Recension: Insane - 2009


Insane
Regi: Anders Jacobsson, Tomas Sandquist
2009
Horror

Sarah tar in på The Bridgeburn Hotel för natten. Hon är vilse och på väg mot en rockfestival. Hotellägare och tillika alltiallon David försäkrar henne om att hon har en gammal karta och att vägarna bytt nummer de senaste åren. Detta förklarar också varför hotellet ligger mitt i ingenstans. David är överdrivet trevlig och fixar till en himmelsk god måltid åt henne, bjuder henne på drinkar och följer henne till rummet. Mitt i natten vaknar hon av att hon känner sig iakttagen och hittar nytagna polaroidbilder förställande henne själv sovandes. Någon dag senare kommer hennes syster för att leta efter henne…

Att kalla den här filmen för en nyinspelning, eller åtminstone en nytolkning, av Hitchcocks klassiska Psycho, är inte särskilt långsökt. Det allra mesta passar in i historien, även om man kanske får vänta till Psycho 2 (eller om det är Psycho 3) på att syster ska komma och leta. Detta gör att originaliteten tyvärr tvingas ta ett steg tillbaka och så även betyget. Något som också påverkar filmens kvaliteter negativt är att skådespelarna tyvärr inte behärskar det engelska språket på ett sånt sätt som jag skulle vilja. De är absolut inte i samma klass som de fonetiska katastroferna Camp Blood och House Of Orphans, men det är pinsamt tydligt att det är svenskar som talar med en väldigt svenska brytning.
                                   
På plussidan hittar vi då effekterna som är riktigt trevliga och några av mordsekvenserna är riktigt skickligt utförda. Skådespelarmässigt funkar filmen ganska bra även om det inte förekommer några ekvilibrism bland rolltolkningarna. Dialogen är det sämre med och den är under stundom rejält löjeväckande. Man får dock säga att man många gånger lyckats bra med spänningen när det inte sägs något av någon och bara musik förstärker stämningen!

Överlag kan man alltså säga att det är något av en bergochdalbana med skiftande kvalitet. Emellanåt är det hur bra som helst, och mördaren, i en mask som kanske är inspirerad av My Bloody Valentine från det tidiga åttiotalet, är riktigt cool! Samtidigt dippar kvaliteterna ganska långt ner till ganska bedrövligt och klyschigt mellan varven. Gillar man slasher, som jag gör, kommer man förstås att vara lite extra förlåtande mot de negativa aspekterna och istället koncentrera sig på det som verkligen är bra. För, handen på hjärtat, så är det här problem som de allra flesta filmer i subgenren brottas med. Och för att vara en svensk slasher är den helt klart fantastisk!

Vi fans ska naturligtvis vara glada att någon tar på sig den otacksamma uppgiften att skapa nya filmer av det här slaget, men jag skulle gärna ha sett att filmen var lite mer nyskapande och inte använde sig av ett manus som känns filmat till leda redan. Om man åtminstone inte gjort det så tydligt hade det varit mycket bättre! Hur som helst så hamnar filmen som helhet på godkänt, eller till och med lite mer än så men det fanns helt klart med potential i projektet.