491 – 1964 – Jag tänker inte fastna i fällan!


För en gångs skull kan jag ”skryta” med att jag faktiskt har läst den litterära förlagan till filmen. Jag tänker inte fastna i fällan att påstå att boken är bättre än filmen för det är liksom inte riktigt min grej att hävda det med en dåres envishet. Det finns det ändå så många andra som gör. Men faktum är att boken, som skrevs 1962, har åldrats med betydligt bättre värdighet än filmen som gjordes ett par år senare. Framförallt är det teatersvenskan som stör mig. Man talade helt enkelt på ett annat sätt i filmerna vid den här tiden och det gör det svårare att ta till sig dem idag. Fast det är klart, man använde kanske inte dylik söderslang på teatern? Nåja, det låter styltat helt klart.





Annars måste jag säga att filmen är mycket trogen boken. Det är väl i och för sig ingen bok som torde vara särskilt svår att visualisera på film och det borde onekligen göra det hela enklare. Liksom i boken är huvudpersonen Nisse. Det är genom hans ögon vi ser händelserna och det är också han som står som berättare. Han beskriver hur han och några andra småbusar, ynglingar som hamnat i klammeri med rättvisan, lever tillsammans i ett kollektiv. Alltsammans är nån sorts experiment och de måste varje dag göra intervjuer på myndigheten kallad Sakligheten.

Det här var onekligen en kontroversiell film när den kom. Numera kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt den men det är något speciellt med den råa tonen som genomsyrar den. Det är inte överdrivet explicit våld om man ser den med dagens mått mätt men det finns inte tillstymmelse till humor i den. Den är totalt nattsvart!





Bland ungdomarna finns det väl ingen som utmärker sig direkt. Inte bland killarna i alla fall. Det är inget fel på deras insatser så klart och man får faktiskt en illusion av att de är riktiga busar. I rollen som Krister – föreståndaren, ser vi Lars Lind som en riktig mes. Hela filmen bygger lite på det temat – att systemet inte räcker till för att skapa ordning i ungdomarnas kaos. Kaoset skapar de själva. Andra notabla ansikten är Åke Grönberg men kanske framförallt Lena Nyman. Hon är alltid het men jag har nog sällen sett henne i en sån här seriös roll. Min största erfarenhet av henne har med Hasse å Tage att göra måste jag erkänna. Men här finns ingen humor, bara en nattsvart betraktelse!

7/10



300 – 2006 – Serietidningskänsla


När jag såg den här filmen första gången, det var väl i samband med att den kom ut skulle jag tro, var jag inte imponerad. Jag tror inte ens att jag såg färdigt filmen om jag ska vara ärlig. Det jag såg tilltalade mig helt enkelt inte. Nu är det flera år sedan och bluray utgåvan har sedan ett par år tillbaka haft sin hemvist i mina hyllor. Men eftersom saker och ting är som de är har det inte riktigt funnits tid att ta av plasten – förrän nu.





Jag förstår vad jag hade emot filmen direkt från första stund. Däremot stör det mig inte lika mycket längre. Det är ofrånkomligt att framtoningen ser ut som att den kom direkt från en serietidning. På sätt och vis är det inte konstigt eftersom förlagan är precis det. Formellt ät det väl frågan om en så kallad grafiskt bok men jag har aldrig fattat skillnaden mellan det och en serietidning. Möjligen är det skillnad på målgruppen.

Det är en mycket stilistisk film. Ska jag jämföra med något blir det Sin City som ligger närmast till hands. Det är heller inte så konstigt eftersom Frank Miller ligger bakom den liksom denna. Det är han som står för den litterära förlagan. Regisserar gör Zack Snyder som också gjort Watchmen, Sucker Punch och Man of Steel för att nämna några. Det var förresten han som gjorde remaken av Dawn of the Dead en gång i tiden också.





Numera, med den här filmen i färskt minne, tycker jag att han har gjort ett bra jobb här. Det är som en serietidning egentligen – fast med rörliga bilder. Det är ett utmärkt hantverk helt enkelt. Om berättelsen har alla historiska fakta på plats eller inte tycker jag är ganska ointressant. Det är ingen som har påstått att filmen, eller Frank Millers förlaga, är historiskt korrekt. Och trots att det är nästan två timmar film att se igenom blir det aldrig tråkigt. Det kanske inte är den djupaste historien i filmhistorien men det är snyggt utfört och klart underhållande. Det är en hel del strider genom hela filmen, det är det mesta av den faktiskt, men det är ändå underhållande. Likväl är det snyggt att titta på trots att det är en del uppenbara cgi-effekter och green-screen tricks. Jag brukar inte gilla sånt men det bidrar till serietidningskänslan.

7/10



22 Bullets Vs. Air Crew

Jag tänkte börja med en ny grej här. Vad vill ni helst se på bloggen? Gör din röst hörd bland kommentarerna.








Piggy – 2012 – mer utstuderat och explicit våld


I avdelningen filmer som jag förväntade mig skulle vara något helt annat, har jag idag kommit till brittiska Piggy. Visst ser det ut att vara en riktigt gastkramande skräckfilm? Och gastkramande kanske den är till en viss gräns, men så mycket skräck blir det inte. Det är mest drama och kanske en gnutta thriller.




Det handlar om Joe, en tillbakadragen yngling som egentligen inte trivs alls bland folk. Det enda som egentligen får ut honom är hans bror som Joe verkligen hyser tillit till. Men eftersom lagen om alltings jävlighet existerar i världen där den här typen av filmer utspelar sig bär det sig inte bättre än att brodern blir mördad av ett gäng ligister. Joe Isolerar sig och kan inte ta för sig något, förrän Piggy kommer in i bilden. Piggy, som egentligen heter något helt annat, vill hämnas Joes bror genom att kidnappar en av förövarna och plåga ur honom informationen om vilka de andra var. Joe är först passiv men tar efterhand allt större del i den utstuderade hämnden.

Det är inte en grafisk film i den bemärkelse det skulle ha kunnat vara om man betänker det våld som faktiskt åsyftas. Men det är klart att det inte är en blodlös betraktelse heller. Jag skulle gärna ha sett lite mer utstuderat och explicit våld faktiskt. Oftast gillar jag när filmskaparna håller oss i det fördolda men här tycker jag faktiskt att det hade varit på sin plats med lite mer tydlighet. Det är inte det att jag gillar själva hämnden mer än i någon annan film, det känns bara som att filmen är realistisk no att kunna bära upp ett realistisk visualiserande av våldsamheterna.





Det innebär att filmen faktiskt blir lite tråkig när den inte hade behövt vara det. Det brittiska sävliga tempot är oftast av godo men här blir det inte riktigt bra. Det blir inte så rysligt som jag hade hoppats på men det finns helt klart en poäng med filmen, en tanke! Det är absolut inte våldsamheter för sakens egen skull. Det finns en början och ett mål med historien som kanske inte blir uppenbar förrän precis i slutet. Med det sagt kan jag tillägga – stå ut med de långsamma partierna, det kommer att löna sig.

5/10



100 Feet – 2008 – Famke Janssen är ingen stor skådespelerska


Famke Janssen är ingen stor skådespelerska. Eller också har hon inte fått tillräckliga instruktioner av regissören. I båda fallen skyller jag på Eric Red som gjort filmen. Han är den som borde ha sett till att hon blev trovärdig. Han borde också ha sett till att dialogen blev mindre uppenbar och sökt. Det är synd att det förhåller sig på det sättet då historien i sig verkligen hade potential.

Filmen handlar om Marnie, som flyttas tillbaka till den lägenhet där hon dödade sin man. Hon ska sitta där i husarrest. Ingen har trott på hennes historia om att hon faktiskt dödade honom i självförsvar, att han misshandlade henne upprepande gånger och att hon fruktade för sitt liv. Nu ska hon, med fotboja, spendera sin tid i lägenheten och inte avvika mer än 100 fot från platsen.





Detta i sig gör väl ingen film kanske men det dröjer inte länge innan Marnie (Famke Janssen) upptäcker att det spökar i huset och det är här den stora potentialen finns. Hon har ju egentligen ingenstans att fly. Springer hon ut ur huset kommer polisen och tar henne och hon får tio år extra på sitt straff. Det som följer är en ganska gastkramande historia om ett spöke som till varje pris vill ha henne, straffa henne. Snart visar det också sig att det inte är någon mindre än henne före detta man som spökar, den hon dödade i självförsvar. Hur försvarar man sig mot ett spöke?

Men även om det finns en del riktigt skrämmande scener, några riktigt gastkramande faktiskt, känns det aldrig som att det är riktigt på riktigt. Det mynnar ut i vad jag inledde med – Famke Janssen! Hon förmår inte framföra rollen som något annat än just en roll. Det är som att hon är medveten om att hon spelar, hon lever sig inte in tillräckligt. Hon förstör filmens potential med sin medverkan.

5/10



Johnny Got his Gun – 1971 – Vidrigaste livsödet någonsin!


Hade det inte varit för att Metallica baserade sin låt One på den här historien och inkluderat delar av filmen i videon till låten hade nog inte filmen varit lika känd idag. För min egen del hade jag sett filmen tidigare även om det var länge sen. Och visst var det så även för min del, att jag blev sugen att se om den i och med den där låten och videon.

Filmen centrerar sig kring Joe, vem Johnny är har jag ingen aning om, som efter att ha förolyckats i första världskrigets fasor ligger lemlästad på en sjukhusbrits. Han har inte längre några armar, inga ben, kan inte tala, hör inte och ser inte. Det han kan göra är att göra på huvudet och känna vibrationen i marken. Åtminstone till dess att en sjuksköterska kommunicerar med honom genom att rita bokstäver på hans bröst med fingret, en efter en.





Det finns två sidor av berättelsen. Dels den där Joe ligger på britsen och har diverse sjukhuspersonal omkring sig och dels den där han minns vad som hänt honom före kriget. Hur han i sin barndom frågar sin pappa vad demokrati egentigen är och om hans pappa är beredd att offra honom för den. Repliken For democracy, any man would give his only begotten son. Är för mig klassisk och sätter lite tonen på vad filmen egentligen handlar om. För det är inte bara en djupt tragisk berättelse om den arm- och benlöse Joe som inte kan kommunicera med omvärlden. Det är också en film om värderingar. Med det sagt vill jag hävda att en hel del av replikerna i första halvan är snudd på pinsamma. De är så överdramaturgiskt återgivna att det nästan blir tramsigt. Snacka om att köra ner filmens sensmoral i halsen på åskådaren.

Då fungerar den andra halvan av filmen mycket bättre. Joe får efter ett tag en ny sjuksköterska som ska ta hand om honom. Hon gör det med bravur och är en av de få som faktiskt visar någon form av empati i filmen. Det är hon som får Joe att känna sig hel igen. Eller ja, hel är väl fel ord i sammanhanget. Han får i alla fall någon form av närhet i och med att just den där sjuksköterskan tar hand om honom.





Allt eftersom filmen går och vi får veta mer och mer om hans bakgrund ökar också hans frustration. Att han överhuvudtaget existerar är en pinsamhet för militären som inte ens vill veta av hans existens. Att man har hållit honom vid liv under så många år och trott att han var utan medvetande är något chockande för de inblandande. Joe bönfaller dem om att de ska låta honom dö, något som skulle vara det mest humana i sammanhanget. Det är i alla fall min åsikt. Det vidrigaste livsödet någonsin måste vara att vara fånge i sin egen kropp och inte kunna nå ut.

Som Joe, före amputationerna förstås, ser vi Timothy Bottoms och som hans far Jason Robards, även Donald Sutherland medverkar som en Jesusliknande figur och Diane Varsi som ”den där” sjuksöterskan. När filmen är slut är inte ett öga torrt, åtminstone inte hos den här recensenten!

8/10



The Legend of Hercules – 2014 – Ett stort sakfel!


Först och främst lider filmen av ett stort sakfel. Det är ganska vanligt i filmer som behandlar den mytologiska figuren Herkules. Saken är nämligen att man rör ihop mytologierna med varandra. I den här filmen är Herkules grek vilket, enligt grekisk mytologi skulle innebära att hans namn var Herakles. Och eftersom Zeus och Hera nämns vid namn flera gånger är det grekisk mytologi det handlar om. I romersk mytologi hette hjälten däremot Herkules och Zeus gick under namnet Jupiter.


Är det verkligen Herkules? Jag skulle kunna svära på att jag har sett den här
scenen i en film om Simson.

Förutom det känns det redan innan jag hunnit börja skriva, som att jag kommer att haspla ur mig en hel del kritik mot filmen. Det är nämligen inte någon bra film i något som helst avseende. Manuset är tramsigt och slarvigt skrivet. Det är klichéer staplade på varandra och i dialogerna är under all kritik. Det enda som egentligen kan ses som positivt är väl några actionscener. Det är inget som borde fungera egentligen och det känns inte som att det passar in i filmens övriga kontext. Så även om somliga scener är lite speciellt utformade, på bästa Matrix-manér, tillför det inte mer till helheten än tillfällig förströelse. Jag gillar inte det här alls.

Man kan väl inte begära att mytologiska filmer ska vara historiskt [sic] korrekta. Men lite mer substans än så här kan man väl förvänta sig. Det finns någon enstaka händelse som stämmer in i någon form av mytologisk korrekthet men de är lätt räknade. Vidare finns det scener som ser så fejkade ut att man kunde tro att filmen hade sitt ursprung bland 60-talets monsterfilmer. Här är det dock frågan om CGI till skillnad från de konventionella effekter som fordom nyttjades av filmmakarna.

Ibland är det bra att ha hjälp av pappa Zeus blixtar.



Hade jag läst på lite innan jag såg filmen hade jag väl kunnat räkna ut ungefär vart det skulle barka. Renny Harlin, som står för regin, har väl gjort ungefär en film som jag tycker är bra. Resten är mer eller mindre skit. Lite överdriver jag förstås och jag har full respekt för de som gillar hans filmskapande, jag gör det inte och tycker mest han är en klåpare i sina försök. Dessutom suger de flesta av skådespelarna…

Men, det är som sagt en snygg film emellanåt och de får väl ha nån liten extrapoäng för det när det är dags att betygsätta.

4/10


Bilder: © 2013 Hercules Productions, Inc. Artwork & Supplementary Materials © 2014 Summit Entertainment, LLC. All Rights Reserved.


Nytt i samlandet! Disney!


Lade mig till med Disneys klassiker nr 30! Jag har faktiskt inte sett det sedan tidigare.

Jack the Giant Killer - 2013 - Galenskaper från dårhuset



Dårhuset - The Asylum - har gjort det igen! Man har tagit en nyare storfilm och gjort en helt egen grej av det. Lite komiskt kan man tycka att det inte finns en enda jätte i filmen. De är nämligen redan döda när vi kommer in i handlingen. Det som däremot finns är humor. Jag skulle ljuga om jag trodde att allt är avsiktligt, men en stor portion självdistans är det onekligen frågan om.

Det finns ett par underbara scener med något som närmast måste anses vara urtidsödlor. Man måste vara på det klara med att landet som Jack hamnar i efter att han har klättrat upp för bönstjälken är helt annorlunda jämfört med vår värld. Det är en sagovärld där det finns en ond drottning som inget hellre vill än att ta makten över värden ''där nere''. Fast när filmen börjar närma sig sitt slut upptäcker man att det inte riktigt är så enkelt.




Det finns ett par riktigt fantastiskt stereotypiska roller som är omåttligt underhållande. Jag tänker främst på den piprökande översten. Han är helt fantastisk. Om det där inte är en drift med klichéer så vet jag inte vad. 

Överlag är jag dock besviken. Jag hade förväntat mig en mer trogen tolkning av sagan. Jag har absolut inget emot att man tar ut svängarna, tvärtom så välkomnar jag det, men jag skulle ha velat känna igen mig mer i storyn.

4/10

Black Swan – 2010 – oklanderligt!



Jag har haft denna liggande ett bra tag men liksom inte riktigt haft lust och ork att se den. Så är det ibland, man ser fram emot att se saker och ting men kan inte riktigt ta tag i att börja. Nu var det dock dags och jag ångrar inte att jag äntligen såg den! Det är förvisso inte den film jag var övertygad om att det skulle vara. Den befinner sig längre från skräckgenren och närmare drama än vad jag trodde. Det behöver i sig inte vara någon nackdel, snarare tvärtom många gånger. Det är nämligen så att flera av de så kallade skräckfilmerna är så repeterande inom sin genre att det blir tröttsamt. Man behöver något mer om man ska gå igång och det få man här.




Redan under inledningsscenerna var jag såld. Jag vet inte vad det var som gjorde det men filmen blir bara oerhört intressant med en gång. Jag gillar i och för sig ballett som konstart och eftersom stora delar av filmen och även inledningen består av detta är det kanske inte så konstigt att jag blir lockad.

Men det är inte bara dans. För även om det är en betydande ingrediens är det egentigen det minsta filmen handlar om. Att dansösen Nina Sayers, som spelas av Natalie Portman, är villig att göra nästan vad som helst för att få dansa dubbelrollen som den vita och den svarta svanen i svansjön är betydligt viktigare. Hur hon förändras genom hela filmen och från början är hur timid och skör som helst för att sedan besegra sig själv inför besättningen av rollen som den svarta svanen. Man kan faktiskt säga att hon är beredd att gå över lik för att nå sitt mål.




Det är egentligen essensen av filmen om man frågar mig. Själva kampen mot målet, hur mycket man egentligen är beredd att offra för att nå sina mål. Är man beredd att offra sin egen hälsa för att göra en enda fantastisk och oklanderligt föreställning? Är man beredd att offra alla som står i ens väg? Jag förenklar givetvis här. Det finns mycket fler vinklar ön vad som gör sig möjligt att lägga ut i text utan att det blir långrandigt. Men vi kan väl sammanfatta det som så att Nina Sayers är en oerhört intressant karaktär och att Natalie Portman gör en fantastisk rollprestation! Hon fick dessutom en Oscar för rollen.

Därmed inte sagt att övriga skådespelare, som till exempel Mila Kunis ligger långt efter. Hon har visserligen inte samma ok av progression över sig men jag vågar påstå att även hon är helt fantastisk! Dessutom medverkar Winona Ryder i en mindre roll och Vincent Cassel som ballettregissören. Det är helt oklanderligt över hela linjen.




Däremot tycker jag att det är lite svårt att hänga med i vad som verkligen händer ibland. Det är inte helt självklart om det rör sig om hallucinationer, metaforer eller sanning. Sannolikt är det en kombination av alltihop men i vilken utsträckning är svårt att säga. Det är väl egentligen det enda jag har emot filmen, att symboliken inte alltid är självklar. Och betänk att detta kommer från någon som allt som oftast förespråkar klurigheter. Det är naturligtvis en svår balansgång och det är omöjligt att blidka alla.

8/10