Recension: Kichiku - 1997

Kichiku

Aka: Kichiku Dai Enkai

Regi: Kazuyoshi Kumakiri

1997

Drama

Aizawa sitter i fängelse och i hans frånvaro styrs gänget av flickvännen. Hon har kanske inte riktigt samma pondus som han och saker och ting går snabbt överstyr. Både hon och Aizawa ifrågasätts och ett myteri är förestående. Stämningen är spänd och folk slits mellan lojalitet mot Aizawa som verkar vara, fruktad, älskad och hatad på samma gång och de revolutionerade delarna av gruppen. När dessutom Aizawas nyligen frigivna vän från fängelset dyker upp och blir medlem i ligan och Aizawa till råga på allt tar livet av sig i fängelset bryter hela helvetet löst.

Utan att vara vidare utbildad i det japanska språket, bestämde jag mig ändå för att försöka göra en översättning av den här filmens titel, det finns ju trots allt ganska gott om översättningstjänster runt om på nätet. Dessa tjänsters svar får man dock ta med en nypa salt och dessutom formulera om resultatet till begriplig svenska. Jag kom fram till ungefär ”Den brutala festen” men ordet ”dai” kan tydligen även insinuera att det handlar om lojalitet mot de äldre eller ett visst tema.

Det där med tema verkar ju synnerligen logiskt för filmen är helt klart en studie i galenskap även om det vid första anblicken verkar vara riktigt långsam, seg och trist historia. Aizawas kamrat från finkan fungerar som någon slags åskådare till dekadansen och får personifiera oss i publiken som medverkande i filmen så att säga. Han får stå för det moraliska och det hedervärdiga, eller rent av lojaliteten om man så vill.

Bland ifrågasättandet finns också inte bara de uppenbara motsättningarna av att en stark ledare som ersätts med en svagare och därmed skapar ett visst kaos i gruppen, utan även frågan om meningen med ALLT! Alltså, meningen med själva livet och alla de existentiella bitarna detta har med sig. Detta bidrar i högsta grad till filmens melankoliska stämning och det är faktiskt inte det minsta underhållande.

Halvvägs skiftar dock filmen karaktär och blir en våldsam historia fylld med aggressivitet, makt, förtyck och tvång. Lägg också till lite hetsig sex, som i och för sig fanns med redan i öppningsscenerna och du har hela konceptet klart för dig. Tilläggas kan dock att de hetlevrade sexscenerna är filmade på ett sånt sätt att ingen dimma från de japanska censurmyndigheterna behövts läggas in över könsdelar och behåring. Både våldet och sexet ser mycket trovärdigt ut och även när man använt rejält mycket gore ser det fruktansvärt realistiskt ut.

Det är också här galenskapen tar fart på allvar, Aizawas flickvän tappar totalt kontrollen och det gör väl egentligen de andra i gruppen också. Det är början till slutet kan man säga och när väl blodtörsten satt igång finns det inget som kan stoppa den.

Slutligen vill jag säga att det här var lite väl segt för min smak, visserligen får man ta med i beräkningen att filmen i princip hade nollbudget och att den gjordes under två år som en del av Kazuyoshi Kumakiris studier men jag hade emellanåt svåra problem att hålla mig vaken.

Att det är en välgjord film råder det dock ingen som helt tvekan om!

Recension: Insane - 2009

Insane

Regi: Anders Jacobsson, Tomas Sandquist

2009

Horror

Sarah tar in på The Bridgeburn Hotel för natten. Hon är vilse och på väg mot en rockfestival. Hotellägare och tillika alltiallon David försäkrar henne om att hon har en gammal karta och att vägarna bytt nummer de senaste åren. Detta förklarar också varför hotellet ligger mitt i ingenstans. David är överdrivet trevlig och fixar till en himmelsk god måltid åt henne, bjuder henne på drinkar och följer henne till rummet. Mitt i natten vaknar hon av att hon känner sig iakttagen och hittar nytagna polaroidbilder förställande henne själv sovandes. Någon dag senare kommer hennes syster för att leta efter henne…

Att kalla den här filmen för en nyinspelning, eller åtminstone en nytolkning, av Hitchcocks klassiska Psycho, är inte särskilt långsökt. Det allra mesta passar in i historien, även om man kanske får vänta till Psycho 2 (eller om det är Psycho 3) på att syster ska komma och leta. Detta gör att originaliteten tyvärr tvingas ta ett steg tillbaka och så även betyget. Något som också påverkar filmens kvaliteter negativt är att skådespelarna tyvärr inte behärskar det engelska språket på ett sånt sätt som jag skulle vilja. De är absolut inte i samma klass som de fonetiska katastroferna Camp Blood och House Of Orphans, men det är pinsamt tydligt att det är svenskar som talar med en väldigt svenska brytning.

                                   

På plussidan hittar vi då effekterna som är riktigt trevliga och några av mordsekvenserna är riktigt skickligt utförda. Skådespelarmässigt funkar filmen ganska bra även om det inte förekommer några ekvilibrism bland rolltolkningarna. Dialogen är det sämre med och den är under stundom rejält löjeväckande. Man får dock säga att man många gånger lyckats bra med spänningen när det inte sägs något av någon och bara musik förstärker stämningen!

Överlag kan man alltså säga att det är något av en bergochdalbana med skiftande kvalitet. Emellanåt är det hur bra som helst, och mördaren, i en mask som kanske är inspirerad av My Bloody Valentine från det tidiga åttiotalet, är riktigt cool! Samtidigt dippar kvaliteterna ganska långt ner till ganska bedrövligt och klyschigt mellan varven. Gillar man slasher, som jag gör, kommer man förstås att vara lite extra förlåtande mot de negativa aspekterna och istället koncentrera sig på det som verkligen är bra. För, handen på hjärtat, så är det här problem som de allra flesta filmer i subgenren brottas med. Och för att vara en svensk slasher är den helt klart fantastisk!

Vi fans ska naturligtvis vara glada att någon tar på sig den otacksamma uppgiften att skapa nya filmer av det här slaget, men jag skulle gärna ha sett att filmen var lite mer nyskapande och inte använde sig av ett manus som känns filmat till leda redan. Om man åtminstone inte gjort det så tydligt hade det varit mycket bättre! Hur som helst så hamnar filmen som helhet på godkänt, eller till och med lite mer än så men det fanns helt klart med potential i projektet.

Recension: Kill Devil Hill - 2010

Kill Devil Hill

Regi: Robert ”Ace” Jordan

2010

Horror

Det här kommer att bli en lite annorlunda recension jämfört med vad man är van vid från Fanatisk Film. Detta beror på att det som just nu recenseras är en kortfilm på runt 12 minuter och om man skulle dissekera handlingen till någon form resumé skulle det inte finnas mycket kvar att överaskas av när man väl ser filmen. Den bygger på händelser kring ett antal olösta mord och bisarra mord i North Carolina och jag tycker vi kan nöja oss med det!

Hur mycket som är helt sant och hur mycket som är spekulation är naturligtvis lika svårt som vanligt att sia om och frågan är om det är särskilt intressant egentligen? Det som är intressant med filmen är snarare hur den är gjord, vilka tekniska aspekter som är väl utförda och hur historien berättas. På alla dessa punkter få den mer än väl godkänt, det är inte bara ytterligare en ihophaffsad amatörproduktion utan en med ganska goda produktionsvärden. Skådespelarna är bra även om det inte har så mycket att jobba med i den komprimerade historien. Effektmässigt ser det rent av strålande ut och även om det inte är något så där otroligt häpnadsväckande som händer är det helt klart vackert att skåda effekten när skådespelarnas ögon förvandlas till exempel.

Historien som sådan är det heller inget fel på, men eftersom filmen är så pass kort finns det ingen tid att bygga upp någon spänning. Jag är dock av den fulla övertygelsen att det skulle ha varit möjligt om bara filmen hade varit längre. Det märks att det finns kompetens inte bara framför, men även bakom kameran.

Tja, vad ska man säga mera då? Det känns som om allt jag hittills skrivit är mina slutsatser efter att ha sett filmen och att det inte finns mer att tillägga utom möjligen själva morden då. De är av en sådan natur att dess offer är väldigt ovanliga på film eftersom det handlar om barn. Visserligen har vi fått se någon form av eskalering av just detta ämne de senaste åren, men det är fortfarande så pass ovanligt att man inte kan rå för att man höjer på ögonbrynen. Det är riktigt rått och brutalt här och om det är det enda man är ute efter har man definitivt fått sitt lystmäte tillfredställt!

Tommy Söderberg