldeles underbar film med en delikat rollista, helt otroligt att så många har samlats i en och samma film. Morgan Freeman är ju strålande, han får högsta betyg av mig i nästan alla filmer han medverkar i. Dustin Hoffman var enastående bra och passade perfekt i rollen.  Även Donald Sutherland och här kan man snacka om en superbra och skön skådis, var utomordentlig. Rene Russo var utmärkt bra hon också. Patrick Dempsey har en liten roll, men han verkligen skiner. Kevin Spacey är prima som alltid. Cuba Gooding Jr alltid lika underhållande.

Filmen är kanske en aning förutsägelsebar men det gör inte så mycket, för man gottar sig ändå. Helikopterjakten var oerhört underhållande, den var otroligt bra filmad och väldigt intensiv. Musiken av James Newton Howard är väldigt schyst och passar bra in på sina ställen. Wolfgang Petersen gör ett utmärkt jobb med denna film.

Dustin Hoffmans roll som Sam Daniels var ursprungligen gjord för Harrison Ford och ironiskt så var Harrison Fords roll i Blade Runner gjord för Dustin Hoffman. De kanske rent utav bytte he he.

Det är inte vanligt att man hittar en film som tvingar oss att bita på naglarna genom större delen av filmen. Det som är så rysligt med denna film är att den skulle kunna hända i verkligenheten, fast inte med just detta virus och inte heller i denna utsträckning kanske, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden och tur är väl det.


Nu lottar vi ut tre exemplar!


Tillsammans med Disney har vi nu möjlighet att låta tre exemplar av The Lone Ranger med bland andra Johnny Depp. Den här gången tänkte vi göra det lite annorlunda och belöna dem som lyckas motivera, jo du lästa rätt – motivera – sitt svar. Vad är då frågan? Lugn bara lugn, det finns inget rätt svar. Det du skall göra är att skicka ett mejl till tommy@fanatiskfilm.se där du talar om vilken din favoritfilm med Johnny Depp är. Därefter motiverar du varför just denna film är din favorit. Kul va?

Några förhållningsregler är på sin plats:


  • Johnny Depp måste förstås medverka i filmen.
  • Det räcker inte att han har gjort en röst till någon av karaktärerna.
  • Det får heller inte vara en TV-serie, endast filmer kommer att godkännas.
  • Slutligen måste jag betona att bara svar sända till ovanstående mejladress kommer att godkännas. Detta är för att underlätta hanteringen för mig.
  • Du har till och med den sista januari på dig!

Fira Med Ferris – 1986 – Kultkomedi från det glada 80-talet!


Regi: John Hughes
Komedi

Faktum är att jag aldrig såg den här under det glada 80-talet. Och inte under 90-talet heller! Det var inte förrän häromdagen jag för första gången stiftade bekantskap med filmen. Jag vet inte varför det inte har blivit av tidigare men så är det ibland. En del filmer blir helt enkelt inte av att man ser. Skämtsamt brukar jag hävda att det inte finns tillräckligt många timmar på dygnet för att hinna med allt man vill se men det är inte skämt egentligen. Är man lika intresserad av alla genrer som jag är har man helt enkelt ett problem med tiden.




Fröjd vore väl att bara vara intresserad av en viss typ av film eller en viss genre? Man skulle kunna plöja ned hur mycket tid som helt på det och expertisen som skulle följa hade varit oöverstiglig (nästan). Men å andra sidan så hade man ju missat hur mycket intressant film som helst på det sättet så jag vet inte om det är en förbannelse eller gåva att vara versatil.

Fira med Ferris eller Ferris Bueller’s Day Off som den heter i original är en ganska typisk 80-tals komedi egentligen. Den som har sett några stycken vet vad jag menar. John Hughes ligger bakom ett gäng av dem, några som regissör och några till som manusförfattare. Man känner igen sig i hans universum ganska snabbt. Filmer som Uncle Buck, Weird Science, Planes, Trains and Automobiles, Sixteen Candles och The Breakfast Club bär alla samma spar av ungdomskomedi som den här. Och det vore väl märkligt annars, det är ju trots allt en ungdomskomedi.




I stora drag handlar den om Ferris Bueller som inte riktigt gillar arr gå i skolan. Han skolkar och gör det med besked! Han resonerar som så att det kanske är sista gången han får chansen och därför ska han vara med om en dag som sent ska glömmas. Hans närmaste kompisar lockas med på äventyret och man får verkligen säga att man tar ut svängarna. Ferris, som officiellt ligger sjuk och nedbäddad hemma, drar sig inte för att lura sig till gratis middagar på den finaste restaurangen eller låna kompisens farsas ögonsten till Ferrari. Visserligen är kompisen med på upptåget men är lite spak över just det tilltaget.

För att äventyret ska bli komplett måste det förstås också till lite kvinnlig fägring och Ferris lyckas lura skolan att hans flickväns farmor just har gått bort. Det vill säga alla utom skolans rektor Ed Rooney som till varje pris vill sätta dit skolkaren och ge honom en minnesbete som han kommer att minnas för resten av livet. Det blir en kamp dem emellan. Är Ferris bättre på att dupera sin omgivning eller är rektorn bättre på att avslöja honom?




Det är idel kända ansikten. Som Ferris finner vi Matthew Broderick, bästa kompisen är Alan Ruck, flickvännen Mia Sara, rektorn Jeffrey Jones, systern Jennifer Grey och så vidare. Det är kanske inte den mest realistiska filmen från 80-talet men den är fantastiskt underhållande även om det framåt slutet blir lite för mycket. Det blir lite upprepande komik men inget som man inte kan stå ut med. Men vem begär å andra sidan att en film, uppenbart gjord på 80-talet, ska vara realistisk? Inte jag i alla fall!


7/10


Rutger Hauer - En Krönika

Rutger Hauer var en av de första skådespelare jag intresserade mig för. På den tiden det begav sig handlade det om att hyra film på VHS i därför avsedda (fysiska) butiker och på min hemort fanns det fyra sådana (om jag minns rätt). Tillsammans med en kamrat eller två gick jag systematiskt igenom den ena butiken efter den andra på jakt efter filmer med Rutger Hauer. Jag kan inte påstå att allt som sågs var bra men det var i alla fall ett steg närmare en komplett filmografi, så komplett den nu kunde bli med de förutsättningar som fanns.

När intresset försvann kan jag inte riktigt redogöra för. Försvann är naturligtvis fel ord men i och med att allt som fanns att hyra redan var hyrt fanns det liksom ingen morot att söka efter mer. När sedan tiden efter dessa fysiska butiker var kommen fanns det inte mycket tanke på att återuppta intresset faktiskt. Det fanns allt för mycket annat som hägrade för att det skulle finnas tillräckligt med energi att inkludera en subsamling av Rutger Hauers filmer.

Jag ser fortfarande hans filmer med stort intresse när jag får möjlighet men det synes mig som att han numera fokuserar på att göra biroller i större sammanhang. På den tiden det begav sig handlade det om andra grejor. Det var genrefilm med huvudroll som gällde. Det var tider det!

Så här ser det ut idag. Sedda filmer i fetstil. (källa Wikipedia)

Turkish Delight (1973)
The Wilby Conspiracy (1975)
Katie Tippel (1975)
Soldier of Orange (1979)
Spetters (1980)
Blade Runner (1982)
The Osterman Weekend (1983)
Eureka (1984)
A Breed Apart (1984)
Terror in the Aisles (1984)
Ladyhawke (1985)
Flesh + Blood (1985)
The Hitcher (1986)
Wanted: Dead or Alive (1987)
Escape from Sobibor (1987) (TV)
Legend of the Holy Drinker (1988)          
Blind Fury (1989)
Past Midnight (1991)
Wedlock (1991)
Split Second (1992)
Beyond Justice (1992)
Buffy the Vampire Slayer (1992)
Blind Side (1993)
Voyage (1993)
Surviving the Game (1994)
Fatherland (1994)
Mr. Stitch (1995)
The Call of the Wild: Dog of the Yukon(1997)
Deathline (Redline) (1997)
Omega Doom (1997)
Lexx (1997)     
Crossworlds (1997) (Brazil)
Bleeders (1997)
Knockin' on Heaven's Door (1997)
Tactical Assault (1998)
Merlin (1998)
Simon Magus (1999)
Lying in Wait (2000)
The 10th Kingdom (2000) (TV)
The Last Words of Dutch Schultz (2002)
Confessions of a Dangerous Mind (2002)
Scorcher (2002)
Salem's Lot (2004)
Sin City (2005)
Dracula III: Legacy (2005)
The Poseidon Adventure (2005)
7eventy 5ive (2006)
The Hunt for Eagle One (2006)
Minotaur (2006)
Mentor (2006)
Moving McAllister (2007)
Goal! 2: Living the Dream... (2007)
Magic Flute Diaries (2008)
Brideflight (2008)
The Mill and the Cross (2010)
Black Butterflies (2011)
Alle for en (2011)
The Rite (2011)
De Heineken Ontvoering (2011)
The Cardboard Village (2011)
The Reverend (2011)
Dracula 3D (2012)
True Blood (2013)
RPG (2013)


Dårfinkar och Dönickar – 1988 – Könsrollsproblematik


Den här TV-serien från 80-talet är väl egentligen något som jag aldrig skulle ha tittat på. Men slumpen är som slumpen är och av olika anledningar tittade DVDn in i min spelare i alla fall! Det är en barn- och ungdomsserie om en flicka som flyttar till en ny ort med mamman och hennes nya älskare. Simone som flickan heter tycker verkligen inte om den nye älskare – Yngve, men har förstås inget val med tanke på att hon bara är tolv år. Efter ett gräl klipper hon av sig sitt lång röda hår i protest och ger sig iväg för sin första dag i den nya skolan. Där visar det sig att en bokstav fallit bort från hennes namn och fröken presenterar henne som Simon, den nya pojken i klassen…



Jag har vid flere tillfällen refererat till filmer som Tootsie och Mrs Doubtfire när jag har skrivit om filmer där könsrollerna kastas om ända. Det finns förstås fler exempel och eftersom det i det här fallet är en flicka som blir pojke är kanske Boys Don’t Cry ett bättre exempel. Här ä det dock inte frågan om något allvarsammare utan det hela är egentligen ganska lättsamt. Åtminstone om man tillhör seriens främsta målgrupp. Som vuxen kanske det är lättare att se underliggare problematik när Simone förälskar sig i Isak eller när Kattis blir kär i Simon, som hon ju tror är en kille. Det är inga konstiga förvecklingar egentligen, men tämligen underhållande. Jag skulle rent av vilja kalla det spännande när det efter sju och ett halvt avsnitt är dags att klara upp förvirringen.

Eftersom jag gillar historier där var och en får chansen att vara sig själv, utan att andra egentligen har något att säga till om, fastnar jag snabbt för historien. Det är inte det att Simone egentligen vill vara pojke, det bara blir så, men var och en – oavsett kön – ska väl ha rätt att bete sig som man själv vill och trivs med. Att kunna röra sig över de stereotypiska könsrollerna är få förunnat!




Och det finns faktiskt en hel del underliggande pedagogik också. När morfar flyttar in hos mamman och hennes älskare för att han inte vill dö på sjukhuset kommer det också lite allvar in i bilden. Inte för att serien egentligen handlar om döden, för det gör den inte. Men redan i unga år konfronteras ändå många med den. Mor- och far föräldrar dör och till och med föräldrar går bort, för att inte tala om husdjur. Det är ett ämne som är svårt att greppa men som alla utan undantag förr eller senare måste konfronteras med. Det är också morfar som definierar seriens titel. Dårfinkar, de som behöver lite spänning och äventyr, gör lite tokiga saker för att se vad som händer, och, dönickar som tar det säkra före det osäkra och på så sätt inte riktigt får uppleva livet på samma sätt som dårfinkarna. Det är riktigt bra beskrivet faktiskt!



Jag gillade serien mer än jag trodde jag skulle göra. Det är åtta avsnitt som håller på i ungefär 30 minuter var. Det går väl att plöja alltihop på en gång om man är intresserad av det men det är också en utmärkt serie att ta ett eller två avsnitt varje dag, så är det över på en vecka. Det är inget som kommer att revolutionera en vuxen människa och ett barn kanske inte förstår hela konceptet med utanförskapet men det är helt klart givande underhållning i ett par timmar!


7/10 


KONGA – 1961 – Chimpansen som blev en jättegorilla!


Regi: John Lemont
Horror/Sci-Fi

I början av filmen kraschar Dr. Charles Decker i djungeln. Alla tror att han är död men ett år senare återvänder han till civilisationen. Han menar att han inte kunde motstå vissa efterforsknignar när han ändå befann sig i en djungel med en massa okända växter. Med sig tillbaka har han en chimpans – Konga, som verkar betyda allt för honom. Han har också växter som han snabbt planterar och sedermera utvinner extrakt ifrån genom att pressa bladen. Detta serum injicerar han sedan i Konga som också befalls att lyda sin herre genom något som närmast kan liknas vid hypnos. Konga växer och växer och blir till slut en jättelik… GORILLA!

Jag gillar verkligen premisserna med den galne vetenskapsmannen och hans tokiga experiment. Att han verkar lida av storhetsvansinne gör inte saken sämre. Allt och alla som inte är han själv är endast kuggar i hjulet som får hans experiment att gå framåt. Han utnyttjar folket runt omkring sig och om någon skulle hota honom eller hans framtida berömmelse röjer han helt enkelt hindret ur vägen – genom att skicka Konga att bryta nacken av offret.



Jag tycker inte att skådespeleriet är så dåligt som jag har sett andra referera det till. Främst är det väl Michael Gough som märks, men så har han ju huvudrollen också. Jag gillar hela konceptet. Det enda jag har lite svårt för är väl just det där med att apan byter art när den växer. Om jag ska till att spekulera i varför så kan jag tänka mig att det var lättare för en skådespelare att krypa in i en gorilladräkt än att försöka gestalta en chimpans. Det är nämligen uppenbart att det rör sig om en skådespelare i en gorilladräkt och inget annat. Det här är långt ifrån de stopmotioneffekter som fick King Kong att bli en mästerlig upplevelse. Det finns dock några trickfilmningar som får apan att se större ut.



Och på tal om King Kong så är det förstås också uppenbart att det här rör sig om att exploatera föregångaren så mycket som möjligt, så kallad kongsploitation. Även om vägen dit inte är exakt likadan slutar det med en gigantisk apa som river och förstör staden, i det här fallet handlar det om London. Det finns kanske inte lika mycket klockrena byggnader som Empire State Building i den här men Elizabeth Tower (populärt kallad Big Ben även om det egentligen är namnet på slagklockan i tornet) skymtar i alla fall förbi.




Överlag är det dock kalkonfaktorn som är det mest underhållande. Gorilladräkten är hur rolig som helst och de övriga effekterna i filmen är heller inte bättre. Storyn är stereotypisk som få och blir framåt slutet nästan lite för mycket. Kort sagt skulle man kunna säga att det går precis som man tror att det gör. Mer förutsägbar film finns nog inte men det är ändå med en viss charm. Kräver man finess är det här kanske inte filmen man ska se men är man ute efter lite lättsam underhållning är det en annan femma. Och så är Claire Gordon som spelar Sandra Banks, studenten som Dr. Decker vill ha i säng, hur het som helst!


5/10

Star Trek: Into Darkness – 2013 – Tidslinjen ställer till det


Regi: J.J. Abrams
Sci-Fi/Action

Det finns mycket som är bra med den här nya Star Trek filmen, om det råder det ingen tvekan. Det är onekligen en välgjord film med fantastiskt visuella effekter och jag gillar verkligen skådespelarna som gestaltar de välkända karaktärerna. Chris Pine som Kirk och i synnerhet Zachary Quinto som Spock är riktigt bra för serien enligt min åsikt. Man kan väl i och för sig ha åsikter om det går att jämföra med originalskådespelarna överhuvudtaget men det beror inte på deras förmåga att gestalta karaktärerna utan snarare på att de är så invanda för oss att se. De är, så att säga, starkt förknippade med rollerna.

Spock

Chekov

Jag gillar också äventyret som vi bjuds på. Det är i mångt och mycket en klassisk Star Trek historia även om man har hottat till det med lite extra action. Det är helt enkelt spektakulärt och sen behöver man inte säga mer om den saken!

Något som jag också gillar skarpt är all hommage man har givit originalserien och filmerna. Det är mycket referenser man känner igen och ibland har det gått så långt att man har kopierat nästan scen för scen med vad som tidigare har gjort. Dock med att göra sin egen tvist på det. Och det är väl detta som också ställer till ett problem. Jag får inte riktigt ihop tidslinjen.


Uhura

Khan och McCoy

Om det här är en film som utspelar sig före femårsuppdraget, och femårsuppdraget har ännu inte genomförts enligt filmen, så förekommer det föremål och karaktärer som ännu inte skulle kunna existera enligt Star Treks manifest. Det finns trots allt en hel drös tidigare fakta man måste ta hänsyn till. Till exempel karaktären Khan, som inte förekommer första gången förrän i orignalseriens – Space Seed – och det var då ett nytt möte. Därefter i film nummer två – The Wrath of Khan, som naturligtvis utspelar sig senare. Ändå är detta första gången karaktären möter Enterprise. Jag får inte riktigt ihop det. Det förekommer andra saker också som ställer till det. Jag vet inte hur många som minns tribblarna (eller vad som nu är svenska för ”tribbles”) men när berättningen råkade ut för dem första gången var det något nytt. Alltså kan de inte förekomma här.


Spock och Uhura

Sulu



Som grädde på moset existerar Spcock på två olika plan. Han finns ombord på skeppet som Zachary Quinto men existerar även som Leonard Nimoy. Ett välkomet ansikte så klart men oerhört förvirrande. Hur hänger detta ihop. Hur kan samma person existera på samma ställe fast i olika åldrar? Det enda jag kan tänka mig är att det egentligen inte rör sig om någon prequel alls. Det är helt enkelt frågan om ett parallellt och alternativt universum. Den tanken har aldrig slagit mig förr men nu verkar det vara det enda alternativet.

Men när jag läser min recension av den första filmen i rebootserien upptäcker jag att Lenoard Nimoy faktiskt var med även där. Det hade jag helt förträngt. Jag skriver där att det finns en anledning till det, vilket jag, utan några minnes bilder, i nuläget tolkar som att jag redan då fick förklaringen jag sökte. Kanske avslöjades det att det handlade om en alternativ verklighet? Jag minns inte…



Men allt det här är förstås bara ett problem om man är väl bekant med alla delar av Star Treks universum (ursäkta ordvitsen). Är man ovetande om de tidigare serierna och filmerna kommer man inte att ha något problem med det som är ”fel” i den här filmen. Kanske borde jag därför sätta ett högre betyg än det som filmen genererar för mig? Kanske inte. Och man ska också komma ihåg att betyg och bedömande är en färskvara. Just när jag såg denna reagerade jag på det här sättet. Nästan gång kanske jag har andra förutsättningar.


7/10


Liza Marklunds Annika Bengtzon - 2012 - sex filmer!


Nobels Testamente – Historien börjar med ett skottdrama på självaste nobelfesten. En av pristagarna har blivit skjuten och eftersom hans forskning är så pass kontroversiell antar alla att det är han som är det tilltänkta offret. Annika Bengtzon, som är på plats, blir nyckelvittne till händelsen och beläggs med yppandeförbud av spaningsledaren. Det är ett ovanligt tilltag men helt ok enligt lagen. Detta innebär förstås att hon inte får skriva ett ord om händelsen i pressen eller ens yppa något hon sett eller hört till sina kollegor. Naturligtvis hindrar detta inte Bengtzon från att göra sina eftersökningar trots att hon tillfälligtvis hamnat på underhållningsredaktionen.




Om nu någon skulle tvivla så gillar jag verkligen svenska deckare och ser Liza Marklund filmatiseringarna som ett utmärkt möjlighet att sätt mig djupare in i ämnet. Visserligen är Annika Bengtzon journalist men likheterna är slående med andra kvinnliga brottsutredare såsom Irene Huss och Maria Wern. Yrket har egentligen inte så stor betydelse, kanske porträtteras polisen som dummare än någonsin här, just eftersom Annika inte är polis, men det är ju ändå vardagsmat. Genom gediget arbete lyckas hon, minst lika bra som polisen att reda ut vem som ligger bakom dådet – och varför!

Spänningen ligger på samma nivå som den brukar göra när det gäller den här genren. Gillar man den, så gillar man den. Gillar man den inte så kan man nog lika gärna hoppa över både den här filmserien och alla de andra som finna att tillgå. De är trots allt ganska lika.




Men jag gillar dem, de är enkla till sitt upplägg, man fokuserar mycket på själva fallet och inte så mycket lull-lull runt omkring. Det är klart att det finns ett förhållande också, Annika är sambo och har två barn och likt sina kollegor i de andra filmerna jag nämnde är hon väldigt upptagen av sitt jobb. Telefonen ringer och hon måste jobba…

7/10



Prime Time – Det här är ett lite annorlunda fall jämfört med Nobels Testamente. Nu handlar det om tio personer som varit instängda tillsammans ”på slottet” för att göra ett TV-program. Programledaren hittas skjuten och samtliga gäster verkar ha en eller annan anledning till att ligga bakom mordet. Nästan alla i alla fall. Det blir en lite mer klassisk Agatha Christie deckare av det hela. Allt eftersom Annika Bengtzon talar med de olika vittnena får vi se en annorlunda version av vad som verkligen hände på festen som föregick själv brottet. Ingen verkar vara självklart fri från misstankar.

Personligen gillar jag det här upplägget skarpt! Det är precis så här en riktigt lyckad deckare ska vara. Ingen vet hur det ligger till och gärningsmannen spelar med i spelet och ser till att verka lika chockad som alla andra. Till slut kommer förstås avslöjandet som en chock för alla inblandade. Och för oss som åskådare också förhoppningsvis! Jag kan säga att jag hade tankar åt alla möjliga håll under filmens gång, även åt det som till slut blev upplösningen, men det blev ändå inte så där äckligt överdrivet övertydligt som det kan bli ibland.

8/10



Studio Sex – Kanske inte lika bra som föregående Prime Time och inte riktigt samma typ av upplägg heller. Det är i och för sig bra att man har varierat stilarna lite och inte kör samma race om och om igen. Den här gången är det frågan om en kvinna som hittas våldtagen och mördad i en park. Annika ska förstås ta hand om de personliga kontakterna och hittar sammanhang som ingen annan hittat tidigare. Offret är en strippa och samtidigt visar det sig att man på regeringsnivå besökt samma porrklubb som hon arbetade på. Att spekulera i vad våra makthavare kan vara inblandade i är väl för de flesta ganska intressant (annars kunde ju kvällspressen lägga ner…) En konspirationshistoria som går upp på regeringsnivå borde väl vara lite intressant om man är inne på konspirationsthrillers?

Vi får också den här gången lite mera bakgrund till varför Annika är som Annika är. Inte revolutionerande kanske men ändå viktiga pusselbitar som passar bra ihop med hennes karaktär. Naturligtvis löser hon fallet, den här gången med mer samarbete med polisen än tidigare. Det verkar som om hon och den polisman som tycks ha hand om samtliga fall hon ska skriva om har någon speciell relation till varandra. Kalla det hatkärlek eller vad som helst, men det finns någon sorts förhållande dem emellan som är outtalbar och oskriven. Någon sorts respekt helt enkelt.

Här är det roliga att det faktiskt inte bara handlar om själva brottet som jag skrev tidigare. Här är det snarare tvärtom, det är det som händer runt omkring som är det allra intressantaste. Förhållandet med sin kille är förstås också i fokus eftersom hon i vanlig ordning verkar prioritera jobbet före alla andra åtagande. Sådana som gäller familjen till exempel.

7/10



Den Röda Vargen – I den här delen är det åter frågan om ett fall som förgrenar sig upp på ministernivå. Det kan jag tycka är lite tråkigt, själva upprepningen alltså, annars har jag inget emot historien som sådan. Annars är det inte så likt någon av de andra delarna. Det är en seriemördare lös denna gång och spåren leder till ett terroristattentat för tjugo år sedan. Bengtzon är lika vass som alltid när det gäller att skaffa bevis som inte polisen har lagt märke till, i alla fall inte den lokala polisen. Rikskrim, där hennes hatkärlek relation har sin hemvist verkar veta mer den här gången än någonsin tidigare. Eller så är det helt enkelt så att hon får ut mer information den vägen än någonsin tidigare. Åter får man lite förtroende för svensk polisverksamhet, vilket egentligen varit som bortblåst tidigare.

Det ägnas också en hel del uppmärksamhet mot Bengtzons privatliv. Hon utnyttjar sin ställning som journalist för privat bruk och hon verkar han kommit riktigt på kant med sin man den här gången. Vi får väl se vad som kan repareras av deras äktenskap i kommande filmer. Just nu är det ganska iskallt faktiskt!

Ska vi tala om historiens uppbyggnad och överraskningseffekt så är det en smula ambivalent. Vissa detaljer är hur tydliga som helst medan andra blir en total överraskning framåt slutet. I det stora hela är det dock en lika stabil historia som levereras i de tidigare filmdelarna. Jag gillar det även om det inte är någon revolutionerande polisfilm (ur ett journalistiskt perspektiv).

7/10



Livstid – Oftast är filmserier av det här slaget väldigt jämna till sin kvalitet, om man tycker om grundkonceptet vill säga. Annars också kanske men då istället med en negativ klang. Oftast blir det för mig en eller två filmer som utmärker sig över alla andra och i den här serien så är det helt klart denna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men jag skulle tippa på att man har prickat helt rätt i det emotionella engagemanget i kombination med att själva fallet intresserar. Poliskorruption, som det till slut står fast att det handlar om, är ett oerhört intressant ämne och ett av de viktigaste i samhällsstrukturen. Man kan använda ett av filmens påståenden emot den, det sägs något i stil med att ett mord på en polisman är en attack på samhällstrukturen. Vänder man på det så är samtidigt en korrumperad polisman ett hot mot samma samhällsstruktur.

En uppskattad polis blir mördad, och efterhand som sanningen nystas upp framkommer det att han inte riktigt varit den person som han framstått som. Annika Bengtzon forskar i historien så framgångsrikt att hot till och med blir överfallen och hotad för att låta fallet vara. Låter hon bli? Nej, skulle inte tro det. Ibland är gränsen mellan mod och dumdristighet väldigt fin.

På det personliga planet ligger hon i skilsmässa och kämpar om vårdanden om barnen, liksom hennes man. För oss tittare är det kanske inte lika självklart som för de inblandade vem som är den mest lämpade som vårdnadshavare. Som person ser man bara till sin egen vinning medan man som åskådare har en större överblick över vad som faktiskt har hänt. Det tar inte jättestor fokus, bara så mycket att vi får ytterligare inblick i Annika Bengtzons känsloliv, till skillnad från det professionella som är det vi allt som oftast får se. Allt sammans i kombination blir det bästa resultatet hittills i den här filmserien!

9/10



En Plats i Solen – Den här gången utspelar sig inte sig filmen i Sverige, inte det mesta av den i alla fall. Istället har en familj hittats död i Spanien och när det står klart att det är ett före detta NHL-proffs som mördats åker Annika dit för att skriva om fallet. Med andra ord är det väldigt lite fokus på Annikas privatliv hemma i Sverige även om man trots allt har lycktas få med en del. Annika har till exempel fått en ny chef, som kanske inte riktigt beter sig som hon är van vid att Spiken gjorde.

Jag tycker att fallet är spännande men jag har hellre sett att det utspelade sig på hemmaplan framför internationell miljö. Det funkar absolut men det känns helt plötsligt lite för stort. Tyvärr, måste jag också säga att historien upprepar sig lite grand om man ser tillbaka på de tidigare filmerna. Jag tänker förstås inte avslöja vad det gäller eftersom det vore att avslöja lite för mycket om filmens handling och upplösning, men när man ser filmen kommer man att förstå. Så mycket kan jag säga.

På grund av nämnda upprepning(ar) så tycker jag väl att det var dags att avsluta den här serien nu. Jag vet inte om det är Liza Marklunds böcker som ligger till grund för filmserien som är problemet eller om det handlar om manusförfattarna, men när man börjar känna igen händelser från tidigare delar är det dags att avsluta eller hitta helt andra vinklar på historien. Kanske avslutas inte serien med flaggan i högsta toppen eftersom föregående film – Livstid, peakade på min betygskala. Men trots allt finner jag det vara en värdig film som dessutom är lika stabil som de andra i sitt upplägg, skådespeleri och historia. Serien avslutas på ett sätt som inte utesluter en ny omgång filmer så småningom och det är väl bra. Men fler filmer i stöten än så här kanske inte är någon bra idé!


7/10