Der Siebente Kontinent - 1989 - The Seventh Continent

Der Siebente Kontinent

Aka: The Seventh Continent

Regi: Michael Haneke

1989

Drama

Familjen Schober lever ett ganska enformigt och monotont liv tills en dag när dottern Eva (Leni Tanzer) påstår sig ha blivit blind inför sin skolfröken. Detta blir startskottet för George (Dieter Berner) och Anna (Birgit Doll) som beslutar sig för att förändra sig tillvaro på det mest drastiska av alla sätt. Det ska en gång för alla göra upp med det förflutna och på något sinnesförvridet sätt börja om från början – någon annanstans!

Det här är en svår film att beskriva handlingen på, för det händer verkligen inte mycket i den. Man får mest följa huvudpersonernas vardagliga vardag och se på hur se borstar tänderna, knyter sina skor och sådana grejor. Fast det är väl i och för sig heller inte meningen att visualisera en flämtande berättelse som ska ta tittaren med storm. Det finns en poäng med det långsamma berättandet och med det sparsamma och för den delen monotona händelseförloppet.

                     

För här handlar det om att det faktiskt är viktigare hur det berättas än vad som berättas. Det är viktigt att det framställs på ett ofattbart tråkigt och faktiskt ganska segt sätt, allt för att konstrasten till filmen andra halva ska bli så stark som möjligt. Eller tredje halva egentligen för filmen är uppdelad i tre segment som skiljer sig lite åt. Kanske inte så mycket mellan del ett och två där det mest verkar ha förflutit tid, men tredje delen och den som det är värt att vänta på har helt andra godbitar att bjuda på. Den skulle inte fungera utan de inledande sega segmentet, det är uppenbart men frågan är om det verkligen är värt detta. Är det värt mödan att genomlida så mycket för att i slutändan få all symbolik och förändring i slutändan?

Haneke är en stor regissör, det är inget snack om det, och jag hade våldsamt höga förväntningar på den här rullen då min erfarenhet av hans tidigare verk har varit mycket god! Jag menar, en kille som gjort både Funny Games (tillika remaken) och La Pianiste måste ju bara vara bra! Därför blev jag nog lite besviken trots allt. Jag menar, det är klart att hantverket är briljant, med sina långa och iakttagande, nästan paranoida tagningar, och det finns helt klart något att ta med sig från filmen. Man kan diskutera den med likasinnade och komma fram till helt olika och individuella slutsatser och den är inte bara slut när eftertexterna börjar rulla!

Jag har alltså svårt för att bestämma mig för vad jag ska tycka, om jag tycker att den inledande halvan är på tok för tråkig jämför med vad som senare kommer eller om jag tycker att budskapet är så starkt att det ursäktar detta beteende. Jag vet faktiskt inte, men i vilket fall som helst var det verkligen inte en särskilt underhållande film och är du ute efter en sån ska du se något annat. Vill du däremot se något som utmanar ditt intellekt och ställer uthållighetskrav på tittaren, då har du nog hamnat helt rätt! Den baseras, för övrigt, tydligen på en verklig händelse.