Månguden
Regi:
Jonas Cornell
1988
Thriller
Flera bestialiska mord inträffar i bygden och polisen står lamslagen.
Till sin hjälp kallar man in psykiatrikern Erland Salander (Per Myrberg), som
har den unika förmågan att sätta sig in i mördarens tankebanor, att bli
mördaren. På så sätt hoppas de kunna ringa in och fånga den som ligger bakom.
Men först måste man förstå varför morden inträffas och efter att man finner en
film som mördaren själv lämnat inte anonymt för framkallning, där de groteska
morden filmats börjar ledtrådarna falla på plats. En speciell mask, som enligt
sägnen inte bara döljer mördarens identitet utåt utan även döljer mördaren från
sig själv har använts. Fallet döljer flera bottnar och mysteriet med Månguden är
på väg att lösas.
Så länge jag kan minnas har det
pratats om den här filmen i olika fanatiska filmsamlarsammanhang. Jag har
personligen sett den förut, då den visades på SVT för rätt många år sedan, men
minnena efter den var inte många. Det var därför med stor intresse jag
införskaffade den i samband med att den äntligen fick DVD-release nyligen. Den
är en mytomspunnen film som man lätt skapar sig höga förväntningar av. Och höga
förväntningar hade jag även om jag faktiskt mindes vem mördaren var.
Infriade den då dessa
förväntningar? Nja, det kan jag väl inte säga att den gjorde. Bildspråket är
väldigt daterat till sin tidsperiod och den är ofta kanske slarvigt gjord.
Förväntar man sig någon spänning så erbjuder inte filmen särskilt mycket av den
varan. Själva morden, som man vid något tillfälle får se, i form av den
filmsnutt mördaren själv spelat in, är inte särskilt explicita och det är väl
på gott och ont kanske. Det blir väl mer realistiskt om man inte får se en
massa blod stäcka hit och dit i närbild. Men å andra sidan kanske man kunde
skapat lite mer panik hos offren. Man får se någon går till attack mot ett tält
– ungefär.
Skådespelarmässigt fungerar
filmen dock hyfsat. Jag kan väl inte påstå att det rör sig om aktörer som borde
prisbelönas för sina insatser, men det känns trovärdiga i sina rolltolkningar
och det är alltid en fröjd att se Heinz Hopf spela en riktigt slemmig
typ! Man har också skapat någon form av mystik genom att helt enkelt mystifiera
vissa rollkaraktärer och inte visa dem alls, åtminstone inte om man inte räknar
siluetter och liknande. Rickard Wolff medverkar förresten i
en liten roll utan repliker och det är ju alltid kul att se folk som senare
lyckats med sina karriärer!
Dock är jag fortfarande glad över
att filmen äntligen gavs ut och jag är glad över att den äntligen står i hyllan
och samlar damm. Det är trots allt en kultrulle som varje sann filmentusiast
borde ha sett. Inte för att den är särskilt välskriven, för det känns mest som
en dålig kioskdeckare, men det finns ändå någonting mer bakom masken (Ha! Ha!)
så att säga. Det finns ett mysterium som inte nödvändigtvis löser sig själv
bara för att mördaren avslöjas, en psykologisk bakgrund som tål att funderas
mer på!
