Den lilla Sjöjungfrun: Sagan om Ariel - 2008 - Den andra uppföljaren!



Den lilla Sjöjungfrun: Sagan om Ariel
Regi: Peggy Holmes
2008
Animerad

När Ariel och hennes systrar var riktigt unga försvann deras mamma. Faderns konungarike som var fyllt av sång och musik tystnade och inte nog med det. All musik förbjöds inom kungariket efter som de påminde Kungen alltför mycket om sin förlorade älskade. Åren gick dock och systrarna växte upp, de gjorde sina plikter men var kanske inte så lyckliga – särskilt inte Ariel som vågade trotsa sin far och påtala att hur grått och trist allt blivit. En dag finner hon vägen till en svartklubb där det, hör och häpna, ljuder musik och hon blir helt tagen. Det ena ger det andra och naturligtvis hittar hela syskonskaran dit kvällen efter. Nyheten når förstås även kungen som ser till att stänga stället och bestraffa sin a döttrar med utegångsförbud, något som Ariel inte kan förlika sig med – och rymmer…

Som vanligt när det gäller tecknade filmer från Disney så är det ganska söta till sin natur och den här är inget undantag. Ögonvrån fuktas ganska tidigt av den tragiska händelsen i Ariels Bakgrund, som faktiskt visualiseras imponerande effektivt! Men det är inte bara sorg som får ögonvrårna att fuktas, det finns en rejält stor portion gripande situationer också. Metaforer som lätt kan appliceras på det verkliga livet, där civilkurage och viljan att kämpa för det som är viktigast i livet är värt att offra sig själv för. Kamratskap och betydelsen av att hålla ett löfte oavsett vilka hinder som ligger i vägen är också något som framstår som godhjärtat och beundransvärt.

Personligen har jag alltid svårt att välja om man ska se en film av det här slaget med det engelska originalljudet eller den svenska dubbningen. Jag är generellt emot dubbning av film, men i animerad sådan tycker jag ofta att det funkar bättre med de svenska rösterna, kanske beror det på att det trots allt är modersmålet och att man förstår de små nyanserna i dialogerna på ett annat sätt. Det beror förstås också på vilka som gör rösterna. Här är det väl bara Sally Field i originaluppsättningen som egentligen intresserar mig. Bland de svenska rösterna hörs bland annat Myrra Malmberg och Sussie Eriksson.










Även texterna till musiken är såklart översatt och det funkar väl på det hela taget ganska bra. Kanske är det någon melodi som jag gärna skulle vilja hört i sitt original och då menar jag inte nödvändigtvis den version som finns med på det engelskspråkiga ljudspåret. Men det som är intressantast med den här typen av animerad film, förutom handlingen då, är väl om animationerna är välgjorda eller inte. Jag ska villigt erkänna att jag tillhör dem som tycker att ”det var bättre förr” när det gäller den tecknarstil som numera tycks dominera, även om jag inte heller har något emot vad Pixar brukar kunna generera (Hitta Nemo, Bilar). Här är det dock den ”gamla” stilen som känns igen från de klassiska Disneyfilmerna och det är en fröjd att se.